För några dagar sedan landade Artemis II på jorden efter att ha rundat månen. Uppmärksamheten var stor – men ändå liten jämfört med den första månlandningen i juli 1969. Då följde en stor del av jordens invånare direktsändningen av det stora steget för mänskligheten – om än ett litet för en människa.
Krönika|Gay Glans
Mitt intresse för astronomi väcktes i början av 1960-talet i nordskånska Tyringe. Då var ”skräpljuset” från bebyggda områden betydligt mindre än idag. Natthimlen var magnifik – inte som i Saharas inre, men tillräckligt för att jag med mitt lilla teleskop kunde se månens kratrar och berg, Jupiters månar och Saturnus ringar.
Det jag inte visste då var att astronomin och rymdforskningen också bär på ett mörkt arv. Astronomin framställs gärna som objektiv och opolitisk – men det är fel.
Astronomins framsteg har gång på gång krävt kontroll över stora landområden – marker som har tillhört ursprungsfolk. Bakom några mycket avancerade teleskop finns berättelser om förtryck av människor som råkat stå i vägen för vetenskapens expansion. Teleskop-parken på Maunakea på Hawaii är ett exempel, där byggen skett på mark som av urinvånarna betraktas som helig.
Även Sverige har en smutsig historia. När Esrange Space Center etablerades togs stora landområden i anspråk, vilket försvårade den traditionella renskötseln.
Några formella tvångsfördrivningar skedde inte, men effekterna påminde om dem som följde i spåren av vattenkraftsutbyggnaderna på 1900 talet, där renbetesmarker lades under vatten och renarnas flyttleder bröts – resultatet blev detsamma: att samer trängdes undan från sina livsrum.
Den svenska samepolitiken ingår i ett större kolonialt mönster. Gång på gång har samerna förlorat kontrollen över sina marker till gruvor, vattenkraft och vindkraft. Sverige har fortfarande inte ratificerat ILO 169, FN:s konvention om ursprungsfolkens rättigheter.
År 1953 gav den amerikanska armén ignuiterna på Grönland några få dagar att packa och lämna sin by – en plats där de levt i generationer, med sin historia, sina heliga platser och sina döda. Byn brändes för att ge plats åt Pituffik Space Base, en strategisk militärbas med stor betydelse för astronomin.
Ursprungsbefolkningen gavs inga reella alternativ – de tvingades flytta till ett tältläger 130 kilometer hemifrån. Sjuttiotre år senare har Ignuiterna, trots rättsprocesser ända upp till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, ännu inte fått återvända till sina hemtrakter.
Som Jonas Enander visar i sin utmärkta bok Mörkret och människan är vetenskapen inte en samling neutrala sanningar. Inte heller astronomin. Det som framstår som universellt och objektivt har i praktiken ett cyniskt klassamhälle som förutsättning.
Men det var jag lyckligt omedveten om när jag som fjortonåring riktade mitt teleskop mot samma månar som Galileo Galilei hade upptäckt drygt 350 år tidigare.