Lina Wolffs Augustbelönade ”Liken vi begravde” är inte en bok som för läsaren nära sina gestalter. Däremot kommer man klassamhället som genomsyrar berättelsen nära. Resultatet är en mörk skröna som både förskräcker och lockar till skratt.
Kulturen|Gay Glans
Romanen följer de föräldralösa systrarna Jolly och Peggy. De växer upp i ett fosterhem i en liten skånsk by – läs Hörby, Wolffs uppväxtort – i mitten av Skåne. Bilden som tecknas är skoningslös. Enligt Wolff befolkas byn av pedofiler, våldtäktsmän, kvinnomisshandlare, sadister, mördare och andra mörkermän. Det är en sällsynt brutal miljö där flera mord begås, bland annat ett dubbelmord på tvillingbarn.
Efter den sadistiske fosterfaderns död i en bilolycka mördar fostermodern två män. Hon förvarar dem först i frysen innan hon begraver dem i trädgården. Moraliskt rättfärdigar hon morden med att männen var djävlar som våldtagit kvinnor och barn. Det är groteskt – men trots det framstår morden som begripliga, om än inte försvarbara.
Jag känner sympati för Lina Wolffs skildring av solidaritet. Befinner du dig i en svår livssituation, sök dig inte till de rika – vänd dig till de som själva har levt hårda liv och saknar det mesta. I linje med denna insikt gömmer och skyddar fostermodern och systrarna flyktingar från Chile undan de svenska myndigheterna.
Flyktingarnas livsberättelse tillhör de mest gripande jag har läst om förtrycket under Pinochets diktatur.
Trots morden – och det ouppklarade mordet på tvillingbarnen – är Liken vi begravde ingen kriminalroman. Snarare är den en studie i skuld, våld och kvinnlig vrede i ett ojämlikt modernt klassamhälle.
Oavsett den torftiga miljön utvecklar Jolly ett litterärt intresse. Byns stora författarinna, Viktoria Benediktson, framträder i romanen som ett lidande konstnärligt geni. Wolfs gestaltning av Benediktsons författarskap, liv och tragiska självmord i Köpenhamn 1888 hör – tillsammans med skildringen av de chilenska flyktingarna – till bokens starkaste avsnitt.
Min främsta invändning mot Liken vi begravde gäller Wolffs beskrivning av arbetarklassen. Hon faller delvis in i de senaste decenniernas tendens att skildra arbetarklassen som White Trash –människor reducerade till öl, bilar och social torftighet. Till skillnad från exempelvis tv-serier som Albert och Herbert och Morran och Tobias visar arbetarklassen i Liken vi begravde djup solidaritet i handling. Även när det innebär stora personliga risker.
Men oaktat det är Wolffs skildring långt ifrån den stolta arbetarklass som visste sitt värde när den byggde välfärdsstaten – sådan den skildrats av proletärförfattarna, Sveriges kanske viktigaste bidrag till världslitteraturen.
Invändningarna till trots är Liken vi begravde en rasande underhållande och viktig roman.
Om Gay Glans. En välkänd krönikör, samtidsspanare och kulturskribent i Internationalen. Missa inte heller hans nyutkomna bok med ett urval texter från det svenska klassamhället: ” En illojal medborgares betraktelser”. Endast 200 kr.
Skriv din adress i meddelanderutan.
Swish 123 052 49 34
PG 39 69 1-1