Donald Trumps valseger var ingen slump. Den var en effekt av en rad samverkande faktorer. Några allmänna och förekommande i alla kapitalistiska samhällen. Några mer specifika för det US-amerikanska samhället.
Kommentar|Peter Widén
Låt oss börja med frågan om hur demokratiska socialister generellt måste förhålla sej i kampen mot en auktoritär reaktionär rörelse. Som trettiotalets fascism och som Trumpkampanjen idag. Dessa rörelser har som mål att stabilisera det kapitalistiska systemet, trycka tillbaka arbetarrörelsen och folkliga organisationer. I Trumps fall kan vi se hur han öppet och skrävlande går till attack mot klimatrörelsen och proklamerar att nu ska det borras efter olja.
Hans devota hyllningar till den fackföreningsfientlige biljonären Elon Musk indikerar vad som kan komma. Hela hans kampanj är en personkult av honom själv och budskapet är att den starke mannen ska fixa problemen. Invandrarhatet är ohämmat. Parallellerna till fascismen finns där.
Under trettiotalet drog de moskvatrogna kommunistpartierna slutsatsen att nu gällde det att samla ”alla” mot fascismen och då fick man inte ha en för radikal politik för då skrämmer man bort liberaler och andra. Resultatet blev att medan fascismen kunde proklamera sej som de som hade verkliga förslag på ”radikala” förändringar så stod folkfronterna för status quo. För att försvara det system som lett till den sociala kris man levde i.
Både den klassiska fascismen och Trumpismen idag har som mål att tjäna storkapitalets behov. Men man utnyttjar de problem som arbetande människor brottas med för att presentera sej som ”hela folkets” räddare. Mot en sådan rörelse måste demokratiska socialister ställa radikala krav som verkligen leder framåt. Men trettiotalets folkfrontsförespråkare blev den existerande ordningens försvarare.
I höstens USA-val stod en demagogisk raljerande Trump mot Biden-Harris´ Wall Street-demokrater. Inom det Demokratiska Partiet finns som vi vet också vänsterkrafter representerade i kongressen. Men dom uppmanade till en röst på Harris. Dom presenterade inte ett alternativ. Den kritik som de hade drunknade i att dom accepterade den öppet prokapitalistiska (och pro-israeliska!) kandidaturen.
Vår rörelse i USA har traditionellt haft linjen att vända de två borgerliga partierna ryggen och kämpa för formeringen av ett självständigt arbetarparti. Saken kompliceras av att de US-amerikanska partierna inte är fasta organisationer som de vi känner i vårt eget land och i de flesta europeiska länder. De US-amerikanska Demokratiska och Republikanska partierna är lösa koalitioner och valapparater. När Bernie Sanders beslutade att kandidera i de interna valen i Demokratiska Partiet var vi nog många som tyckte att detta var rimligt. Sanders var och är inte formellt medlem i Demokratiska Partiet. Han definierar sej som demokratisk socialist. Hade han valt att ställa upp i valet utanför Demokratiska Partiet hade han aldrig fått det genomslag han fick. Inte heller de unga kvinnliga socialister som samtidigt ställde upp i kongressvalen (som Alexandria Ocasio-Cortez, AOC) behövde kompromissa. Och de har gjort nytta.
Men att i årets val, som både AOC och Sanders, ställa sej bakom Harris´ kandidatur var fel. AOC uttalade till och med vid ett tillfälle att Kamala Harris oförtrutet arbetade för eld upphör i Israels krig mot Gaza.
Det Demokratiska partiets ledning ses med rätta av miljoner US-amerikaner som storkapitalets och den liberala storstadselitens parti. Och som det mest krigsinriktade. Man hör ibland åsikten att det inte går att lansera Sanders eller andra radikaler som presidentkandidater. Man pekar på att folk röstar på Trump, hur ska man då kunna få framgång med kandidater som står till vänster om Demokratiska Partiet. Men det är feltänk. Många som röstar på Trump gör det inte för att de tycker att Demokratiska Paritet är för vänster. De röstar på Trump för att de tror att han kan åstadkomma förändringar. Mot Trumps budskap måste en verklig vänsterpolitik ställas. De som kämpar mot Trumpismen måste ha ett alternativ, inte ett försvar det kapitalistiska status quo som Harris och Biden stod för. Det handlar om att vinna människor för våra lösningar.
Den kampanj som försökte utmana i årets val var det Gröna partiets med Jill Stein som presidentkandidat. Hon nådde nationellt upp till 0,4 procent. I Dearborn, Michigan, där en stor arab-amerikansk befolkning bor, fick hon 18 procent.
Sen finns det givetvis specifika faktorer i det US-amerikanska samhället som möjliggjort Trumpismens framgång. I USA har arbetarklassen aldrig lyckats formera självständiga masspartier som i Europa. ”Den amerikanska drömmen” är ju en dröm om klassresan. En ideologi som givetvis står i motsättning till klasskampstänkande. Det har funnits försök att bygga arbetarpartier och en del av dem har haft framgångar men enbart tidsmässigt och geografiskt begränsat. Vi får inte heller glömma den roll som rasismen haft i det US-amerikanska samhället och den roll den än idag spelar. USA är i grunden ett settlerkolonialt samhälle (byggt på fördrivning av urbefolkningen) och ett samhälle där slaveriet och segregationen spelat en tung roll. Rasismen spelar definitivt en roll i Trumpismens mobiliseringar idag. Hetsen mot invandringen och den skräck för invandrare som kampanjen, och inte minst Trump själv, hamrar fram är en tung faktor.
Trump har också lyckats få stöd från öppet reaktionära rörelser som de högerextrema evangelistiska kyrkorna och vapenlobbyn. Den här typen av antivetenskapliga rörelser har en helt annan tyngd i USA jämfört med Västeuropa.
Vi står inför en oberäknelig regim i Washington. Mycket kan hända. Trump kritiserar demokraternas krigspolitik men lägger själv stor tyngd på kampen mot Kina. Ett ekonomiskt krig som också kan ta språnget till ett militärt.
Elon Musks inträde i Trumps nätverk innebär också att denne förutom att vara världens näst rikaste man, dominant inom elbilstillverkningen, en tung beslutsfattare inom rymdsatsningen och ledande inom sociala medier, nu också deltar i det politiska styret av USA-imperialismen. En maktposition som ingen annan har haft.
I Sverige meddelar representanter för Tidölagets regering att Sverige nu måste öka sina militäranslag ytterligare eftersom USA kan komma att skära ned stödet till Ukraina. Sverige skulle då tvingas öka militärutgifterna för att täcka upp. Man pratar om att gå från 2,6 procent av BNP till kanske 3,5 procent. Vår linje måste vara: -Inte en man, inte en kvinna inte ett öre till den NATO-ledda svenska krigsmakten.
Vi har att göra. Dags att kavla upp ärmarna.