.
Gångna helgen fick vi två starkt symboliska bilder om två krig som sliter i den svenska vänstern; i ett skyddsrum under ett hotell i Lviv, Ukraina, satt Jonas Sjöstedt, Hanna Gedin och Nooshi Dadgostar och samtidigt satt Lorena Delgado Vargas, Greta Tunberg och sju andra svenskar gripna i Ketziot-fängelset, som ligger i Negev-öknen i södra Israel.
Kommentar|Patrik Olofsson
Två skilda konflikter som vänstern egentligen borde kunna hålla i huvudet samtidigt. Tyvärr har det blivit en källa till motsättningar.
Ukraina kriget passar bra in i Vänsterpartiets valstrategi. Analysen man gjort är att man 2022 fick ganska bra resultat i vissa områden som storstäder, miljonprogram och att man inte gick så bra i landsbygden och bruksorter. För att bli ”ett större parti” är det strategiskt att göra framsteg utanför storstäderna. Vilket i allmänhet är en riktig observation.
Ukrainafrågan ligger i linje med detta. Demografiskt ligger män på landsbygden, inte minst socialdemokratiska män, i topp när det gäller stödet till Ukraina. Så ur den synvinkeln är Ukrainafrågan bra att höras och synas i och kampanja kring.
Men logiken i partistrategin håller inte ända in i kaklet. För väljare på landsbygden är inte utrikespolitik en valfråga. Det är oftare närmare frågor som närhet/tillgång till sjukvård, närheten till samhällsservice (inte minst skola och barnomsorg), el-/drivmedelskostnader, sysselsättning/arbetslöshet som är politiska frågor som avgör var man lägger sin röst.
Ur partistrategisk synvikel är Ukrainafrågan en död fråga. Det finns inga konfliktlinjer – alla tycker samma sak (med ytterst små variationer). Svenskarna är också de inom EU som är mest nöjda med Sveriges och EU:s politik om stöd till Ukraina – 97% nöjda. Här finns inga förutsättningar för politiska förflyttningar.
Att stödja Ukraina gör man för att det är rätt sak att göra; Ukraina har rätt till nationellt självbestämmande och territoriell integritet. Partistrateger som hoppas på att slå politiska mynt av frågan kan jobba kortvecka. Då måste man hitta en ny vinkel på frågan, vilket inte finns i dagsläget.
Annat är det med Palestinafrågan. Här finns ett stort missnöje med regeringens agerande i frågan. 52 % ger regeringen klart underkänt. Samtidigt har stödet för Palestina ökat och det har skett en stor förflyttning i synen på Israel efter den ursprungliga sympatin efter den 7 oktober 2023, till att en majoritet idag har en negativ syn på Israel och vill ha en mer handgriplig politik. Här finns möjligheten till politiska förflyttningar, något som partistrategerna borde greppa med händer och fötter.
Men Palestinafrågan passar inte in i valstrategin. Den är stor bland grupper man redan räknat hem; storstäder, unga, kvinnor, invandrarbakgrund. Men kan man sitta nöjd i båten? En liten varning är att bland de som är vänsterpartistiska väljare idag tycker bara 48% att partiet har den bästa politiken i Palestinafrågan. Det betyder inte per automatik att resten tycker den är dålig, utan har mest att göra med att partiet inte syns, hörs eller kampanjar så mycket i frågan – väljarna vet inte/hör inte riktigt vart partiet står.
Och det verkar inte som att partiledningen har för avsikt att ändra på det i närtid.
Vänsterpartiets förhållande till Palestinarörelsen liknar den som SKP/VPK, inledningsvis, hade till Vietnamrörelsen. SKP/VPK betraktade med stor skepsis den Vietnamrörelse som drog igång i mitten på 60-talet. De var långhåriga, studentikosa och luktade rödvin. Vietnamdemonstrationerna var högljudda och beskrevs av partiorganet Ny Dag som ”ovärdiga” tillställningar och partimedlemmar som samlade in pengar till FNL som ”skadegörare i partiet”. I Stockholm hade Vietnamaktivister också målat ”USA ut ur Vietnam” på några väggar och Ny Dag utannonserade en belöning på 500 kronor till den som kunde ge tips till polisen om vilka som hade gjort det.
Behovet att vara den lydigaste hunden i rastgården är inte ny. Hägringen av de finare salongerna har haft en underlig dragning.
Men på bara tre år radikaliserade FNL-rörelsen Sverige så pass att t o m Olof Palme gick i en Vietnamdemonstration mot USA:s ambassad tillsammans med tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör. CH Hermansson gick inte med.
Kommer vi i Sverige få se Magdalena Andersson (s) i en Palestina demonstration innan vi får se Nooshi Dadgostar där?
I både Palestina och Vietnam har partiet på ett strikt formellt plan en anti-imperialistisk politik. Och, visst, den är i långa stycken bra och den klart bästa i riksdagen (även om inte konkurrensen är mördande). Men det handlar också om att knyta an till rörelsen.
På 60-talet var det många organisationer till vänster om SKP/VPK som kunde kapitalisera på att SKP/VPK lämnade walk over. Är Vänsterpartiet på gång att göra samma misstag igen?
Ska man lyckas med devisen att vara ”rörelsens röst i parlamentet” måste man vara en del av rörelsen. Det är basalt.
