En enorm omfördelning av resurser till militär upprustning i ett land där vården går på knäna, skolan saknar resurser, människor har svårt att betala hyran och vanligt folk redan pressas från alla håll.
Vårt medlemskap i NATO är inte värt risken och ger oss inget nämnvärt skydd som står i proportion till priset.
Det är dags att lämna NATO, skriver Leonard Andersson, student och ledamot av partiet Solidaritets motståndsråd.
Opinion|Leonard Andersson
2022 beslutade våra folkvalda att Sverige skulle gå med i NATO. Någon folkomröstning hölls inte, trots att det handlade om ett av de största utrikes och säkerhetspolitiska besluten i modern svensk historia. Den 7 mars 2024 blev Sverige fullvärdig medlem. I ett svep övergav vi den militära alliansfrihet som hållit Sverige utanför krig i över tvåhundra år och lade om svensk utrikespolitik i grunden.
Samtidigt försvann också något annat. Sverige hade under lång tid byggt upp ett politiskt kapital genom att stå utanför militärallianser och kunna uppträda som en mer självständig aktör i världen med medlingskapacitet. Den trovärdigheten kastades bort nästan över en natt. Anledningen som gavs var att Rysslands invasion av Ukraina gjorde att Ryssland plötsligt påstods utgöra ett akut hot mot Sverige. Detta blev förevändningen för att ansöka om NATO-medlemskap utan mandat från en folkomröstning. Men frågan är om det verkligen gjorde oss säkrare, eller om det i stället gjorde oss mer utsatta?
För att få medlemskapet i mål vek sig Sverige dessutom för krav från både Turkiet och Ungern. I Turkiets fall handlade det om konkreta eftergifter kring terrorlagstiftning, grundlagsändring och återupptagen vapenexport. I Ungerns fall handlade det bland annat om att Sverige pressades att tona ned sin kritik mot Orbánregimens auktoritära utveckling och talet om att demokratin i landet var i fara, samtidigt som ett fördjupat försvarssamarbete och nya Gripenaffärer kom på plats precis innan ratificeringen. Det går att kalla det diplomati om man vill. Jag tycker att det är tydligare att kalla det vad det var. Sverige gav efter för utpressning från auktoritära regimer för att bli insläppta i alliansen.
Det sägs att medlemskapet var nödvändigt därför att Ryssland annars kunde ge sig på Sverige. Men Sverige har inte krigat mot Ryssland sedan 1809. Tvärtom stred Sverige och Ryssland på samma sida 1813 till 1814 under Napoleonkrigen. Sedan dess har Ryssland varit inblandat i en lång rad konflikter utan att angripa Sverige, trots att möjligheten funnits flera gånger. Det betyder inte att Ryssland är ofarligt. Det betyder att påståendet att Sverige stod inför ett direkt ryskt angreppshot innan NATO-medlemskapet var väldigt svagt.
Nu har NATO i stället gjort Östersjön till ett nästan helt NATO-kontrollerat innanhav där Ryssland bara har kvar två smala utgångar via Sankt Petersburg och Kaliningrad. När man pressar in en björn i ett hörn, klipper flyktvägen och petar på den med en pinne, då ökar risken att den attackerar. Vi var inte ett självklart mål innan. Nu är vi en del av den militära inringning som Ryssland ser som ett hot. Det gör oss inte mindre utsatta. Det gör oss mer utsatta. Före NATO-medlemskapet hade Ryssland ingen uppenbar anledning att angripa oss, nu har de det.
Vad är det då vi ska försvara oss emot, hur mycket kommer det att kosta och vem är det egentligen som ska skydda oss? Ja, det är ju Ryssland vi sägs behöva skydda oss mot nu. Ett enormt land till ytan, men med en ekonomi som är betydligt mindre än många tror och som efter flera år av krig fortfarande inte lyckats besegra Ukraina, ett land som dessutom har landgräns till Ryssland och är ett av Europas fattigaste länder. Sverige är inte Ukraina. Sverige har ingen landgräns till Ryssland. Sverige är medlem i EU. Sverige har betydligt mer resurser och är betydligt mer utvecklat än Ukraina.
Motargumentet brukar vara att Ryssland har kärnvapen. Ja, det stämmer. Men just därför blir en annan sak också tydlig. Om Ryssland verkligen skulle vilja använda kärnvapen mot Sverige kommer det inte att spela någon avgörande roll om vi lägger 30 miljarder eller 300 miljarder extra. Någon absolut trygghet går ändå inte att köpa.
Vad är det då vi köper? Oavsett vad man säger om NATO finns det bara ett land som bär alliansen på riktigt, USA. Tar man bort USA finns inte NATO i den form vi känner det. Det är alltså USA som vi i praktiken förväntas lita på om det verkligen smäller. Men hur trygg är den garantin när Donald Trump gång på gång har ifrågasatt om USA ens ska försvara sina allierade, öppet hotat att lämna alliansen och dessutom ställer krav på militärt stöd till orelaterade offensiva aktioner.
Samtidigt viker sig Sverige för NATO och möjliggör en upprustning på upp till 300 miljarder kronor fram till 2035 genom ökad skuldsättning för militärt och civilt försvar. Det här kommer ovanpå ett försvarsanslag som redan har skenat. 2025 ligger det militära försvaret på omkring 138 miljarder kronor. Regeringen säger själv att anslaget mer än fördubblats sedan 2021. Nu har Sverige dessutom ställt sig bakom NATOs mål om 5 procent av BNP till försvar och försvarsrelaterade satsningar till 2035. Det talas om procent av BNP för att dölja hur mycket pengar det faktiskt handlar om. Men översatt till verkligheten betyder det att en allt större del av statsbudgeten kommer att gå till upprustning i stället för till vårt samhälle. Inte mindre. Mer. Och mycket tyder på att det till slut kan handla om omkring en femtedel av statsbudgeten, kanske ännu mer. Det är inte småpengar. Det är inte en symbolisk justering. Det är en enorm omfördelning av resurser till militär upprustning. Det här har i praktiken hela riksdagen, från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna, ställt sig bakom.
Så här mycket pengar är det. 138 miljarder om året redan nu. Upp till 300 miljarder till framöver. Pengar som inte går till vården. Pengar som inte går till skolan. Pengar som inte går till omsorgen. Pengar som inte går till att sänka hyror, stärka sjukförsäkringen eller göra livet lättare för vanligt folk. Pengar som går till upprustning, d.v.s. ungefär 30000 kr per svensk.
För 300 miljarder kronor skulle man kunna ge 10 000 kronor i månaden i två och ett halvt år till en miljon människor. Man skulle kunna ge 100 000 kronor till tre miljoner svenskar. Man skulle kunna göra alla receptbelagda läkemedel till hela befolkningen gratis år efter år eller erbjuda gratis boende till alla 700000 ekonomiskt utsatta svenskar. Så mycket pengar är det. 300 miljarder. 300 miljarder till upprustning. 300 miljarder som inte går till Sverige.
Det här är alltså inte någon symbolisk justering i marginalen. Det är en enorm omfördelning av resurser till militär upprustning i ett land där vården går på knäna, skolan saknar resurser, människor har svårt att betala hyran och vanligt folk redan pressas från alla håll. Då måste frågorna ställas. Är det värt det? Har vi råd? Kommer USA verkligen att skydda oss om det gäller? Kommer vi att pressas att ställa upp i konflikter som inte har med Sveriges försvar att göra? Gör det här oss faktiskt tryggare?
Jag är ganska trygg i min bedömning att svaret är nej. Vårt medlemskap i NATO är inte värt risken och ger oss inget nämnvärt skydd som står i proportion till priset. Jag tror att en viktig anledning till att det aldrig hölls någon folkomröstning var att makthavarna inte litade på att svenska folket skulle säga ja.
Det här gynnar framför allt NATO som organisation, USA och den svenska vapenindustrin. För Sverige som land och för vanligt folk här hemma är det bara en riktigt dålig affär och ett rejält avsteg från svenska ideal.
Det är dags att lämna NATO. Det är dags att visa världen att Sverige vill stå fritt för fred. Det är dags att satsa på Sverige i stället. Låt Sverige vara alliansfritt, neutralt och antimilitaristiskt, det är den hållning som gjort vårt land till ett av de mest framgångsrika i världen.
Bilden: Svenskt Natomedlemskap på tunn is, anser artikelförfattaren.