Och, kan man tillägga, kanske också makten, alkoholen och karlarnas idiotiska envishet. Den självhävdelse och egoism som får dem att aldrig erkänna sin svaghet utan hellre drunknar eller fryser ihjäl och lämnar efter sig skyddslösa änkor och barn som skingras när ingen försörjer dem. Karin Fridell Anter har läst en boktriologi av Jón Kalman Stefánsson.
Kulturen|Karin Fridell Anter
Platsen är Island, tiden sent 1800-tal. Jón Kalman Stefánssons tre romaner (Himmel och helvete, Änglarnas sorg, Människohjärtat) kan läsas som en äventyrsberättelse om livsfarliga båtturer och vandringar, men är lika mycket en betraktelse över vad det är att leva.
Huvudpersonen är varken barn eller vuxen och kallas aldrig något annat än Pojken. Han är en föräldralös fiskare som har ärvt sina föräldrars kärlek till orden, språket, litteraturen. Han kämpar med att lära sig engelska, läser Dickens och Milton och – mycket omanligt – envisas med att prata med sina medmänniskor. Orden han säger och breven han skriver öppnar dörrar och påverkar människors liv. Och samtidigt är han alldeles vilsen om sitt eget. Ska han verkligen leva? Och i så fall hur, och med vem?
Klassamhället tar sig väldigt tydliga uttryck i den lilla köpingen, och det är självklart att människor av ”en viss sort” inte ens hälsar på en fattig fiskare. Många överlever vintern på kredit och hoppas på att försommarens slit med fisksaltning ska ge dem tillräckligt med pengar. Tryggvi, som äger det mesta, kan använda sin makt precis hur han vill och hans hantlangare är platsens kung medan Tryggvi lever gott i Köpenhamn.
Väldigt mycket av böckerna handlar om snön, kylan, mörkret och tystnaden mellan männen. Men däremellan möter vi kvinnorna och deras liv på männens villkor.
Andrea som längar efter något annat än att passa upp på sin man fiskarförmannen och hans besättning men tåligt accepterar de korta och kärlekslösa samlagen bland lådarna med sill.
Ólafia som står utanför i kylan tills någon råkar öppna dörren, alltför försagd för att våga knacka. Hennes man dricker och kan eller vill inte komma ihåg hennes namn.
Salvör som till slut tände eld på huset där hennes man snarkade efter att än en gång ha slagit och våldtagit henne. Gav sig iväg med barnen, den lille frös ihjäl och flickan skickades till främmande människor.
Maria i torvstugan som ber pojken köpa en bok utöver de tre hon redan har, och blir lycklig när hon får ett ark papper så att barnen kan få rita något.
Prästhustrun Anna som trodde att hon skulle få resa och se konst och vackra städer men hamnade i världens ände, nästan blind och med en make som inte längre rör vid henne.
Ásta som låg sjuk i den utrysta stugan och dog när hon tagit lillpojkens blöjor närmast kroppen för att de skulle torka.
Geirtrud, den som vågar trotsa makten. Hon envisas med att hon är männens jämlike, har en engelsk älskare och gör affärer i stället för att gå på tebjudningar. Hon rider oanständigt grensle över hästryggen och karlarna flabbar att hon skrevar för djävulen.
Och som ett hopp – en rödhårig flicka som mot alla oskrivna regler har lärt sig att simma.
Jón Kalman Stefánsson:
Himmel och helvete 2010
Änglarnas sorg 2011
Människohjärtat 2013
Översättning från isländska. John Swedenmark. Weyler Förlag