Bankerna mår bra. Betydligt bättre än under 90-talets krisår. Under fastighetskrisen och räntekaoset gjorde bankerna stora förluster när låntagarna inte klarade de skyhöga räntorna, vilket resulterade i ett stort personligt lidande för många privatpersoner.
Problemet är dock äldre än 90-talets bankkris. Redan i mitten av 1800-talet skrev Henry David Thoreau (1817–1862) i Skogsliv vid Walden att ”de flesta människor leva ett liv i tyst förtvivlan.”
Krönika | Gay Glans
Från sin egenhändigt byggda stuga vid sjön Walden i Massachusetts betraktade Thoreau industrialismens framväxt under drygt två år i mitten av 1800 talet. I det som då var en av USA:s mest industrialiserade regioner formulerade han träffsäkra iakttagelser om sin samtid.
Skogsliv vid Walden (1854) räknas som en av USA:s mest betydelsefulla böcker. Drygt 100 år efter dess tillkomst fick den, tillsammans med Rachel Carsons Tyst vår, (1962) en stor betydelse för den gryende miljörörelsen.
H D Thoreau kritiserade industrialismens påverkan på både människa och natur. I en lågmält ironisk formulering häcklade han bankernas grepp om människors liv, som: ”Endast kunna bli befriade av döden.”
Bankkrisen i Sverige på 90-talet, slutade bra. Den välvilligt inställda regeringen Bildt, kom till undsättning – inte till löntagarna, utan till bankerna. Sextiofem miljarder kronor tilldelades bankerna i direkta stöd genom Bankstödsnämnden. Finansierat av skattemedel som i huvudsak skapats av löntagarnas arbete.
Utöver de sextiofem miljarderna fick bankerna statliga garantier och löften om stödåtgärder motsvarande 1,5 biljoner kronor. Beloppet som aldrig behövde betalas ut, visade hur långt staten var beredd att gå för att säkra det kapitalistiska systemet.
Motkraven uppfattades av många kritiker som högst begränsade. Några återbetalningskrav var inte aktuella. Målet var att återställa det finansiella systemets funktion, vilket var liktydigt med att bankerna måste återhämta sig snarast möjligt och återigen generera stora vinster.
Analysen av kapitalismen och 90-talets krisår påminde om det Henry David Thoreau försökte förstå redan i mitten av 1800-talet: om bankerna inte går med vinst riskerar vi en kapitalism i obalans. Finansminister Elisabeth Svantesson försvarar dagens skyhöga bankvinster med liknande argument. Att hon i en parentes sa att de höga vinsterna kan uppfattas som stickande i ögonen, vägde lätt då hon inte lyfte ett finger för att ställa krav på bankerna.
Thoreau analyserade inte, som Marx och Engels, kapitalismens bakomliggande drivkrafter, utan framför allt människans alienation och naturens långsamma degradering under industrialismen. Han efterlyste därför inte heller någon politisk revolution för att åtgärda eländet. I stället uppmanade han individen att i möjligaste mån frigöra sig från ekonomins beroende och leva i samklang med naturen. Eller som Marx uttryckte det, återställa metabolismen mellan samhälle och natur.
H D Thoreau gav, till skillnad från Marx och Engels, ingen vägledning för hur vi måste hantera mänsklighetens hittills allvarligaste kris – klimatkrisen. En kris som politikerna ignorerar trots sommarens rekordvärme, trots en allt hastigare glaciärsmältning. De tror nämligen inte att det är ”en fråga” de vinner valet på. Det hoppas de vinna på: rädsla för ryssen och gängkriminaliteten, bebispeng, kärnkraft, sänkt bensinpris, sänkt straffmyndighetsålder och bidragstak för de redan fattiga.
Det gäller att inte tappa sugen utan vika upp skjortärmarna och ta fighten.