Från Irakkriget till folkmordet i Gaza, Libanon och nu Iran löper samma logik: militär dominans för att säkra strategiska resurser och geopolitisk kontroll. Men varje nytt krig skapar också nya sprickor. I regionen. I Europa. Och i den internationella ordning som USA länge dominerat.
Mitt i denna verklighet sitter någon i Beirut och spelar piano.
Krönika|Alex Fuentes
Klockan är två på natten i Beirut när de första explosionerna bryter tystnaden. De israeliska bomberna slår ner i bostadshus och väcker kvarteren långt innan nyhetskanalerna hinner rapportera om vad som händer. I ett trapphus hörs en kvinna gråta så att ljudet ekar genom hela byggnaden.
Några timmar senare händer något märkligt. Grannen som varje dag spelar piano sätter sig vid tangenterna igen. Den här gången spelar han Bohemian Rhapsody.
Den scenen återges av en korrespondent för den spanska dagstidningen El País, som beskriver de första minuterna av den nya israeliska bombkampanjen mot Libanon. Kontrasten är brutal. I vissa kristna stadsdelar i Beirut fortsätter restauranger och gym att hålla öppet. Samtidigt sprängs bostadshus i andra delar av staden. Jakten på normalitet mitt i kriget är nästan overklig.
Som en del av USA:s och Israels krig mot Iran har Israel inlett omfattande flygbombningar av Libanon. Värst drabbade är Beirut och södra Libanon. Hizbollah har svarat med raketer och drönare mot Israel, ibland över 200 projektiler i en enda attack, samtidigt som rörelsen i allt större utsträckning gått över till gerillataktik.
Israel har skickat elitförband till gränsen och mycket tyder på att en större markoffensiv förbereds. Israeliska soldater har redan gått flera kilometer in i Libanon och satt upp vägspärrar. På omkring tio dagar har mer än 600 människor dödats och över 1 500 skadats. Minst 800 000 människor har tvingats fly sina hem, enligt humanitära organisationer. Israels evakueringsorder omfattar nu omkring 14 procent av Libanons territorium. Resultatet är en massflykt.
För Libanons befolkning är detta ännu en tragedi i ett land som länge slitits sönder av krig, ekonomisk kollaps och politisk kris. Den israeliska armén har beordrat evakuering av Beiruts södra förorter där över en halv miljon människor bor. Skolor i stadens utkanter har förvandlats till improviserade flyktingläger. Tusentals familjer tillbringar nätterna i korridorer och trapphus. Det som sker i Libanon är dock inte ett isolerat krig. Det är en del av ett mycket större geopolitiskt sammanhang.
Israels offensiv mot Libanon är nära kopplad till det större krig som USA och Israel driver mot Iran. I Teheran har företrädare för den iranska regimen varnat för att landet kan svara genom att blockera Hormuzsundet – världens viktigaste transportled för olja.
Redan för nästan ett halvt sekel sedan beskrev iranska revolutionärer detta scenario.
Félix Bayón, en aktivist som hade kämpat mot shahens diktatur i Iran, sade i en intervju i El País att det i praktiken bara skulle krävas att några få fartyg sänktes för att göra sundet oframkomligt för oljetankers. När orden uttalades hade den iranska revolutionen just segrat 1979 och ayatolla Ruhollah Khomeini stod i spetsen för den nya staten. I dag framstår varningen som mer aktuell än någonsin. En lyckad blockad av Hormuzsundet skulle kunna utlösa en global energikris.
Kriget skapar också politiska sprickor i Europa. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen antydde nyligen att den gamla ”regelbaserade världsordningen” inte längre kan upprätthållas. Uttalandet utlöste skarp kritik från flera regeringar och EU-parlamentariker som anklagade henne för att legitimera USA:s och Israels krigspolitik. Hon tvingades senare backa från det hon sade. Men hennes uttalande avslöjade något viktigt: den internationella ordning som byggdes efter andra världskriget håller på att bryta samman.
Kriget i Libanon är inte bara en regional konflikt. Det är ett uttryck för den globala maktkamp som pågår när USA försöker försvara sin dominerande ställning i världen. Kontrollen över Mellanöstern, och över världens viktigaste energireserver, har i mer än ett sekel varit en central fråga för imperialismen. Från Irakkriget till folkmordet i Gaza, Libanon och nu Iran löper samma logik: militär dominans för att säkra strategiska resurser och geopolitisk kontroll. Men varje nytt krig skapar också nya sprickor. I regionen. I Europa. Och i den internationella ordning som USA länge dominerat.
Mitt i denna verklighet sitter någon i Beirut och spelar piano.
Freddie Mercurys märkliga mästerverk från 1975 – Bohemian Rhapsody – blandar opera, ballad och hårdrock i en existentiell kamp mellan förtvivlan och trots. Orden känns nästan skrivna för en värld i krig:
Öppna dina ögon, titta upp mot himlen och se. Jag är bara en fattig pojke, jag behöver ingen sympati.
För jag är lätt fångad, lätt förgånget, lite hög, lite låg.
Vilken väg vinden blåser spelar egentligen ingen roll för mig.
För sent, min tid har kommit.
Sänder rysningar längs min ryggrad,
kroppen värker hela tiden.
Farväl, allihopa,
Jag måste gå.
Måste lämna er alla och möta sanningen.
Mamma, oooooooh…(vilken väg vinden än blåser)
Jag vill inte dö,
Ibland önskar jag att jag inte blivit född alls.
Medan USA:s och Israels krigsmakter driver Mellanöstern mot ett nytt storkrig fortsätter bomberna att falla över Libanon. Och någonstans i Beirut sitter fortfarande en man vid ett piano och spelar Bohemian Rhapsody.