”Röda linjer” har blivit ett återkommande begrepp i svensk politik, det är tänkt att signalera principfasthet. Men alla röda linjer fyller inte samma funktion. Inför valet 2026 riskerar både krav på regeringsmedverkan och förhandsveto mot vänsterpolitik att bidra till en politisk låsning där klassintressen döljs bakom taktiska positioneringar samtidigt som den svenska höger–SD-regeringen ges andrum.
Kommentar|Alex Fuentes
Inför riksdagsvalet 2026 har två oppositionspartiledare på var sitt håll valt att dra ”röda linjer” som redan nu begränsar det parlamentariska handlingsutrymmet. Nooshi Dadgostar har klargjort att Vänsterpartiet inte längre tänker släppa fram regeringar där partiet inte själva ingår. Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist, å sin sida, har lagt in ett förhandsveto mot att Vänsterpartiet över huvud taget ska kunna ingå i en framtida regering.
Vid första anblicken kan dessa positioner framstå som varandras motsatser. I själva verket samverkar de, och riskerar att låsa politiken i ett läge där den viktigaste uppgiften för alla progressiva krafter i Sverige hamnar i skymundan: att besegra den nuvarande höger Tidöregeringen och bryta den reaktionära kurs som dragits upp.
Vänsterpartiets omsvängning är på samma gång begriplig och obegriplig. Partiet har under lång tid fungerat som ett parlamentariskt stöd åt socialdemokratiskt ledda regeringar, ofta utan reellt inflytande över den förda politiken. Erfarenheterna av Januariavtalet, Nato-processen och återkommande eftergifter i välfärds- och arbetsmarknadsfrågor har skapat en berättigad frustration.
Men att dra slutsatsen att politisk relevans enbart går via ministerposter är minst sagt problematiskt. Ur socialistisk synvinkel finns här ett problem: Strategin reducerar politisk kamp till ministerposter. Den gör parlamentariskt stöd till ”allt eller inget” och bortser från att reformer kan drivas fram motsägelsefullt och under tryck, inte via rena regeringslösningar. Att rösta ned progressiva reformer bara för att man inte sitter i regeringen riskerar att framställa partiet som själviskt snarare än ett parti med tydlig klasspolitisk markör.
Ur ett socialistiskt perspektiv är staten inte en neutral arena där inflytande automatiskt följer av formella positioner. Reformer har historiskt drivits fram genom motsägelsefulla processer: parlamentariskt tryck, massrörelser, facklig kamp och social mobilisering, ofta i kombination.
Om Vänsterpartiet på förhand binder sig vid att rösta ned varje regering där man inte själv sitter riskerar man att hamna i ett taktiskt självmål. En socialdemokratiskt ledd regering skulle, även utan V i regeringen, kunna lägga fram reformer som förbättrar arbetares och välfärdsanvändares situation. Att konsekvent rösta emot sådana förslag, av formella skäl, skulle inte framstå som radikalt utan som politiskt oförklarligt för breda lager. Det är här gränsen går mellan en principfast vänsterpolitik och ett ultimatum som riskerar att förvandla reformer till politiskt bytesgods snarare än resultat av klasskamp. Så…ultimatum eller marginalisering?
Om Vänsterpartiets position kan kritiseras för att vara taktiskt stel, är Centerpartiets desto tydligare ideologiskt motiverad. Centerpartiets veto mot Vänsterpartiet i regering är inte ett uttryck för oro över regeringsduglighet, utan ett klasspolitiskt ställningstagande. Genom att på förhand utesluta Vänsterpartiet pressas Socialdemokraterna att acceptera ett smalt, nyliberalt mittenprojekt som enda tänkbara regeringsalternativ. Vetot skulle i detta fall kunna fungera som ett disciplinärt instrument, disciplinering av socialdemokratin: så långt kan politiken gå, men inte längre. Allt bortom detta definieras som orealistiskt eller ”ytterkant”.
Ur socialistisk synvinkel är detta ett skolboksexempel på hur borgerliga krafter använder parlamentarismen för att sätta ramarna för det möjliga. Centerpartiets ”liberala” självbild till trots handlar det om att försvara ägandeförhållanden, marknadslogik och ett statsförnuft där välfärd och arbetsrätt alltid underordnas kapitalets krav.
Problemet uppstår när dessa två positioner möts. Vänsterpartiets krav på regeringsmedverkan och Centerpartiets veto mot just detta riskerar att skapa ett politiskt dödläge där högern gynnas och reformutrymmet krymper, typiskt parlamentariskt träsk. Resultatet kan bli en situation där socialdemokraterna antingen tvingas ännu längre högerut eller där regeringsbildningen kollapsar helt. Det är det vi ser när ultimatum ersätter strategi. I ett sådant dödläge är det inte Centerpartiet som riskerar att förlora mest. Det är den breda arbetarklass och de sociala grupper som redan länge drabbats av nedskärningar, repression och rasistisk politik under den nuvarande regeringen.
För socialister och alla progressiva krafter måste huvuduppgiften vara glasklar: den nuvarande ”trumpistiska” högerregeringen måste bort i valet 2026. Varje strategi som i praktiken försvårar detta måste granskas kritiskt, även när den formuleras i vänsterretorik.
En osekteristisk vänsterlinje skulle därför kunna kombinera tydliga krav på politiskt inflytande med en beredskap att stödja reformer som förbättrar människors liv här och nu. Inte för att idealisera eller skapa illusioner om socialdemokratin, utan för att klasskampen inte upphör utanför regeringskansliet och att parlamentariska segrar, hur begränsade de än är, kan spela roll i ett större politiskt sammanhang. Röda linjer kan vara nödvändiga. Men när de dras utan strategisk kompass riskerar de att bli hinder snarare än verktyg i kampen för ett mer jämlikt samhälle. Det låter sig upprepas; det finns en huvudlinje och det är att Tidöregeringen ska BORT i september.