▶ S går högerut
▶ Vänstern behöver utmana
▶ Tryck krävs underifrån
Ledare|Vecka 7
Tidöregeringen är den mest reaktionära regering som nu levande människor i Sverige har upplevt. Att få bort denna regering vid nästa val är oerhört viktigt, både för oss i Sverige och som en del i att hejda den ”Trumpska” högervågen över hela världen. Om vi inte lyckas med det så kommer Tidö nummer 2 (med SD i regeringen) vara ännu värre på samma sätt som Trumps andra presidentperiod är ännu värre än hans första. Samtidigt måste vi ha en klar bild av vad en socialdemokratiskt ledd regering skulle innebära och vilka krav det ställer på alla som kallar sig vänster.
På Vänsterpartiets kongress i Karlstad 2018 sa Jonas Sjöstedt: ”Socialdemokraterna är ett parti som har tappat gnistan och är inte längre något vänsterparti” och ”Vi ska aldrig vara tysta när de glider i väg högerut”. Det är ord värda att minnas och fundera över, för sedan 2018 har den socialdemokratiska partiledningen bara fortsatt sin färd högerut.
Den socialdemokratiska partiledningen var ansvarig för att föra in Sverige i Nato. Det skedde hastigt och utan större diskussion. När Tidöregeringen skrev under DCA-avtalet gav också S-ledningen sitt bifall. Ett avtal som ger USA:s militärmakt under Trump fritt tillträde till 17 svenska militärbaser. När det gäller kriminalpolitik och migrationsfrågor har S också i stort sett slutit upp bakom Tidöpartiernas politik. En genomgång i Dagens Nyheter av hur partierna röstat i riksdagen visar att Socialdemokraterna ställt sig bakom nio av tio förslag från regeringen när det gäller kriminalpolitiken och i samtliga frågor när det gäller migrationspolitiken.
Om vi synar partiernas förslag till budgetar på klimatområdet så är skillnaden mellan regeringens budget och förslaget från S försumbar. Klimatfrågan lyser också med sin frånvaro i Magdalena Anderssons nio senaste tal. Enligt en genomgång av Klimatgranskaren, som har lyssnat på timmar med tal av Andersson, så nämns klimatet bara en gång i dessa tal.
Förutom att S-politiken drar högerut så riktas även blicken åt höger när det gäller möjliga samarbetspartners. Detta är inte nytt. Efter valet 2018, då regeringsbildningen drog ut på tiden över hela hösten, lyckades den dåvarande S-ledaren Löfven splittra alliansen. S ingick det så kallade Januariavtalet med C och L – som enligt Liberalernas ledare gav mer borgerlig politik än vad alliansen fick igenom. Men sedan dess har både C och L backat i opinionen. Nu riktas de socialdemokratiska inviterna istället till Moderaterna. Till Expressen säger Magdalena Andersson att S håller öppet för att styra med alla partier utom SD. Och partitoppen Ardalan Shekarabi säger i samma artikel att de helst vill samarbeta med Moderaterna. Det tror han vore ”väldigt bra för Sverige”. Man kan undra vilket ”Sverige” han syftar på. Det kommer inte vara ett Sverige som är en röst mot orättvisorna ute i världen eller här hemma, inte ett Sverige som tar de nödvändiga kraftfulla stegen i klimatomvandlingen eller som gör upp med rasismen.
För den som menar allvar med en rödgrön politik finns alltså inte anledning att ha stora förhoppningar på en framtida S-ledd regering. För att positiva förändringar ska till behöver vänstersidan stärkas både i riksdagen och ute i samhället. Det behövs också starka påtryckningar från alla olika folkliga rörelser. Ett aktuellt exempel runt vikten av det är reaktionerna på de tonårsutvisningar som Tidöregeringen genomför, brutala deportationer av tonåringar som levt hela livet i Sverige och som innebär att familjer splittras.
Här sa Socialdemokraterna först att det var nödvändigt med dessa utvisningar på grund av det som partiets migrationspolitiska talesperson kallade ”integrationsskulden”. Men efter några dagar av protester (inte minst inom det egna partiet) svängde man och sa att man kräver att utvisningarna stoppas. Nu kallar samma talesperson denna linje till och med för ”sunt förnuft” . Om detta betyder att Socialdemokraterna verkligen ändrat sig återstår att se. Men det visar vikten av påtryckningar och en opinion som inte styrs uppifrån.
Vänstern måste vara en del i och ett språkrör för alla folkliga rörelser. Och vänstern måste våga utmana och gå i konflikt med den socialdemokratiska partiledningen – både före och efter valet. Och, oavsett vilken regering som bildas, utan det och utan starka progressiva opinioner och folkliga rörelser kommer inga framgångar att vara möjliga.