Den 9 februari blev det ”oavgjort” då högern fick 44,1 % och vänstern 44 % – valet gick då till en andra omgång och avgörs den 13 april.
Vid urnorna den 13 april avgörs om det blir högern eller de progressiva krafterna som ska ta över regeringsrodret fram till 2029.
Och ska den ensamstående mamman Luisa Gonzalez komma att få nödvändigt stöd från urbefolkningen och bli den första kvinnan som väljs till president i Ecuador?
Kommentar|Alex Fuentes
Ecuador ligger i norra Sydamerika och gränsar till Colombia, Peru och Stilla havet. Det blev inte en lätt seger i presidentvalet som högern hade tänkt sig. I första omgången 9 februari 2025 blev det ”oavgjort” mellan högerns kandidat Daniel Noboa (sittande president) och Luisa González, en kandidat av socialdemokratiskt snitt som får stöd av vänstern. Högern fick 44,1 % och vänstern 44 % – valet gick då till en andra omgång och avgörs den 13 april.
Noboa representerar näringslivet och ekonomiska grupper i bl a frågor som även innefattar ägandet av media. Noboa beskrivs i Ecuador som en machoauktoritär företagsägare som haft svårt att hantera kriminalitet, trots vallöften om ”fast hand”. Han har även svårt att samarbeta med sin högervridna kvinnliga vicepresident, Verónica Abad, vilket skett inför öppen ridå. Luisa González, en 47-årig advokat och ensamstående mamma med två barn strävar å sin sida efter att bli den första kvinnan som folkvald president i Ecuador. Vid urnorna den 13 april avgörs om det blir högern eller de progressiva krafterna som ska ta över regeringsrodret fram till 2029.
Situationen i Latinamerikas Ecuador kännetecknas av en allvarlig ekonomisk kris, där vanliga människor har ytterst svårt att klara sig till slutet av månaden för att kunna ställa mat på bordet, vilket är ett av huvudproblemen som drabbar en stor del av befolkningen. Arbetare är vana vid att betala för kapitalismens ekonomiska kriser. Men hos många finns även en samsyn om att för medelklassen stavas den nuvarande situationen ”katastrof”. Därtill en migrationskris som förvärras ännu mer i och med Donald Trumps återkomst till Vita huset och hans brutala angrepp mot latinamerikaner. Den kroniska säkerhets- och energikrisen har tillsammans med den prekära ekonomiska situationen för majoriteten av befolkningen lett till en ökad politisk polarisering. Elavbrott i de större städerna sker ständigt, upp till 14 timmar om dagen, vilket allvarligt påverkar vardags- och industrilivet och då ska man komma ihåg att Ecuador inte har varit föremål för någon nordamerikansk blockad, som i Kubas fall infördes i början av 1960-talet och som delvis förklarar nuvarande energikrisen på ön. Enligt Internationella Valutafonden överstiger tillväxtprognoserna i Ecuador inte 0,5 procent, vilket gör den till en av de lägsta i regionen.
Noboas repressiva polisinsatser har inte heller hindrat antalet mord som anses vara det högsta antalet i Latinamerika. Tvärtom har tvångsåtgärder bara lett till uppkomsten av nya ligister och gangstrar. De väpnade styrkorna, även polisen, har sionistiska instruktörer som agerar bakom en nationell täckmantel som kallas Hatzad Hasheni, samtidigt som Mossad-agenter ”föreläser” i Ecuador och i flera latinamerikanska länder. Internationellt har Noboas regering upprätthållit en nära relation med sionisterna i Israel och vägrat erkänna den nya palestinska ambassadören i Ecuador. Regeringen har anammat de amerikanska och israeliska regimernas diktat. Nivån på underkastelse är av en sådan grad att till och med USA:s flagga har setts på militärens uniformer. Högerns Noboa har också gjort det möjligt att omvandla Galapagosöarna (ett världsarv) till en militärbas. Hans regering har undertecknat flera militära avtal med USA, vilka konkretiserades i och med olika besök av Laura Richardson (chef för USA:s södra militära kommando) i landet.
I denna andra valkampanj finns det en rad olika faktorer som gynnar högerkandidaten Noboa: en regeringsapparat, en samlad och enad höger, nationella och internationella medier, USA:s ambassad, sionistiskt inflytande och Ecuadors oligarker. Media i landet låtsas att vara objektiva och talar om en president (Noboa) som lovar en ”radikal förändring” i ecuadoriansk politik, vilket i praktiken bara innebär ännu mer underkastelse inför USA. Å andra sidan framställs Luisa Gonzalez som en utmanare som förespråkar att ”återuppliva Ecuadors framtid”. Frågan är ändå om kandidaterna kommer att kunna erövra den där lilla marginalen av väljare som kan avgöra vilken typ av Ecuador som presenteras för dem. I Asamblea Nacional (parlamentet) har högern en stark närvaro men inte någon majoritet. I den latinamerikanska kontexten, men även internationellt, är detta val i Ecuador mycket viktigt. När det gäller Revolución Ciudadana (Medborgarrevolution) och deras regeringsprogram, finns idén att återigen investera i grundläggande frågor som utbildning, hälsa och att skapa arbetstillfällen. Ja, folket i Ecuador förtjänar en utveckling som ingjuter hopp om framtiden.
Enligt media i Ecuador äger valkampanjen rum i ett klimat av växande spänning. Pachakutik, den politiska grenen av Ecuadors Confederación de Nacionalidades Indígenas (Förbundet för ursprungsbefolkningens nationaliteter), fick 5,26 % av rösterna i den första valomgången i februari. Beträffande urbefolkningsrörelsens röster har Leónidas Iza, presidentkandidat för urbefolkningsrörelsen som fick en halv miljon röster, sagt ”Vi kommer att definiera vår ställning kollektivt”. Iza är mycket kritisk mot den nyliberala modellen som främjas av högerns Noboa och föreslår istället ett försvar av social trygghet, arbetsrätt, folkhälsa och statliga företag. Dessutom vägrar Iza att man fortsätter att skada miljön genom avtal med europeiska och nordamerikanska företag kopplade till utvinningsfrågor av natur-, mineral- och energirikedom, särskilt i det ecuadorianska Amazonas.
Under den senaste tiden har försämringen av minst 3 vattenkraftverk, som genererar 50 procent av all elektricitet i Ecuador, förvärrat miljökrisen. I ett oljeproducerande land som Ecuador orsakar utsläppet av råolja i miljön, jordbruksjordar och fördrivningar av samhällen oöverträffade skador. Den 13 mars gick nämligen ett av rören i det transecuadorianska rörledningssystemet sönder och mer än 25 000 fat olja når idag floder, mangrover och stränder. Konsekvenserna är allvarliga och omfattande, utsläppet har förorenat en vattenkälla som försörjer mer än 500 000 människor i landet. Att diversifiera energikällorna, öka investeringarna i infrastruktur, dra nytta av andra energikällor, är därför av avgörande betydelse. Sittande regering med Noboa i spetsen har visat sig vara inkapabel att ta itu med miljöproblematiken. Ursprungsbefolkningens Iza framstår i detta läge som en ”antisystem”-politiker gentemot ”ett korrupt system” som han vill förändra för att lindra de fattigas lidande. Han förutspår ett nytt socialt utbrott, om den kommande regeringen inte åstadkommer en förändring som kan möta kraven från ”de där nere”.
Luisa González har gått med på att ta fram en gemensam valplattform med ursprungsfolkens rörelse och andra sociala organisationer som villkorat sitt stöd utifrån en rad olika krav, särskilt i miljöfrågor. Gonzalez är övertygad om att en gemensam väg kommer att bli mycket bredare och kommer att bjuda in alla delar av befolkningen att gå framåt tillsammans; det man är överens om är mycket större än de befintliga skillnaderna, säger hon. Angående urbefolkningsrörelsen har hon sagt ”De tar ett historiskt steg med sin bestämda avsikt att bygga ett projekt som prioriterar människor och värdighet, baserat på social rättvisa och respekt för våra grundläggande rättigheter”. Antingen, som urfolksledaren Leonidas Iza säger, ”styrs Ecuador av en politisk klass som gränsar till fascism” eller går man i motsatt riktning. Det kan bara tolkas som att Luisa Gonzalez mycket väl kan komma att få stöd från urbefolkningen och bli den första kvinnan som kan väljas till president i Ecuador. Det blir i så fall ett nödvändigt litet steg i de rikas så misshandlade värld.