När vi krokar arm, då är vi starka. Det var budskapet från Växjö på lördagen mot regeringens utvisningspolitik. Arrangörer var ”Goda krafter för ensamkommande Växjö”, ”Amnesty grupp 24” och ”Innergården Solidaritet”. Bland talarna fanns företrädare för både Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Här är Robert Armblads manande ord.
Inrikes | Robert Armblad
Sedan en tid tillbaka har det skett ett systemskifte i svensk migrationspolitik. Det har inte skett i det tysta – men ofta utan att vanligt folk fullt ut förstår konsekvenserna. För bakom rubriker om “stramhet” och “kontroll” döljer sig något mycket konkret:
Det handlar om att människors liv slås sönder – av politiska beslut. Regeringen och Sverigedemokraterna driver i dag en migrationspolitik som bygger på rädsla, misstänkliggörande och splittring. En politik där människor sorteras och värderas utifrån härkomst och bakgrund. Och mitt i den här utvisningshysterin försvinner det allra viktigaste: Respekten för medmänniskan och människovärdet. Vi ser det tydligt i tonårsutvisningarna.
Ayla är 21 år. Hon har sin familj här. Sina vänner här. Ett jobb här. Ett helt liv här i Sverige. Hon riskerar att utvisas till Iran men resten av hennes familj får stanna. ”Jag vill att politikerna lyssnar och ser mig som en människa”, säger hon. Eller Jomana. Hon går tredje året på gymnasiet.
Hon drömmer om att bli socionom. Hon hade precis beställt sin studentmössa när beslutet kom: hon får inte stanna – trots att hon levt i stort sett hela sitt liv i Sverige. Det här är inte olyckliga undantag. Det är resultatet av medvetna politiska beslut.
Och därför måste vi säga det tydligt: Att fylla 18 ska inte innebära att förlora sin familj, sin trygghet och sin framtid. Tonårsutvisningarna splittrar familjer och krossar ungas liv. Det är ingen naturlag. Det är politik. Och politik kan ändras.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet har lagt ett gemensamt förslag i riksdagen för att stoppa detta. Vi kräver dels att åldern för att ses som anhörig till sina föräldrar höjs till 21. Men vi kräver framförallt att ventilen vid särskilt ömmande omständigheter återinförs – regeln som säger att barn och unga som har rotat sig och som har sin familj i Sverige får stanna. Det måste finnas en möjlighet att stanna när hela ens liv finns här och ingen annanstans.
I dag finns det faktiskt en riksdagsmajoritet för att stoppa tonårsutvisningarna – om partierna menar allvar. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har lagt förslag. Centerpartiet har anslutit sig till förslaget. Socialdemokraterna och Liberalerna säger att de har svängt och nu vill ha en ventil. Detta är bra – men då är det dags att visa det i handling. På tisdag kommer det upp i riksdagen igen och då ser vi vilka som menar allvar och hur partierna röstar när det väl gäller.
Men regeringens politik handlar inte bara om unga. Den handlar också om ett mycket allvarligt angrepp på människors trygghet – genom att steg för steg montera ned rätten till permanenta uppehållstillstånd.
Vänsterpartiet är tydliga: Permanenta uppehållstillstånd måste försvaras. Människor ska kunna bygga ett liv. Våga lära sig ett nytt språk. Våga utbilda sig. Våga byta jobb. Våga engagera sig. Våga skaffa vänner och familj. Våga rota sig. Utan att leva år efter år med hotet om att allt kan ryckas undan.
Tillfälliga tillstånd skapar inte integration. De skapar otrygghet, stress och tystnad. De gör människor mer beroende av arbetsgivare – och mer sårbara för utnyttjande.
Det finns såklart problem på arbetsmarknaden: Människor utnyttjas. Fusk förekommer. Oseriösa arbetsgivare tjänar pengar på människors utsatthet. Men låt oss vara ärliga: Att avskaffa spårbytet hjälper inte arbetare. Det straffar dem. Det är inte den som fuskar som drabbas av dagens regler. Det är den som redan har gjort rätt. Det är människor som är våra vänner, grannar och kollegor.
Som har jobb, som försörjer sig, som bidrar lika mycket som alla andra – som nu riskerar utvisning. Och det här är inte något som bara händer någon annanstans i någon annan del Sverige. Det händer även här i Växjö och Kronoberg.
Jag vill nämna Enyat som vi har kunnat läsa om i Smålandsposten. Hon jobbar på Region Kronoberg. Hon bor i Växjö. Hon har två barn. Hon har arbetat i sex år på lasarettet. Hon gör sitt jobb. Hon är uppskattad. Hon har därför också fått utökat ansvar. Men hon hotades av utvisning. Inte för att hon har gjort fel. Utan för att Migrationsverket ansåg att hennes löneökning gick för snabbt – detta ansågs som något misstänkt. Detta ansågs vara grund för utvisning utifrån regeringen och SDs lönekrav för att få stanna.
Det här är fullständigt orimligt. Politiken ska inte sätta lönekrav som ett verktyg för att kasta ut människor. Politiken ska se till att alla människor har: en god lön, kollektivavtal, trygga anställningar och råd att leva. Det är så vi bekämpar utnyttjande. Inte genom att göra människor ännu mer utbytbara.
Vi har alla hört regeringen och Sverigedemokraternas försök att koppla ihop migration med kriminalitet. Men verkligheten ser annorlunda ut för de som hotas av utvisning. Det är barn som rotat sig här som utvisas. Det är arbetare i bristyrken som utvisas. Det är människor som följt alla regler – och ändå straffas. Remissinstans efter remissinstans varnar för att rättssäkerheten urholkas. Att grundläggande demokratiska principer hotas. Därför protesterar människor runt om i landet. På arbetsplatser. I skolor. I kyrkor. I idrottsföreningar. I facken. Här på Speakers Corner. För vi vet: alla människor har samma värde, alla har rätt till trygghet, alla ska ha möjlighet att bygga ett liv.
Vänsterpartiets migrationspolitik utgår från något väldigt enkelt: En human flyktingpolitik. En rättssäker asylprocess. En arbetskraftsinvandring som ger schyssta villkor och rättigheter mot utnyttjande. En integrationspolitik som bygger jämlikhet, jobb, bostäder, skola och välfärd – inte misstänkliggörande. Och till sist: det handlar om vilket Sverige vi vill vara. Vill vi vara ett Sverige som systematiskt slår sönder människors liv? Eller ett Sverige som vi bygger jämlikt och solidariskt – där ingen lämnas efter. Jag är övertygad om att vi kan bygga ett Sverige där Ayla får stanna. Där Jomana får ta studenten. Där Enyat och hennes barn får en framtid i Växjö. Där familjer får vara familjer. Där arbetare får trygghet – inte utvisningshot. Ett Sverige som är till för oss alla.
Men det kräver att vi gör det tillsammans. Att vi organiserar oss. Att vi säger ifrån. Att vi vägrar acceptera att människovärdet förhandlas bort. Och att vi krokar arm. Med varandra som människor och med varandra som rörelser.
För när vi krokar arm – då är vi starka.