Samtliga riksdagspartier är överens om en massiv militär upprustning.
Hur ska icke-militära hot som klimatförändringarna och underfinansierad sjukvård hanteras när försvarsanslagen om några år kommer att sluka nästan en fjärdedel av statsbudgeten? Vad ska vi som motsätter oss miljardrullningen till det militärindustriella komplexet rösta på? skriver Annika Lillemets och Valter Mutt.
Opinion|Annika Lillemets, fd riksdagsledamot (MP), Valter Mutt, fd riksdagsledamot (MP)
När allt mer av den verkliga makten flyttas till en handfull miljardärer och megaföretag betyder våra röster i val allt mindre.
I en fungerande demokrati har medborgarna reell makt att påverka det som angår dem. Det räcker inte att vi vart fjärde år får rösta på partier som tycker väsentligen lika i alltfler avgörande frågor. Ett aktuellt exempel är att samtliga riksdagspartier är överens om en massiv militär upprustning, utan tillräcklig analys av vare sig olika slags hotbilder eller vad eventuella framtida krig kräver. Enorma summor investeras i JAS-plan och annan gårdagsteknologi trots att förhållandevis billiga drönare och cyberattacker slår ut konventionella vapen. Vapensmedjornas vinster säkras men gör upprustningen verkligen Sverige och världen säkrare? Hur ska icke-militära hot som klimatförändringarna och underfinansierad sjukvård hanteras när försvarsanslagen om några år kommer att sluka nästan en fjärdedel av statsbudgeten? Vad ska vi som motsätter oss miljardrullningen till det militärindustriella komplexet rösta på? Frågan är hur demokratisk en oppositionslös demokrati egentligen är. Vi saknar en politisk debatt om hur ägandet och makten ska fördelas. Ekonomisk demokrati är elefanten i rummet som det har blivit svårt att tala om eftersom den ofta genom historien har kapats av djupt odemokratiska regimer. Oavsett om makten samlas i mäktiga företagsledningar eller statlig byråkrati hamnar den bortom medborgarnas kontroll. Och det gäller i alla sammanhang. Arla är ett exempel på hur ett från början demokratiskt styrt kooperativ urartat till att bli en centralstyrd gigant.
Ägande ger makt. Det har betydelse vem som äger och får nyttja olika slags resurser som pengar, naturtillgångar och infrastruktur. Förmögenhetsklyftorna i Sverige har ökat dramatiskt och är nu bland de största i världen, till och med större än i USA. Samtidigt lever, enligt SCB, 730 000 svenskar i fattigdom och ytterligare 830 000 uppger att de har svårt att få pengarna att räcka till det mest nödvändiga. Medborgarna tappar tilltron till demokratin när den inte förmår se till att vi slipper dö i vårdköer, bli utförsäkrade och utfattiga när vi bli sjuka eller arbetslösa eller vräkta när hyrorna sätts av giriga marknadskrafter, för att makten har runnit iväg till resursstarka ekonomiska särintressen. Så banas väg för auktoritära styren. Ekonomisk demokrati är en förutsättning för den politiska. Men hur kan den förverkligas?
Det finns mycket att göra för att vi alla ska få reellt inflytande över det vi redan äger. Det räcker inte alltid med att folkvalda representerar oss. Exempelvis visar kommunala bostadsbolag som Gårdstensbostäder i Göteborg och MKB i Malmö vad som blir möjligt när de boende i området får inflytande på riktigt. Gårdsten klassas inte längre som särskilt utsatt område av polisen. Och skulle pendlare med direkt inflytande över kollektivtrafiken vilja avskaffa tågvärdar?
Det är ohållbart att företag får drivas med vinstmaximering som överordnat mål på bekostnad av allt annat. Lagstiftningen måste ändras. Redan nu borde riksdagen ge statliga bolag nya ägardirektiv som prioriterar miljöhänsyn och inflytande för dem som arbetar i eller på annat sätt berörs av verksamheten. LKAB, Sveaskog och Vattenfall skulle kunna leda en betydelsefull förändring av näringslivet.
Och varför har vi ännu ingen svensk statlig investeringsfond (Sovereign Wealth Fund)? Sådana finns redan i ett sjuttiotal länder och några amerikanska delstater. Fondernas grundkapital kommer från olika källor, exempelvis statliga obligationer eller avkastning från naturtillgångar. Skatt på stora förmögenheter, finansiella transaktioner och klimatutsläpp skulle också kunna bidra till den gemensamma fonden. Den norska oljefonden som inrättades 1996 är världens största SWF med sina drygt 20 000 miljarder norska kronor och avkastningen finansierar en stor del av den norska välfärden.
Det här var bara några exempel på vad som kan göras om den politiska viljan finns. New Yorks nyvalde borgmästare Zohran Mamdani och Zack Polanski, ledare för de gröna i England och Wales, visar att samhällsförändrande rödgrön politik ger fler röster än att gå högerut i fråga efter fråga. Mamdani, som liksom Olof Palme vågar kalla sig demokratisk socialist, blev vald på ett program med bland annat avgiftsfri kollektivtrafik, hyrestak och kommunala icke-vinstdrivande livsmedelsbutiker med överkomliga priser, finansierat med bland annat höjda skatter på de allra högsta inkomsterna och företag. Polanski å sin sida säger i en intervju att de gröna siktar på att ersätta Labour i Storbritannien. Och i ett fyllnadsval till parlamentet i valkretsen Gorton and Denton har de grönas Hannah Spencer, rörmokare och murare till yrket, slagit ut både Labours och högerpopulistiska Reform UKs kandidater. Enligt vissa opinionsmätningar är de gröna rentav på väg att bli landets största parti.
Det är kaxigt och det fungerar. Varför inte våga pröva genuin och systemförändrande rödgrön politik även i Sverige?
Annika Lillemets, f d riksdagsledamot (MP)
Valter Mutt, f d riksdagsledamot (MP)