I mars blev historiken Kjell Östberg inbjuden av ABF Malmö och Arbetarrörelsens Arkiv i Skåne att föreläsa om boken ”Rise and Fall of Swedish Social Democracy” som inom kort kommer ut på svenska. Östberg gick då igenom den svenska socialdemokratins olika historiska faser som lett till att socialdemokratin är vad den är idag. En fråga som betonades under föreläsningen var Rudolf Meidners ekonomiska och politiska förslag ”Löntagarfonder” som kom att skaka etablissemanget på 1970-talet. Löntagarfonderna och dess öde… Conny Svenning, medlem i V Malmö, skrev 2020 artikeln ”Socialismen som idé är större än enskilda partier” som publicerades i Folkviljan i Skåne. I artikeln reflekterade även Svenning om projektet Löntagarfonderna. Internationalen återpublicerar den för att få en återblick.
Krönika|Conny Svenning
Malmö 2020-03-19
Valet 1970 var lite speciellt. Det var det första valet med enkammarriksdag.
Inom VPK jublade man, den nya spärren på 4% hade man klarat med god
marginal, tack vare omfattande stödröster från socialdemokrater på
vänsterkanten. Nu hade man tillsammans tillägnat sig vänstermajoritet i
riksdagen. VPK kunde göra skillnad, SAP:s totala majoritet var bruten.
Socialdemokratins färd mot välfärdsstaten hade ditintills varit framgångsrik
även om den stundom varit prövande och vinglig. Ibland har man agerat
kapitalismens dödgrävare, ibland änglar i marmor, som lydigt anpassat sig till
de borgerliga kraven. För övrigt Walter Korpis begrepp för att beskriva
arbetarrörelsens vägval.
Det politiska vägvalet var väsentligt, skulle man ersätta de borgerliga
idealen med nya värderingar och etik, helt nya sätt att se på samhället, kulturen
och medborgarna? Ett systemskifte?
Eller skulle man helt enkelt sikta på att erövra den borgerliga livsstilen och
dess ideal? Var kampens mål att man befriades från sin klass och ett fullständigt
övertagande av det borgerliga samhället?
Mycket tyder på att utvecklingen drogs åt förborgerligandet.
Stadsfullmäktiges ordförande, S.A. Johansson, som samtidigt var ordförande för
Malmö Stadsteaters styrelse, tog emot premiärgästerna vid Thalia med ett glas
vin i handen, som för att välkomna till sitt eget hem. Samtidigt utvecklade sig
en enorm och olöslig konflikt mellan Malmös socialdemokratiska ledning och
den alternativa musik- och teaterrörelsen under 60- och 70-talet.
Tudelningen i ”skötsamma” och ”egensinniga” hade bitit sig kvar inom
socialdemokratin. Redan innan socialdemokratin delades i en revisionistisk och
revolutionär gren, före den ryska revolutionen, gjorde Martin Koch upp med
tudelningen i sina romaner. En tudelning som bildade underlag till den
kommande partisprängningen. Egensinne leder till revolutionära tendenser,
skötsamhet till en stabil arbetarrörelse. De skötsamma premierades med
”köpelägenhet” och medlemskap i Solidar. HSB och bostadskooperationen fick
en överdrivet stark ställning inom den tidiga socialdemokratin, speciellt i
Malmö.
Först efter andra världskriget fick kommunsocialisterna en starkare
plattform, den nya kommunallagen, att hävda de mindre välbeställdas rätt.
Kapitalismens dödgrävare visade sig överraskande och oväntat kraftfulla. I LO:s
tidning ”Fackföreningsrörelsen” intervjuades LO:s ekonom Rudolf Meidner.
”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt
ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll.
Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi
kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet”
I all tysthet hade två medelålders samhällsforskare, tillsammans med LO,
byggt en modell för att attackera kapitalismens själva kärna, ägandet av
produktionsmedel. Marx idéer om att aktiebolagen skulle kunna vara en ingång
till något helt nytt, en spricka i kapitalismen, skulle nu kunna testas i full skala.
Inte ens Palme var förberedd, men hakade på med visst motstånd.
”Löntagarfonder” betecknade man projektet. Till grund låg en statlig
utredning, Koncentrationsutredningen, som visade att centraliseringen av
kapitalet gått mycket långt. I merparten av alla aktiebolag behövdes enbart tre
aktieägare för att få aktiemajoritet, inte i ett enda börsnoterat bolag behövdes
mer än tio aktieägare för att få majoritet på bolagsstämman.
Uppståndelsen på högerkanten blev naturligtvis våldsam, det här var ett
systemskifte av värsta socialistiska sort. Förslaget skulle innebära att rollerna
helt kastades om. Redan efter 40 år, dvs idag, skulle ”löntagarna” vara
majoritetsägare inom svensk industri.
Efter många turer dör så småningom löntagarfondsförslaget ut. Motståndet
blev för svårt och fanns även inom socialdemokratins högerfallang,
symboliserat av Kjell Olof Feldts ”dikt”, författad i riksdagsbänken och i smyg
fotograferad av en påpasslig pressfotograf.
”Löntagarfonder är ett jävla skit,
men nu har vi baxat dem ända hit”
Fonddebatten blev en slags vändpunkt, socialdemokraterna tappar greppet
och blir alltmer ideologiskt urvattnade. Den nya tiden överraskar, det stora
arbetarpartiet verkar oförberett. Man är kvar i ett samhälle åskådliggjort i
otaliga statyer och målningar runtom i landet. I Malmö heter den främsta
exponenten ”Arbetets ära” och står på platsen som mer än annat symboliserar
rörelsens kamp, Möllevångstorget. Bilder som likt liturgiska symboler visar upp
arbetare under våldsamt kroppsarbete. Män som gemensamt lyfter, baxar något
oidentifierbart tungt. I Möllevångsfallet försiktigt stödda av sina kvinnor. En
bild av industriarbetare och industriarbete som inte längre finns.
Automation, datorisering, syntetisk tidsstudiemätning och nya aktörer på arbetsmarknaden
tar över. De tyngsta och mest rutiniserade jobben exporteras till
utvecklingsländerna. Synen på arbete och att vara arbetarklass förändras.
Har tiden passiviserat rörelsen och grumlat visionen? Har kapitalismen som
idé åter visat sig alltför stark, den verkliga hegemonin i det västerländska
samhället? Inympad sedan födseln och gjort oss blinda inför alternativen.
Ja, nu är vi där vi är, leden glesnar på den socialistiska sidan. Med den här lilla
historieskrivningen vill jag ha sagt att socialismen som idé är betydligt större än
enskilda partier. Framgångsvägarna kan finnas där man minst anar. Det vore
dumt att inte ta vara på alla krafter som arbetar åt samma håll. Ensam är inte
alltid stark.
Personligen anser jag att Vänsterpartiet för närvarande har bäst potential att
ta ut färdriktningen och där finns jag kvar så länge kompassen fungerar. Det
hindrar inte att jag gillar uppmuntrande ord till vårt arbete i Vänsterpartiet från
vänstersossar som Greider och Suhonen och jag vill absolut inte ha några
gränsvakter mot ”politiska flyktingar” från en ideologiskt krympande
socialdemokrati.
Jag inser allt mer hur klok min far var, när jag skulle rösta första gången i
mitt liv.
Rösta hur fan du vill, bara det blir åt vänster.
Krönikan publicerades ursprungligen i ”Folkviljan” nr 2, januari 2020