När som helst kan USA:s militära angrepp på Venezuela inledas. I Karibien står redan hangarfartyget USS Gerald R. Ford, F-35-plan, en kärnvapenbestyckad ubåt och 15 000 marinsoldater i beredskap. B-52H-bombplan har genomfört attackdemonstrationer. Cirkeln sluts: Washington har byggt upp alla praktiska förutsättningar för ett invasionskrig.
Detta är inte längre retorik. Det är imperialistisk krigsförberedelse i realtid – och den måste stoppas.
Kommentar|Alex Fuentes
Ett krig byggs upp i det tysta, Trumpregimen har systematiskt militariserat Karibien. USA har: brutit mot Chicagokonventionen genom att ensidigt stänga Venezuelas luftrum, installerat radar och fått militärt tillstånd i Trinidad och Tobago och Dominikanska republiken, genomfört gemensamma militära övningar nära Venezuelas kust, stört satellitnavigering (GPS, Galileo, GLONASS) över regionen med elektromagnetiska störningar, och utfört direkta våldshandlingar som upprepade attacker på fattiga fiskare. Samtidigt hoppar krigshöken Marco Rubio över ett Natomöte – eftersom han har för bråttom att angripa Venezuela medan Donald Trump samlar sitt nationella säkerhetsteam för att planera krigsåtgärder.
Allt detta är krigsförberedelser, oavsett vad Washington väljer att kalla det. USA hävdar att man bombar fiskebåtar i ”kampen mot drogerna”. Men samma Trump som säger sig bekämpa narkotikahandel har samtidigt beviljat Honduras förre president Juan Orlando Hernández benådning – dömd för att ha hjälpt till att smuggla in hundratals kilo kokain i USA. New York Times kallar detta ”anmärkningsvärt motsägelsefullt”. Men det är inte motsägelsefullt – det är cyniskt hyckleri och geopolitisk teater. I samband med presidentvalet i Honduras – där det i skrivande stund är oklart vem som vinner – har Trump hotat med ett ”helvete” om den extremhögerkandidat han stödjer i ”kampen mot narkokommunisterna” inte utropas till segrare. Trump behöver allierade i regionen. Det viktigaste är att störta Venezuelas regering, ta kontroll över landets enorma oljereserver och återetablera USA:s hegemoni över kontinenten.
Vita huset har bekräftat att amerikanska marinsoldater attackerat vad de påstår var en ”knarkbåt”, och att två överlevande fiskare som klamrade sig fast vid resterna av sin sönderbombade båt sedan avrättades efter order från krigsministern Pete Hegseth: ”Kill them all”. När Hegseth konfronterades med detta sa han ”Vi har bara börjat”. Den demokratiske senatorn Tim Kaine har påpekat att detta skulle kunna utgöra ett krigsbrott. Men Venezuela är inte i krig. Att beskriva USA:s aggressiva offensiv som en ”väpnad konflikt” mellan fattiga fiskare och världens mäktigaste imperialistmakt är helt absurt. Orden ”satans mördare” ekar ännu en gång. Men Sveriges hyckleriregering blundar.
Venezuela mobiliserar mot invasion. Inför detta växande hot har Venezuelas regering beordrat flygvapnet i beredskap och mobiliserat folkmiliser. Maduro förklarar att landet kommer att ”försvara varje tum” av sitt territorium. Det skulle varje land göra i samma situation – även Sverige, Danmark eller Kanada. Men den venezuelanska extremhögern, med María Corina Machado i spetsen, applåderar USA:s aggression och kräver en militär invasion för att ”befria” landet. Machado – numera Nobelpristagare – stödjer dessutom öppet Israels folkmord i Gaza.
Denna fredsduva och andra reaktionära krafter vädjar öppet om en amerikansk intervention, precis som deras historiska föregångare gjorde i Chile, Guatemala och Bolivia. Att några latinamerikanska regeringar (Brasilien och Mexiko) fortfarande tror att USA:s aggression ska lösas genom ”dialog” är en illusion som den historiska erfarenheten för länge sedan borde ha begravt. Den enda regering i Latinamerika som hittills vågat tala klarspråk är Colombia, vars president Gustavo Petro frågar med rätta: Under vilken folkrättslig regel kan en president i ett land stänga luftrummet för ett annat? Gustavo Petro, som vågat kritisera Trumpregimens bombningar och militärmanövrer, har i sin tur utsatts för direkta hot. Amerikansk imperialism befinner sig i nedgång – och i sådana historiska perioder blir dess våld alltid mer desperat. Trumpregimen använder nu samma lärobok som historiska kolonialmakter: blockering, provokation, luftrumsdominans och ekonomisk strypning.
I Sverige nöjer sig Tidöregeringen med att tala om ”spänningar i Karibien” och ”osäkerhet i regionen”. UD avråder från resor till Venezuela men nämner inte varför regionen blivit militariserad. Den svenska regeringen vägrar sätta ord på det som sker: USA förbereder en invasion av ett självständigt latinamerikanskt land. När Tidöregeringen inte kan uttala ordet ”folkmord” om Gaza är det inte förvånande att den inte heller vågar erkänna USA:s krigsplaner. Men detta handlar inte om Sveriges retorik även om Tidöregeringen är en del av problemet eftersom den svansar efter Trumps administration.
Det handlar om något större, mer akut och historiskt avgörande. En attack på Venezuela är en attack på hela regionens arbetande befolkning. USA:s aggressionspolitik syftar till att störta en regering som inte underordnat sig Washington, slå sönder regional självständighet i Latinamerika, säkra amerikanska företags kontroll över olja, gruvor och finans, och etablera ett prejudikat för framtida militärkupper och interventioner. Ett militärt störtande – eller ett politiskt mord – på Nicolás Maduro skulle ge grönt ljus åt högerkrafternas kupplaner i Peru, Chile, Colombia, Mexiko, Argentina och Brasilien.
Det är därför Washington agerar så snabbt och så brutalt. Maduro har svarat genom att sätta flygvapnet i beredskap och mobilisera folkmilis – vilket alla länder, inklusive Kanada eller Danmark, naturligtvis skulle göra i en liknande situation. Hoten som tidigare riktats mot Kanada, Mexiko, Panama och till och med Grönland var inte bara retorik – de var generalrepetition. Det som sker i Karibien är inte en konflikt mellan två stater. Det är ett imperialistiskt angrepp mot hela kontinentens arbetarrörelser, sociala rörelser och folkens rätt till självbestämmande. I denna situation får det inte finnas utrymme för tvekan eller passivitet.
Att konfrontera imperialistisk aggression är inte enbart en militär uppgift. Det kräver politisk, ekonomisk och social mobilisering. I det nuvarande läget kan Venezuela inte fortsätta några som helst relationer eller förhandlingar med en imperialistmakt som öppet förbereder en invasion. Den växande krigsfaran kräver omedelbara åtgärder. Det mest effektiva svaret vore att omedelbart nationalisera alla amerikanska och allierades ekonomiska tillgångar i Venezuela, börja med banker, olje- och gruvbolag samt telekomsektorn, och mobilisera arbetarklassen för att försvara landets suveränitet. Den internationella vänstern bör kräva:
* Omedelbart stopp för USA:s militära operationer i Karibien
* Tillbakadragande av alla amerikanska trupper och militära resurser från regionen
* Ett slut på blockaden mot Venezuela och alla former av ekgonomiskt sabotage
* Försvar av Venezuelas nationella suveränitet och rätt till självbestämmande
* Mobilisering av fackföreningar, folkrörelser och progressiva organisationer i hela världen mot krigsplanerna.
Venezuela har rätt att försvara sig. Latinamerika har rätt att vara fritt från imperialistisk dominans. Och världens sociala rörelser har ett ansvar att agera innan bombplanen lyfter.
USA:s krigsplaner måste stoppas – nu.