Under måndagen och tisdagen deltog runt 200 klimataktivister från hela Norden i en direkt aktion mot Norges största oljeraffinaderi. På plats fanns cirka 50 svenska aktivister under organisationen Extinction Rebellions paroll Phase Out Norway, bland dem Greta Thunberg. Enligt arrangören är det den största aktionen mot fossilindustrin i Norges historia och organisationens aktiviteter har fortsatt i Oslo under slutet av veckan, bland annat med ockupationer av den norske bank och oljefondens kontor under fredagen
Internationalen har pratat med två aktivister på plats om aktionens bredare sammanhang.
Fokus|Julia Bridholm text och Jonathan Pye foto
I drygt 36 timmar blockerade aktivisterna bil- och båttrafik till Equinors raffinaderi i Mongstad utanför Bergen, med kravet att Norges regering antar en utfasningsplan av olja och gas. Den svenska aktivisten Nora berättar att många av deltagarna är unga och att det har varit känsloladdat:
— Det har varit mycket media här och det har varit mycket känslor. Mycket tårar. Det finns på ett sätt en ovilja att vara här men samtidigt en känsla att man måste. Det är starkt, att det är jobbigt att sätta sig här och behöva göra detta. Folk är så oroliga över framtiden, att fienden är så stor och stark och vi är så små och svaga. Och då kan det kännas hopplöst, men man kämpar ändå liksom.
Aktionen började med en sittande demonstration under Arendalsuka – Norges motsvarighet till Almedalsveckan – som sponsras av bland andra Equinor. Eventets grundare benämner veckan som ett demokratins dansgolv men den norska aktivisten Emla beskriver hur konsensus tycks viktigare än att ta i reella meningsskiljaktigheter:
— Arendalsuka är väldigt påverkad av de som har mycket pengar, som har råd att arrangera evenemang och komma till tals. Det är 150 000 besökare. Och det är flera evenemang där det är så, där det är en debatt, men så är det ingen reell debatt, för att alla är eniga. Det är en demokratisk festival men det har sina utmaningar, för det är inte en ordentlig diskussion. Det är inte alla röster som hörs.
Extinction Rebellions demonstration i Arendal bröt tydligt mot den rådande konsensuskulturen och blev därmed uppmärksammad i media. Störst intresse visades dock veckans direktsända partiledardebatt som i år inleder valspurten inför stortingsvalet den 8 september. I partiledardebatten var det emellertid ingen som verkade vilja ge konkreta bud angående den norska oljans framtid, trots demonstrationen och sommarens uppmärksammade klimatförhandlingar i Stortinget.
Förhandlingarna i Stortinget inleddes efter den 10 april då det norska klimat- och miljödepartementet presenterade regeringens klimatmål för år 2035 i dokumentet ”Klimamelding 2035 – på vei mot lavutslippssamfunnet”. Rapporten presenterar regeringens ambition att minska Norges utsläpp av växthusgaser med 70–75 % jämfört med 1990 års nivåer, men har mött kritik från flera håll. Bland andra CICERO Senter for klimaforskning och Naturvernforbundet menar att rapporten saknar förpliktigande nationella klimatmål och förslag på konkreta politiska åtgärder för att reducera Norges inhemska utsläpp. Istället beräknas den större delen av målet nås genom köp av utsläppsrätter. Med koldioxidskatt och omställning till grön el i fossilindustrin som huvudmedel vill man minska en del av sina egna utsläpp, men rapporten understryker att den norska fossilindustrin inte skall avvecklas och fortsatt måste vara konkurrenskraftig på den globala marknaden: ”regjeringens plan handler om utfasing av utslipp, ikke næringer”. Det handlar kort sagt om att måla oljan grön.
Just denna retoriska kullerbytta skildrar Lisa Röstlund i sin nya reportagebok Norgeparadoxen: en granskning av det goda landets svarta baksida. Genom satsningar på förnybar energi, koldioxidlagring och klimatkompensation har Norges makthavare lyckats bygga bilden av “världens renaste olja” och Norge som ett klimatföredöme – samtidigt som staten och industrin gör rekordinvesteringar i ny olje- och gasutvinning. Röstlund visar hur denna dubbelhet genomsyrar allt från Equinors globala expansion till subventioner av djuphavsgruvor, vindkraftsprojekt och en ”grönare” laxindustri. Hon beskriver också hur oljan har normaliserats i det norska samhället – som välfärdsfundament, kulturell stolthet och politisk identitet – vilket gör kritiken extra känslig.
Utöver att vara en vag och ohållbar strategi som skjuter problemen på framtiden framstår regeringens plan som dyr och kritiken från övriga partier lät sig inte vänta. Regerande Arbeiderpartiet slöt slutligen en överenskommelse med Venstre och Høyre, medan övriga partier lämnade förhandlingsbordet. Ändå står inte frågan om en konkret plan i fokus för valrörelsen. Oljan nämns men frågan om utfasning tycks röra om eller när den skall tas på allvar, snarare än hur. Av många tycks till och med den nuvarande klimatpolitiken uppfattas som alltför långtgående. I de senaste opinionsmätningarna ser högerpopulistiska Fremskrittspartiet ut att bli näst största parti med 21,7% väljarstöd. Partiledaren Listhaug förespråkar fortsatt olje- och gasproduktion och angriper återkommande Norges stigande elpriser och regeringens subventioner av förnybar el. Emla ser också att klimatfrågan försvunnit ur den allmänna debatten:
— För fyra år sedan så var ju klimatet sak nummer ett, det var det viktigaste, men nu är det på sjätteplats över saker som är viktiga för väljare.
Nora sätter aktionen i relation till vagheten i den politiska diskussionen om oljan och betonar hur litet kravet egentligen är:
— Jag skulle önska att vi kräver avveckling, men det vi kräver är en plan för avveckling. Och att vi inte kan kräva mer än det, att det är så himla långt kvar, det är så läskigt.
Emla uttrycker också att kravet borde vara okontroversiellt i en situation där klimatkrisen är akut:
— Man har ju planer för alla möjliga kriser. Man har beredskapsplaner. Det är ju det politiker gör, de gör ju planer för saker som kan ske. Och Norge har ju goda förutsättningar för att kunna skapa en utfasningsplan, vi är ju ett litet land och vi har en stark demokrati. Vi har goda förutsättningar för att få till det.
Hon hoppas att aktionen och uppmärksamheten i norsk media ska göra att klimatet blir något man engagerar sig i igen och diskuterar så som man gjorde inför valet 2021. Hon hoppas också att Miljøpartiet De Grønne får tillräckligt med röster:
— Det blir en väldigt stor skillnad vad gäller klimatförändringarna. För FrP, som oavsett regeringskonstellation kommer att kräva väldigt mycket makt, pratar om ’drill baby drill’. De vill ha ju ha mer oljeproduktion. De vill ta upp mer olja och gas. Och vi har ju ’sperregrensen’: om du får över fyra procent så får du mycket fler mandat än om du får 3,9, och Miljöpartiet är på gränsen. Så jag hoppas att vi gör det bra och att det blir en vänsterregering, och MdG är avgörande för att den sidan ska få majoritet. Och att de kan ha mycket makt i ett regeringssamarbete för att få igenom saker.
Det är också den norska valrörelsen som står i fokus för Nora, men hon betonar att det här är en större fråga än så:
— Det är därför vi är här, för att det är ett ödesval. Norges beslut påverkar hela världen. Och då är det ju liksom väldigt viktigt att det är fler än bara Norge som ska få bestämma över detta. För det påverkar fler än dem själva. Det är därför jag känner att det är jätteviktigt att jag åker hit.
I ett läge där Norge i praktiken har minskat sina inhemska utsläpp med modesta 9% sedan 1990, medan olje- och gasproduktionen ökat med 40% och sedan 2007 är Norges största källa till koldioxidutsläpp, är alltså frågan främst vem som vinner valspurtens diskussioner om Norges fortsatta investeringar i självbilden som klimatföredöme. Om man undrar hur Norges politiker ställer sig till fossilindustrins framtid inom ramen för Parisavtalet – och till frågan om att trygga framtiden för sina och resten av världens unga – då får man vara beredd att blockera ett raffinaderi för att bli hörd.
