Högern använder ordet kultur för att maskera sin rasism. Men för vänstern kan kampen om kulturens arenor bli av strategisk betydelse i striden om hela samhällsutvecklingens riktning, menar Johannes Jensen.
Kulturen | Johannes Jensen
Kulturpolitik, för inte så många år sedan en bortglömd och strukturellt underfinansierad nisch för de närmast sörjande. I många kommuner runt om i landet har kulturen med styvmoderlig hand klumpats ihop med den betydligt mer omfattande idrottsförvaltningen och där fört en tynande tillvaro. Men så plötsligt blev kulturen ett centralt stridsområde i den samtida politiska debatten. Det kallas till och med för Kulturkrig. Under covid-pandemin blev biblioteken den absolut viktigaste offentliga arenan att hålla öppen och nu inkluderas de i totalförsvaret. Så vad är det som har ändrats?
Allt! Inget!
Som med så mycket annat i vår samtid befinner vi oss i ett tillstånd där allt är rörelse och stagnation på en och samma gång. Det stormar på havsytan men under ytan rinner det som en långsam sirap. Har grundförutsättningarna för kulturutövare och -arbetare ändrats på något fundamentalt sätt? Nej förstås inte. Kultursektorn är idag bara ännu mer underfinansierad. Hela ekonomin har formats om enligt trickle up-modell även inom kultursektorn så att en krympande elit av artister och plattformsägare tar en växande del av kakan och allt färre har råd att leva på, eller ens förutsättningar att utöva kultur.
En konkret sak som sker är att vi fått en glidning i betydelsen av själva ordet kultur. Eller snarare en klyvning. Kvar finns den tidigare gängse betydelsen som vi ser i ord som kulturutövare, kulturbudget och kulturnämnd. Men så finns en annan mening. Kultur i mening nedärvd essens, nationell särprägel. Det beror på att kultur kommit att börja betyda något annat än vi i vänstern är vana vid. Högerextrema gjorde förflyttningen först. Många fascister ville koppla loss sin rasism från historiskt belastade rasbegrepp och öppen antisemitism. Istället för främmande ras började det heta främmande kultur. Det hjälpte inte gatufascisterna nämnvärt närmare stugvärmen. Svenskarnas parti eller Nationell ungdom blev inte mycket mer framgångsrika än Nordiska motståndsrörelsen för att de ändrade språkdräkt och började stötta Israels etnonationella statsbygge. Istället hände något inom hela högern. Plötsligt kunde all inpyrd och under så många år undanstädad rasism luftas. Allt var plötsligt okej att säga, bara du gjorde det i termer av kultur!
Kultur för högern är en fråga om identitet. En vertikal relation mellan individen och staten, eller ”nationen”. Det intressanta är att den relationen ser ungefär likadan ut vare sig det rör sig om den nationalistiska auktoritära högern och dess besatthet kring majoritetskultur eller om det handlar om den nyliberala högern med dess syn på individen som en konsument vilken fritt väljer identitet utifrån marknadslogik. Därför ska vänstern akta sig för att gå i fällan att betrakta kultur och identitet som det rakt motsatta till vad högern för tillfället säljer. Ibland måste man såklart ta ställning för mångfald i kontrast till högerns rop på homogenitet och påtvingad likriktning.
Men det varaktiga motståndet våxer ur något annat. Det kommer ur ett alternativt förhållningssätt till kultur. Vänsterns svar måste vara den horisontella relationen. Bandet mellan människor, kamratskapen, den praktiska solidariteten. Den vi upplever när vi delar en upplevelse, när vi har tillgång till platser där vi möts och enas. Inte för att vi tycker samma eller ser likadana ut, utan för att vi delar intressen och upplevelser. Högern vet detta. De pratar gärna om vikten av kultur, men de vill inte se människor som är aktiva tillsammans, som delar replokal för att kunna spela i band med minimala utsikter att någonsin leva på musiken, människor som fritt bryter åsikter på en plats där man kan samlas alldeles gratis. Det är ett hot mot den atomiserade individ som högerns politiska projekt försöker skapa. Den ensamma rasisten som radikaliseras framför skärmen. Även om det finns andra tendenser inom radikalhögern är detta en utpräglad aspekt hos samtida radikalhöger; den massorganiserar inte, bygger inte egna folkrörelser, tar inte över gatorna.
Men rasism, rädsla och inskränkthet är svåra begrepp att bygga ett politiskt projekt kring och därför har kultur plötsligt blivit nödvändigt att ta i. Och i ett samhällsklimat som nästan helt tagits över av högerretorik kan kampen för kulturens arenor bli av strategisk betydelse i striden om hela samhällsutvecklingens riktning. För ett civilsamhälle som står rustat för att hantera kriser och skärpta säkerhetslägen kräver resurser. Och vad får vi av de resurserna? Jo stärkta kollektiva strukturer, ökad förmåga till självorganisering, praktisk solidaritet, förmåga att skilja mellan information och desinformation, ömsesidig tillit. Allt det som den samtida högern säger sig vilja se (mellan svenskar) men som de i praktiken är livrädda för.
Det finns nämligen en inneboende paradox i den process som ett samhälle genomgår i ett internationellt krisläge. För de krafter som släpps lös är inte bara de som stärker reaktionen. Detta är en väsentlig orsak till varför det brittiska imperiet kunde stå på den vinnande sidan i andra världskriget och samtidigt gå under som imperium. Alla de soldater från kolonierna, från Englands slumkvarter, alla förtryckta som gick ut i kriget i strid för demokratin och mot fascismen, de kom hem och krävde de rättigheter och den frihet de slagits i namn av.
När högern efter årtionden av fientlighet plötsligt slår vakt om kultur är det inte bara ett hot, det är en möjlighet.