Idag, måndag 6 oktober, börjar en unik rättegång i Stockholms tingsrätt där en förälder har stämt Stockholms stad för att inte ha gett hennes son den hjälp han behövde och där resan med allt sämre psykiskt mående slutade med att han tog sitt liv.
Självmord är inte en gåta. Vi måste våga se och agera, långt innan tanken ens uppstår, skriver Charlotte Kaupang, aktiv i kampen mot psykisk ohälsa.
Opinion|Charlotte Kaupang
Patrik försvann inte plötsligt. Han tynade bort i tystnad, medan vi famlade efter svar. Många såg att något inte stod rätt till, men vi saknade verktygen att förstå, och ännu mindre att agera. Varningssignalerna fanns där, men vi har aldrig lärt oss hur de ser ut, eller vad vi faktiskt kan göra när vi ser dem.
Varje år tar över 1 300 människor sitt liv i Sverige, nästan fyra personer varje dag. Bakom varje siffra finns en människa som kanske hade kunnat räddas, om någon vågat möta smärtan tidigare och haft kunskap om hur.
Självmord är sällan en plötslig handling. Ofta är det slutpunkten på en lång kedja av tystnad, skam och osynliga rop på hjälp. Jag har stått i den sorgen. Jag har lovat mig själv att aldrig sluta prata om det.
Vi reagerar för sent och betalar ett högt pris
Samhället är skickligt på att hantera akuta kriser. Men vi har byggt ett system som väntar tills katastrofen redan är ett faktum. Insatser kommer ofta först efter ett försök eller ett dödsfall. Då är det för sent.
Enligt Folkhälsomyndigheten dog 1 328 personer i suicid under 2023. Två tredjedelar var män. Tio var barn under 15 år. Ytterligare 289 fall registrerades som misstänkta suicid. Bakom varje dödsfall finns familjer, kollegor, skolklasser och vårdpersonal och en svår känsla av att vi borde ha gjort mer.
Kostnaden för samhället är enorm både i pengar och i mänskligt lidande. Forskning från Karolinska Institutet visar att ett enda suicid kan ge upphov till kostnader i miljonklassen. Men den största kostnaden är den mänskliga: livet som aldrig blev levt.
Vi måste finnas där långt innan krisen
Det är dags att byta perspektiv: från reaktivt till proaktivt. Från att vänta på att någon blir ”sjuk nog” till att vara närvarande tidigt. Det kräver att vi lär oss se varningssignalerna och att vi vet vad vi faktiskt kan göra när vi ser dem.
Det handlar inte bara om att rädda liv. Det handlar om att bryta stigma, normalisera samtal om psykisk ohälsa och förebygga lidande långt innan det leder till sjukskrivning, utanförskap eller självmord. När vi vågar möta sårbarhet tidigt minskar vi både det mänskliga lidandet och samhällets kostnader.
Vi vet att tidiga insatser fungerar. Vi vet att samtal räddar liv. Vi vet att det går att bygga system som fångar upp människor innan de faller. Så varför gör vi inte det i större skala?
En uppmaning till handling
Det här är inte en debatt om statistik. Det är en uppmaning till handling.
Sverige behöver ett nationellt skifte i hur vi ser på psykisk ohälsa: från tystnad till samtal, från individens ansvar till samhällets närvaro. Om vi inte vågar prata om självmord innan det händer är vi medskyldiga till tystnaden som dödar.
Mår du dåligt? Det finns hjälp att få. Ring Suicide Zero tel: 90390