I natt dödades fem journalister från Al Jazeera i Gaza. Israelisk militär attackerade ett tält som var reserverat för media. De dödade var bland de ytterst få från utländsk press, radio och teve som ändå lyckats vara där och rapportera.
Det blir nu ännu svårare att få ut berättelser om vad som faktiskt händer inne i Gaza. Netanyahu och hans högextremistiska regering verkar istället fast besluten att nu deportera en miljon människor från Gaza stad. Svälten och folkmordet bara fortsätter.
Men som en av ytterst få medier har Internationalen lyckats få ett samarbete med skribenter och fotografer på plats, som berättar för våra läsare med risk för sina egna liv.
Idag handlar det om Abdulrahman, 10 år, som var sin familjs ensamförsörjare, tills katastrofen inträffade.
Fokus|Abeer Salem, text och Fouad Shalabi, foto
”Abdulrahman, bara tio år gammal, satt under ett träd och sålde det lilla som fanns kvar i sitt lilla stånd och försökte tjäna tillräckligt för att försörja sin mor och sina syskon efter att ha förlorat sin far i början av kriget. Barndomen var för honom bara ett avlägset minne; Trots sin ringa ålder hade han blivit den enda stöttepelaren i sin familj.
Det var tyst på platsen – tills säkerheten brast. En öronbedövande smäll skar genom tystnaden och skakade marken under hans fötter. Damm grumlade hans syn och skrik steg omkring honom. Han fick syn på orörliga kroppar och utspridda lemmar innan han kände den brännande värmen från sitt eget blod strömma från benet, ett djupt sår som rev igenom det.
De körde honom i ilfart till sjukhuset, där den skarpa doften av antiseptiskt medel fyllde hans lungor medan läkarna trängdes runt honom. En av dem gick fram till hans familj med tunga ögon och sade: ”Hans ben måste amputeras, annars kommer han att förlora sitt liv.” De orden genomborrade Abdulrahman djupare än något sår. Han skrek med all kraft som fanns kvar i honom: ”Nej… Jag vill inte amputera mitt ben!” Men smärtan var snabbare än hans protest, och skadan gick djupare än själva hoppet.
När han vaknade upp efter operationen möttes han av en ihålig frånvaro – handen sträckte sig efter benet och fann bara tomhet. Att vakna upp till en sådan förlust var tyngre än all smärta. Han mindes sin lilla fotboll, sin cykel som väntade på sin nästa tur och sina vänner som sprang på skolgården. Hans röst darrade: ”Jag önskar att jag kunde få tillbaka mitt ben… så att jag kunde spela som förr.” Tårarna kom, och med dem grät hela rummet.
Han lyfte på huvudet, rösten kvävdes av snyftningar och sände ett barns rop till världen: ”Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Vad gjorde barnen i Gaza? Varför är vi inte som andra barn – leker, reser, lär oss? Jag vill inte förbli handikappad. Jag vill leva mitt liv, hjälpa min mamma och mina syskon och bygga min framtid. Stoppa kriget – låt oss leva i fred och säkerhet.”
Tidigare berättelser från Internationalens medarbetare i Gaza:
”Hej, jag heter Malak Abuhamda och det här är min historia inifrån Gaza” – Internationalen”.
Malak Abuhamda: ”Jag berättar med smärta hur jag nästan förlorade min lillebror Mahmoud” – Internationalen.
Berättelser inifrån Gaza – Från en avhuggen hand växer en dröm fram – Internationalen
Ahmed… När hungern blir till tystnadens språk – Internationalen
SOS Gaza – där skadade och döda får dras av åsnekärror – Internationalen