Pentagon har bestämt att skicka luft- och sjöstridskrafter till södra Karibien, nära Venezuelas kust. Officiellt heter det att man vill ”bekämpa narkotikahandeln”, men verkligheten säger något helt annat. Det handlar naturligtvis om en militär upptrappning mot Venezuela.
Kommentar|Alex Fuentes
I början av augusti fördubblade sheriffen Donald Trump belöningen på Venezuelas president Nicolás Maduro till 50 miljoner dollar – dubbelt så mycket som USA en gång erbjöd för upplysningar som kunde leda till gripandet av Usama bin Ladin. Upplysningar, som om Trump-administrationen inte visste att regeringspalatset Miraflores ligger på Avenida Urdaneta, mellan Avenida Norte 10 och hörnet av Miraflores, i centrala-västra delen av staden Caracas. I en video publicerad på X anklagade USA:s justitieminister Pam Bondi Venezuelas president för samarbete med narkotikakarteller och kallade honom ”en av världens största narkotikahandlare” och ”ett hot mot USA:s nationella säkerhet”.
USA har nu placerat tre jagare med Aegis-system och kryssningsrobotar – USS Gravely, USS Jason Dunham och USS Sampson – tillsammans med 4 000 soldater i Karibien, utanför Venezuelas kust. Denna högteknologiska militära styrka inkluderar stridshelikoptrar och till och med en kärnvapenbestyckad ubåt. På intet sätt handlar det om en insats mot drogkarteller, om det var någon som trodde det. Pentagon mobiliserar självklart inte kärnvapenubåtar för att stoppa knarksmugglare. Detta är en krigsmobilisering riktad mot Venezuela. USA:s utrikesminister Marco Rubio påstår att Maduro inte är Venezuelas president, utan ”ledaren för kartellen Los Soles”. Den typen av påståenden är förbluffande lögner, men de upprepas som ett mantra av högerextrema politiker och medier i USA och i själva verket utgör dessa ett direkt hot om militär intervention.
Vita husets talesperson Karoline Leavitt har öppet sagt att USA kommer att ”använda all sin makt” för att nå sina mål. Retoriken är nästan identisk med den Vladimir Putin använder i Ukraina och med Netanyahus språkbruk när han rättfärdigar massakrerna i Gaza. Anklagelser om narkotikaflöden till USA har dessutom inte bara riktats mot Venezuela – utan också mot Kanada, Kina och Mexiko. I Venezuelas fall handlar det definitivt inte om att bekämpa droger, terrorism eller organiserad brottslighet. Venezuela har världens största oljereserver. Det är det verkliga målet. När USA talar om ”narkotikahandel” är det bara en rökridå. Trumpadministrationen vill störta Venezuelas regering och lägga beslag på landets enorma oljeresurser. USA har en lång och blodig historia av interventioner i Latinamerika.
Chile 1973: CIA hjälpte till att störta den folkvalde presidenten Salvador Allende och USA installerade en militärjunta med diktatorn Pinochet i spetsen. Grenada 1983: En vänsterregering krossades under amerikanska bomber och USA invaderade ön. Panama 1989: USA bombade Panama City och dödade tusentals civila. Honduras 2009: En demokratisk regering störtades med Washingtons stöd. Varje gång använde USA samma argument: ”säkerhetshot”, ”narkotikabekämpning” eller ”skydd av demokratin”. Men i verkligheten handlade det alltid om kontroll – kontroll över marknaden, över naturresurserna och över de folk som vägrar underkasta sig. ”Krig mot terrorismen”, ”Förstörelsevapen i Irak”, ”Skydda civilbefolkningen i Libyen” osv. Alltid samma visa, alltid samma resultat: militär ockupation, störtade regeringar och plundrade naturresurser. Nu riktas den imperialistiska kanonen mot Venezuela.
President Maduros reaktion är mer än begriplig. Han har bestämt att mobilisera 4,5 miljon beväpnade milismän under arméns ledning; en självförsvarsåtgärd mot imperialismen. Att motsätta sig USA:s politik mot Venezuela innebär inte på något sätt politiskt stöd för Maduro-regeringen. Inför den repressiva och arbetarfientliga politiken i Venezuela är det bara arbetarna och det venezuelanska folket som har rätt att göra upp räkningen med regeringen, inte en imperialistisk makt eller en högeropposition som agerar som dess allierade, vilket är fallet med högern ledd av den ultrakonservativa María Corina Machado. Machado har redan offentligt sagt att hon är villig att generöst överlämna energikällor i händerna på Trumps administration.
Regeringarna i Mexiko, Kuba och Colombia avvisar däremot resolut den amerikanska militära utplaceringen av krigsfartyg utanför Venezuelas kust och säger nej till USA:s intervention. ”Gringos måste gå igenom en mycket svår tid om de tror att de genom att invadera Venezuela kommer att lösa sina problem.”
Det skulle innebära att man drar in Venezuela i samma situation som Syrien. Det är bara det att de drar in Colombia”, sa Colombias president Gustavo Petro i ett tal som sändes över hela landet. ”Vi står inför en flagrant inblandning och aggression mot Venezuela, och det måste kraftfullt avvisas”.
Om Washington lyckas invadera Venezuela kommer konsekvenserna att bli katastrofala – inte bara för det venezuelanska folket utan för hela Latinamerika. Det skulle kunna bli ännu ett imperialistiskt krig där de arbetande, de fattiga och de marginaliserade får betala priset. Inför den amerikanska militära utplaceringen utanför Venezuelas kust är det nödvändigt att höja en enad röst över hela världen och särskilt i Latinamerika, för att avvisa denna inblandning, fördöma denna militära operation och konfrontera närvaron av Southern Command och amerikanska baser i området. Amerikanska marinsoldater och krigsfartyg måste lämna Karibien och Venezuelas kuster. En internationell antiimperialistisk rörelse måste byggas mot Trumps invasionsplaner och i solidaritet med det venezuelanska folket.
Den nordamerikanska interventionen i Karibien är ett steg i en större strategi: att återta kontrollen över Latinamerika, krossa vänsterregeringar och säkra USA:s grepp över regionens naturresurser. Socialistiska och antiimperialistiska krafter världen över måste därför höja rösten mot den här aggressionspolitiken som kan bli ännu ett imperialistiskt krig som främst drabbar de arbetande.