Oavsett om det blir Trumps återkomst eller Harris tillkomst till Vita huset företräder båda två olika fraktioner inom den härskande klassen, även om det finns nyansskillnader i användningen av hard eller soft power.
Opinion|Alex Fuentes
Presidentvalsdebatten den 27 juni i USA skakade en hel värld. Vid det tillfället var Joe Bidens kognitiva försämring uppenbar och bara några dagar senare inträffade attacken mot Donald Trump. Båda händelserna sänkte demokraterna i alla mätningar. Pressen var enorm och Biden tvingades kasta in handduken, demokraterna lyckades sedan lyfta fram Kamala Harris kandidatur, vilket jämnade ut ett val som Trump tyckte att han redan hade vunnit.
Presidentvalsdebatten mellan Harris och Trump vann Harris enligt alla opinionsmätningar. När Trump talade vid Amerikanska Israeliska Rådet hävdade han att vid en förlust i valet den 5 november ”kommer judarna att ha mycket med nederlaget att göra” och tillade: ”alla som är judar och älskar att vara judar och älskar Israel är dårar om de röstar på Harris” och till hennes anhängare: ”Ni bör få era huvuden undersökta”. Det fortsätter att hoppa grodor ur denna mans mun.
Valsystemet i USA blir samtidigt allt mindre demokratiskt, det finns mekanismer som förvränger folkviljan. Tvåpartisystemet omintetgör till exempel möjligheten till alternativ. I praktiken är endast republikaner och demokrater garanterade att ställa upp i presidentval. Det finns vissa nyanser dessa partier emellan, men i grunden är de överens om status quo. Presidentvalet avgörs inte heller av de röster som avges i hela landet utan av elektorers röster, vars antal varierar från stat till stat. Elektorerna väljs i sin tur av ett elektorskollegium som väljer presidenten och vicepresidenten. Alla röster är således inte lika värda.
Trump utropades till president 2016 med endast 27 % av rösterna av det totala antalet röstberättigade; han fick då ca 3 miljoner färre röster än Hillary Clinton och blev ändå president. Liberal demokrati byts bort mot denna pseudodemokrati. Samma sak hände 2020 när George W. Bush vann ett kontroversiellt val över Al Gore i Florida med en halv miljon färre röster på nationell nivå. Miljontals människor – fr a fattiga, svarta och latinamerikaner – fråntas dessutom rätten att rösta i varje val. En rapport från American Civil Liberties Union, Block the Vote: Voter Suppression från 2020 belyser de odemokratiska mekanismerna, vilka som drabbas och varför.
Både Trumps republikaner och Harris demokrater utgör två sidor av samma mynt. Den gemensamma nämnaren är att stormakten USA ska fortsätta härska över världen; ekonomiskt, politiskt och militärt. Geopolitiskt framställs Kina som en konkurrent som inte får konkurrera med USA och kapitalismens ”fri konkurrens” blir till en tom fras.
Det tydligaste exemplet som visar att USA:s regim är i kris är republikanernas Trump. Han vägrade erkänna sig besegrad av Biden i senaste valet och uppmanade den högerextrema pöbeln att storma Kapitolium den 6:e januari 2021. Skrytmannen företräder finans- och affärsvärlden samt de allra mest välbärgade. Han är emot de arbetande, i synnerhet den nordamerikanska befolkningen med bakgrund i andra delar av världen, mot kvinnors rätt till abort osv. Många svarta, latinos, kvinnor och ungdomar visar å andra sidan entusiasm för Harris valkampanj. Men finns överhuvudtaget anledning till entusiasm?
Bernie Sanders, ofta omtalad som vänstern bland demokraterna, förknippas med den förhållandevis progressiva delen av det Demokratiska partiet. 2016 talade Sanders som ledare för det progressiva lägret, men med tiden började han tala som en allierad till Joe Bidens administration även om majoriteten av den amerikanska arbetarklassen inte förbättrat sin levnadsstandard under Biden. Det tog dessutom flera månader innan Sanders krävde en omedelbar vapenvila i Gaza. Politiker som Alexandria Ocasio-Cortez, Rashida Tlaib och Ilhan Omar representerar den unga generationen av demokraternas vänsterflygel, Democratic Socialists of America (DSA). Vid demokraternas nationella konvent (DNC) sa Alexandria Ocasio-Cortez att Harris ”håller på med att arbeta outtröttligt för att uppnå en vapenvila i Gaza”. Ett mycket märkligt uttalande eftersom Harris regering stödjer Israels folkmord och Harris offentligt har sagt att hon är villig att fortsätta förse Israel med vapen vilket i praktiken innebär att sionisten Netanyahus barbari får fortsätta. Att stödet till Israels folkmord i Gaza, särskilt bland ungdomar, har gett upphov till skepticism och ett växande motstånd mot det demokratiska partiet är ingenting att förvånas över.
Harris vill att Nato ska bli mäktigare och även att den kommande regeringen ska vara konfrontativ mot Kina i ekonomiska frågor medan Trump representerar en isolationistisk hållning. Inför nykeynesianska reformer som Harris föreslagit, mycket lindrigare än Franklin D. Roosevelts under den stora depressionen för ett sekel sedan, stojar Trump inför sina anhängare och påstår att Harris är ”kommunist” när hon i verkligheten befunnit sig i mitten och nu går alltmer åt höger.
Harris är till exempel inte längre motståndare till privata sjukförsäkringar, fracking, nollutsläpp för bilar och stöder inte längre krav på elfordon. Hon vill inte heller skära ner i polisbudgetar, hon vill precis som Trump bygga en gränsmur. Imperialistiska tongångar är övertydliga. I sitt tacktal vid partiets nationella konvent sa hon: ”som överbefälhavare kommer jag att se till att USA alltid har den starkaste och mest dödliga stridskraften i världen”. Pratet om att få en slut på ”kriget” i Gaza är därför ingenting annat än tomma ord, i själva verket är hennes stöd för Israel orubbligt. Denna imperialistiska hållning kan omöjligen vara någon progressiv politik.
Det återstår att se om Kamala Harris lyckas stärka sin kandidatur i befolkningen med afroamerikansk bakgrund och om vicepresidentkandidaten Tim Walz förmår locka flest röster bland väljare med latinamerikanskt och arabiskt ursprung i ”gångjärnstater” som Pennsylvania och Michigan. Amerikanska bedömare anser att det, liksom att få stöd från vita arbetare från rostbältet, kan vara nyckeln till att nå Vita huset. Det återstår att se huruvida sociala mediers roll och graden av trötthet hos en del av den amerikanska befolkningen som avvisar eliten, går på myten om Trump som en outsider. Det återstår också att se hur frågor som rätten till abort, feminismens agenda och de växande kraven från fackligt organiserade arbetare kan komma att påverka valresultatet. Slutligen återstår att se om protesterna mot Harris inställning vad gäller Israels folkmord i Gaza påverkar valutgången.
Oavsett om det blir Trumps återkomst eller Harris tillkomst till Vita huset företräder båda två olika fraktioner inom den härskande klassen, även om det finns nyansskillnader i användningen av hard eller soft power. USA är en nation byggd på invandring och ändå säger xenofoben Trump att problemet med USA är ”invandrarnas gener”. En ny installation av Trump i Vita huset skulle innebära ett politiskt och ideologiskt uppsving för sådana som Milei i Argentina, Bolsonaro i Brasilien och andra representanter för den reaktionära extremhögern runt om i världen. Att rösta på Harris är å andra sidan främst en röst emot Trump och inte nödvändigtvis ett stöd för Harris demokratiska parti. Fyra år till med Trump skulle innebära ytterligare ett uppsving för högerextremismen i världen. Harris uppfattas av många som ett mindre ont och ses som den enda möjligheten att besegra Trump den 5 november. Det behöver dock inte betyda att just vänstern måste ha vanföreställningar i förhållande till Kamala Harris, vi vet redan hur tidigare illusioner om Barack Obama gick i kras.
Vänsterns identitet i USA har byggts upp kring att kritiken mot liberalismen i sig tolkas som synonymt med att vara progressiv. Det vill säga långt ifrån ett uppbygge bland arbetande, färgade, kvinnor, invandrare och LGTBIQ-personer. Bernie Sanders politiska språkbruk bidrog till att kritisera sexistisk och rasistisk kapitalism och i stora drag till att skissa ett slags socialdemokratisk politisk plattform. Från Occupy Wall Street 2011, klimatmarscherna och #MeToo 2017, de massiva protesterna för invandrarrättigheter och Black Lives Matter-rörelsen 2020, en stor våg av strejker inom utbildnings- och hälsosektorn 2023 och nu senast den lyckade massiva hamnarbetarstrejken i hamnar från Boston till Houston. Ja, alla dessa är uttryck för den sociala motsättningen mellan en generation som står inför en dyster framtid och systemets försök att påtvinga dem denna framtid.
I skrivande stund sägs att Harris leder över Trump bland unga väljare. Det är möjligt att Harris vinner över Trump men huvudproblemet kvarstår: avsaknaden av ett vänsteralternativ till de två huvudpartierna. Förvisso lyfter Green Partys presidentkandidat Jill Stein fram miljön (konstigt vore det annars) men partiet kan inte definieras som ett ekosocialistiskt parti. De allra flesta sociala rörelser har ännu inte fått tillräckligt med självförtroende eller anser inte att förutsättningarna för att skapa ett politiskt instrument oberoende av tvåpartisystemet är gynnsamma idag. Man kan från Sveriges horisont tycka att de arbetande i USA behöver lita på sin egen kollektiva styrka och på ledare som företräder deras intressen. Oavsett valresultatet den 5 november står vänstern i USA, sett ur ett vänsterperspektiv, inför den brådskande utmaningen att bygga sig själv med sikte på en inte så avlägsen framtid.
Artikeln är ursprungligen skriven för Vänsterpartiet Skånes medlemstidning Folkviljan.
Folkviljan – Vänsterpartiet Skåne – Vänsterpartiet Skåne