USA:s militära intervention i Venezuela markerar inte en ny början utan en återgång till imperialismens klassiska logik. Bakom talet om stabilitet, samarbete och fria val växer en struktur fram där militärmakt, energikontroll och ekonomisk disciplinering binds samman i ett projekt för att återupprätta Washingtons dominans över Latinamerika.
Kommentar|Alex Fuentes
D
en 3 januari markerade en dramatisk vändpunkt i Latinamerikas politiska utveckling. Efter att USA:s militär genomförde en attack mot Venezuela och tillfångatog landets president Nicolás Maduro etablerades en ny maktordning – inte genom diplomati, utan genom direkt intervention. Det som nu tar form är en nykolonial omstrukturering av Venezuela. Under ledning av den tillförordnade presidenten Delcy Rodríguez har Caracas inlett ett “konstruktivt” samarbete med Donald Trumps administration. I praktiken innebär detta att Washington säkrat avgörande inflytande över landets strategiska energisektor.
Detta inflytande är inte informellt – det är juridiskt kodifierat. USA:s finansdepartement har gett klartecken till amerikanska Chevron samt brittiska BP och Shell, italienska Eni och spanska Repsol att genomföra transaktioner kopplade till olje- och gasprojekt tillsammans med statliga PDVSA. Men under vilka villkor? Kontrakten ska underställas amerikansk jurisdiktion. Venezuelas royalty- och skattebetalningar ska kanaliseras via USA-kontrollerade konton, genom fondstrukturer som står under Washingtons överinseende. Eventuella utbetalningar till individer ska ske till konton som anvisats av det amerikanska finansdepartementet.
Här uppträder inte USA som en handelspartner. Här uppträder USA som en storgodsägare som låter arrendatorn bruka jorden – men kräver att alla inkomster först passerar herrgårdens kassakista. Suveräniteten reduceras till ett kontraktsvillkor.
För att förstå utvecklingen måste man lämna den ytliga nyhetsrapporteringen och återvända till marxismens analys av imperialismen. I Imperialismen som kapitalismens högsta stadium beskrev Lenin hur finanskapitalets dominans och monopolens framväxt driver kapitalexporten bortom de nationella gränserna. När de inhemska marknaderna mättas eller har brist på naturresurser söker kapitalet nya territorier, nya råvarukällor och nya investeringsmöjligheter.
Venezuela – med världens största bekräftade oljereserver i Orinocobältet – utgör i detta perspektiv inte ett undantag, utan ett skolboksexempel.
USA:s energiminister Chris Wright – med bakgrund i fossilindustrin – har öppet deklarerat att venezuelansk olja ska “integreras” i den nordamerikanska marknaden för att säkra USA:s nationella intressen. Sanktionerna mot Venezuela kan lättas, men endast under amerikansk övervakning. Intäktsflöden kontrolleras, licenser omfördelas och nya koncessioner delas ut. Det är här ovannämnda transnationella företag som Chevron, BP, Shell, Eni och Repsol kommer in i bilden.
Samtidigt utspelar sig en scen som tycks hämtad ur en pjäs av Samuel Beckett eller Eugène Ionesco. Washington förklarar att Venezuelas regering saknar legitimitet. Maduro hålls fängslad under anklagelser som saknar internationell rättslig förankring. Och ändå talar Donald Trump plötsligt välvilligt om Delcy Rodríguez, berömmer hennes arbete och berättar glatt att han själv planerar ett besök i Venezuela. Trump i Venezuela – och definitivt inte i sällskap med Maduro, som blott en månad efter att ha blivit bortförd av Trump verkar ha blivit ett obekvämt minne för Rodríguez och hennes krets. CIA:s chef rör sig i Caracas, energipolitiska beslut formas i samtal där den venezuelanska staten framstår som bisittare i frågor som rör dess egna naturresurser.
Det skulle kunna kallas den absurda teaterns estetik: makten som förnekar och erkänner samtidigt, som kriminaliserar och samarbetar i samma andetag. Men detta är inte konst. Det är imperialismens praktik. Det är inte existentiell meningslöshet vi bevittnar, utan geopolitisk cynism.
Den direkta militära interventionen följs av ekonomisk omstrukturering. Staten omformas för att garantera kapitalets säkerhet. Den nationella suveräniteten reduceras till en administrativ funktion inom en större geopolitisk ordning. Skillnaden mot 1900-talets öppna och brutala ockupationer ligger främst i formen – inte i innehållet.
Imperialismen är inte enbart territoriell expansion; den är en struktur där statsmakt och monopolkapital sammanfaller. I detta fall uppträder den amerikanska staten som direkt garant för energibolagens långsiktiga investeringar. Kapitalexporten skyddas genom militärmakt. Den ekonomiska integrationen säkras genom politisk disciplinering.
En strategiskt avgörande konsekvens är att Venezuela tvingats upphöra med oljeleveranser till Kuba. Det innebär ett brott med den solidaritet som tidigare präglat relationen mellan länderna och fördjupar den ekonomiska kris som redan orsakats av USA:s 65-åriga blockad – den längsta sammanhängande blockaden i modern historia.
När Washington samtidigt pressar Mexiko genom tullhot och förbjuder vidareexport av energi till Kuba framträder den större strategin: att återupprätta ett system där Karibien och norra Sydamerika underordnas USA:s energisäkerhet och geopolitiska intressen. Det handlar om mer än Venezuela. Det handlar om kontroll över regionens energiflöden och om att isolera Kuba, en stat som historiskt brutit med USA:s hegemoni.
Relationen mellan Trump och Rodríguez beskrivs av Vita huset som “extraordinär”, följaktligen som något exceptionellt bra. Men vad betyder extraordinär samklang när den ena parten representerar världens dominerande imperialistiska makt och den andra tillträtt i spåren av en militär intervention?
Det betyder asymmetri.
USA kontrollerar oljeintäkterna. USA övervakar försäljningen. USA villkorar sanktionslättnader. USA definierar ramen för eventuella valprocesser.
Från suverän stat till protektorat.
Venezuela behandlas inte längre som en självständig aktör utan som ett territorium vars resurser ska förvaltas i linje med nordamerikanska säkerhets- och marknadsintressen, inte minst i konkurrensen med Kina. Washingtons oro över Kinas inflytande avslöjar att kampen om energi är en del av den globala blockbildningen mellan stormakter. I denna maktkamp reduceras nationell självständighet till förhandlingsbar valuta.
Begreppet Latinamerika som USA:s “bakgård” har länge avfärdats som anakronistiskt. Men utvecklingen i Venezuela visar att den imperialistiska doktrinen lever vidare i uppdaterad form: militär överlägsenhet kombineras med finansiell kontroll, lokala eliter integreras i en transnationell maktstruktur och sociala rättigheter underordnas investeringsklimatets krav.
Washington agerar inte som diplomat. Washington agerar som jordägare över en kontinent man anser sig ha ärvt från Gud. Trump ser sig själv som Guds bästa barn och därmed med rätt till detta arv.
Det är imperialism i dess samtida gestalt.
Frågan är inte bara vad detta betyder för Venezuela. Frågan är vad det betyder för hela Latinamerika – och för den internationella vänstern. Om militär intervention kan följas av ekonomisk integration utan avgörande motstånd etableras ett prejudikat. Strategiska resurser blir legitima mål för geopolitisk omfördelning. Det som sker är inte en normalisering av relationer. Det är en omfördelning av makt till förmån för internationellt monopolkapital.
För arbetarklassen i Venezuela innebär det en framtid präglad av osäkerhet och ökad extern kontroll över landets rikedomar. För Kuba innebär det en kraftigt fördjupad ekonomisk press. För Latinamerika innebär det en påminnelse om att kampen om suveränitet, naturresurser och självbestämmande långt ifrån är avgjord. Och för den internationella vänstern innebär det en uppgift: att analysera imperialismens nya former, avslöja dess materiella drivkrafter och organisera motstånd mot den nykoloniala offensiv som nu tar form – i det som en gång kallades USA:s bakgård.
Bilden: USA:s energiminister Chris Wright och Venezuelas tillförordnade president Delcy Rodríguez.