Sverigedemokraternas så kallade vitbok visar övertydligt vad forskare och debattörer sedan länge hävdat om partiets ursprung i rasistiska och rent nynazistiska rörelser – något som ännu präglade partiet när Jimmy Åkesson med anhängare anslöt sig. Men är partiet fascistiskt, ännu eller återigen? Och hur ska vi se på Donald Trumps auktoritära nationalism eller Vladimir Putins despoti, är det fascism? Alex Fuentes diskuterar här olika synsätt på hur fascism kan förstås i nuet och historiskt. Och att nuets hot inte bara är kopior från det förflutna utan skapas av vår egen tid.
Kommentar|Alex Fuentes
Efter Första världskrigets slut, under 1920-talet, uppstod fascismen i Italien. Hundratusentals italienare hade stupat eller sårats, statens finanser var i ruiner och gatorna präglades av social oro och kravaller. För många tedde sig framtiden oviss och en radikal samhällsförändring upplevdes som akut. Benito Mussolini, en före detta socialist och tidningsredaktör, läste av den dåvarande kapitalismens dödskris och konsekvenserna av Mussolinis analys kom att sätta djupa spår i historien. Mussolinis nätverk av föreningar för krigsveteraner ledde till en rörelse – fascism – som karakteriserades av massmobilisering, paramilitär struktur, och en besatthet av att krossa arbetarklassen.
Begreppet fascism härstammar från det italienska ordet fascio, ”knippe” eller ”grupp” som i sin tur kommer från latinets fasces – en symbol för romersk makt, bestående av ett knippe stavar med en yxa i mitten. Symbolen föreställde statens enhet och auktoritet. Fascism uppstod således under extrema instabila ekonomiska förhållanden, ur storkapitalets strävan att uppbåda en militant småborgerlig massrörelse mot arbetarklassen.
Mussolinis svartskjortor växte fram som en hyperaggressiv rörelse där chauvinism, extrem nationalism, och militarism stod över individens rättigheter. Fascismen strävade efter ett auktoritärt samhälle under ledning av en karismatisk ledare eller envåldshärskare vilket Mussolini kom att förkroppsliga. Under 1930-talet fick fascismen ytterligare omfattande fäste, särskilt i Nazityskland under Adolf Hitler, där nazismen växte fram som en extrem, rasbiologiskt motiverad form av fascism.
Nazismen utgick från idén att det tyska folket och nationen var en överlägsen ”människoras” över andra ”raser”, den drevs av en djupt rasistisk och antisemitisk föreställning som miljontals judar fick betala ett ofattbart pris för. Trots Andra Världskrigets ofantliga konsekvenser, förblev flera av fascismens underliggande samhällsstrukturer i orubbat bo. Kapitalismens väsen har på sätt och vis underlättat framväxten av auktoritära formationer som inspirerats av fascismen/nazismen.
Efter fascismens nederlag började termen postfascism användas för att beskriva rörelser som har ideologiska rötter i fascismen. I boken ”The New Faces of Fascism: Populism and the Far Right” förknippar t ex Enzo Traverso, italiensk historiker och professor, inte begreppet postfascism med klassisk fascism, men inte heller som dess motsats utan som en ”mutation av fascism” där yttre former som rasism, nationalism och antiparlamentarism framhävs. Postfascism saknar, enligt Traverso, den massrörelse och det våld som präglade den klassiska fascismen. Begreppet fångar upp en ny typ av auktoritär höger som inte passar in i fascismens klassiska mallar men som inte heller helt lämnat fascismens arv. Man kan tala om en historisk spegelbild av demokratins försvagning i vår samtid. Postfascistiska formationer har försökt distansera sig från Mussolinis och Hitlers arv, liksom från Francos fascism i Spanien, genom att lämna bakom sig fascismens symbolik och metoder. Dessa rörelser säger sig acceptera liberal demokrati, men verkar i praktiken för att undergräva dess fundament till förmån för en mer auktoritär samhällsmodell med en starkt begränsad välfärdsstat, till stor del privatiserad. De deltar förvisso i allmänna val som ett sätt att legitimeras inom ramarna för det som en majoritet uppfattar som ett demokratiskt system. Man använder en högerpopulistisk retorik där ”folket” ställs mot ”eliten” och man fokuserar ofta på kulturell snarare än biologisk rasism – invandring ses som ett kulturellt hot snarare än ett ”ras”mässigt sådant.
Enligt Traverso är dagens högerextrema rörelser, som Front National/Rassemblement National i Frankrike, Lega i Italien, Viktor Orbáns Fidesz i Ungern, bärare av vissa ideologiska drag och effektiva strukturer från den fascistiska traditionen. De har uppstått i en tid av nyliberal globalisering, demokratisk urholkning och migrationskris. Traverso ser inte postfascism som något som oundvikligt leder till nyfascism, men menar att den öppnar upp för ett farligt skifte bort från borgerlig demokrati. Man utnyttjar saker som rädsla, nostalgi och vrede med syfte att förstärka en känsla av att man har blivit förrådd eller berövats något.
Marxistiska analyser av postfascism och nyfascism, i synnerhet i den trotskistiska idévärlden, präglas av ett materialistiskt synsätt med fokus på klassmakt, kapitalismens kris, och statens roll. Dessa fenomen tolkas ofta som uttryck för kapitalismens försök att lösa sina kriser genom auktoritära, nationalistiska och rasistiska medel – även om de inte ses som identiska med fascism i klassisk mening.
Begreppet nyfascism används bl a av marxister för att beskriva rörelser med fascistoida drag som fått starkt fäste från 1980-talet och framåt. Man syftar på grupper som aktivt bygger på fascistisk tradition genom att mobilisera på gator och torg med våld som sitt signum. De verkar utifrån idén om att olika folkgrupper ska hållas åtskilda för att bevara den egna nationens ”unika” kultur och utgår ifrån att mångkultur leder till samhällets förfall. Invandring och islam utmålas som hot. Den politiska retoriken präglas av ett konspirativt och hatiskt budskap av antietablissemang. Bland rörelser med nyfascistiska drag finns t ex delar av Alternativ för Tyskland, grekiska Gyllene Gryning, ungerska Jobbik dvs extremhöger med paramilitära inslag. Vänsterströmningen Anticapitalistas, som tidigare varit en del av Podemos i Spanien, anser att det spanska Vox är ett nyfascistiskt parti. Även forskare och historiker (t ex Cas Mudde och Steven Forti) liksom medier (The Guardian, Der Spiegel och Le Monde Diplomatique) beskriver Vox som en växande nyfascistisk rörelse.
Fascism, i klassisk mening, liksom postfascism och nyfascism delar ett grundläggande förakt för svaghet, individualism och pluralism, och förenas i sin förkärlek för nationalism, hierarki och de senare i många fall av våld. Idag ser vi hur flera europeiska regeringar präglas av en ideologisk kompass med vissa fascistoida inslag, även om uttrycken varierar från land till land.
SD i Sverige bildades som politisk formation 1988. Många av de ursprungliga medlemmarna hade en bakgrund i nazistiska och fascistiska organisationer och SD lyckades ta sig in i riksdagen 2010. Författaren Henrik Arnstad argumenterar i sin bok Älskade fascism för att SD bör klassificeras som en fascistisk rörelse, även om de inte uppträder med svartskjortor och går till våldsamma angrepp som Mussolinis squadristi på 1910-talet. Enligt Arnstad rymmer partiet en ideologisk kontinuitet från fascismen, i form av nationalism, främlingsfientlighet och en auktoritär samhällssyn. Men Arnstad har från socialistiskt håll fått hård kritik för sin mycket vida definition av SD som fascistiskt parti, även om SD:s grundare härrör från fascistiska och nazistiska miljöer. Enligt tidskriften Expo uppstod partiet ur de grupper som under Andra världskriget sympatiserade med Nazityskland. Heléne Lööw (historiker och forskare på fascism) menar att SD har influerats av fascism. SD:s egen nyligen släppta vitbok bekräftar att det funnits tydliga kopplingar till nationalsocialismen i partiets tidiga historia. SD har varit som en plantskola för ännu mer extrema organisationer. NMR är numera förbjuden i flera nordiska länder och klassas som en terroristorganisation i bl a USA. Historikern Lars Ekdahl har använt begreppet ”nyfascistisk tradition” för att definiera partiets ideologiska bakgrund och hänvisat till deras etnonationalism och auktoritära populism som lösningar på samhällsproblem. Andra, som Dan Eriksson och Anna-Lena Lodenius, hänvisar också till att SD haft ett samröre med nyfascistiska miljöer i sin historia, men beskriver SD som ett högerpopulistiskt parti med postfascistiska drag. Eriksson säger att SD:s ideologi ibland överlappar nyfascistiska tankemönster. Även författaren Göran Greider har kallat partiet ”nyfascistiskt”. Men den som vill vara stringent undviker att kalla skapelsen som Jimmie Åkesson leder som rätt och slätt nyfascistisk. Däremot beskriver forskare och historiker NMR i Skandinavien som en farlig nyfascistisk/nazistisk gruppering.
Man behöver inte vara forskare eller teoretiker för att inse att Trumps politiska framtoning genomsyras av en auktoritär och högerextrem hållning med tydliga inslag av personkult, nationalism och aggressiv retorik. Hans attacker på media, minoriteter, våld mot invandrade arbetare på hemmaplan, hot mot demokratiska institutioner (t ex stormningen av Capitolium 6 januari 2021), nykoloniala ambitioner och tullkrig, har väckt oro i hela världen. Somliga ser hos Trump inslag av nyfascism. Slogan som Make America Great Again bygger på idén om en återgång till en idealiserad historisk nationalistisk epok.
Historikern och Mellanösternexperten Gilbert Achcar har beskrivit delar av USA:s regering i termer som kan kopplas till nyfascism. I en artikel (“The Age of Neofascism and Its Distinctive Features”) från februari 2025 pekar Achcar på nyfascism som en global tendens där USA spelar en central roll, särskilt i termer av etnonationalism, våldsromantisering och auktoritär retorik. Nyfascism, enligt honom, ”har ett ökande globalt inflytande, särskilt med Donald Trumps återkomst till USA:s presidentskap i en form som ligger mycket närmare nyfascism än under hans första mandatperiod. Därmed är världens största ekonomiska och militära makt idag spjutspets för nyfascismen, vars idéer också förenar olika regeringar i Ryssland, Indien, Israel, Argentina [här framträder Milei som en löjlig karikatyr av nyfascism], Ungern och andra länder”. Även en frihetlig socialist som Noam Chomsky har kallat Trump och den republikanska rörelsen för en ”nyfascistisk rörelse”.
Med andra ord, Trumps projekt är inte fullfjädrat fascistiskt, däremot uppvisar det inslag av nyfascistiska tendenser. För en utförligare bakgrund till fascismens natur rekommenderas ”Studiebrev 2” – Socialistisk Politiks hemsida – där man kan lyssna på föreläsningen ”Fascismen igår och idag” av historikern Håkan Blomqvist. Den finns också på YouTube: https://www.youtube.com
Israels regering, ledd av Benjamin Netanyahu, driver en folkmordspolitik mot det palestinska folket som uppvisar extrema nyfascistiska drag; den strävar efter etnisk utrotning av palestinierna. (Adalberto Santana – TeleSur). Israels folkmord har lett till hård internationell kritik och rättsliga prövningar vid Internationella brottmålsdomstolen. Sionisternas retorik kring etnisk överhöghet och politiska strategier syftar till att fördriva det palestinska folket vilket stärker uppfattningen om likheter med nyfascistisk politik.
Under 2000-talets tredje decennium står vi inför en tilltagande global tendens där politiska rörelser med nyfascistiska kännetecken får allt större inflytande. I olika former – öppna eller subtila – återkommer frågor som etnisk nationalism, rasism, främlingsfientlighet, våldsförhärligande, konspirationsteorier och personkult. De nya högerextrema rörelserna är inte bara kopior av det förflutna utan snarare uttryck för nutiden. Dessa rörelser utövar på olika sätt en terror över samhället som i vissa fall liknar fascismens typiska drag. Oavsett vilka termer som är mest lämpade för att beskriva de nya högerextrema rörelserna, väcker deras växande makt stora politiska hot som måste bekämpas nationellt och internationellt. Det är mycket viktigt att förstå dessa rörelsers historiska rötter, ta hänsyn till deras samtida uttryck och de faror de utgör för oss alla, i synnerhet för de som drabbas värst. I vår tids expanderande nyfascism är det främst det palestinska folket som är offer för en utrotningspolitik som utförs av en dödsfiende till mänskligheten.
Är det Netanyahus regim med öppna folkmördare som Ben Gvir och Smotrich i spetsen som gestaltar dagens verkliga fascistiska återkomst? Kan folkmordet på palestinierna i Gaza och västbanken förstås på annat sätt?