Att en organiserad socialist valts till borgmästare i den stad som i ett århundrade stått som symbol för den globala kapitalismen har fått hans motståndare att gå upp i falsett. Stadens miljardärer har hotat med att fly staden, Trump pratar om att dra in de statliga bidragen till sin hemstad, och det demokratiska partietablissemanget vrider sig i olust och oro.
Stjärnan Zohran Mamdani har ingen lätt väg framför sig, men hans valvinst är ett viktigt delmål, skriver Lars Henriksson.
Kommentar| Lars Henriksson
— Jag är ung. Jag är muslim. Jag är demokratisk socialist. Och värst av allt: jag vägrar be om ursäkt för något av detta. Så sammanfattade New Yorks nyvalde borgmästare Zohran Mamdani sin seger när det stod klart att han slagit ut båda etablissemangets kandidater.
När Mamdani för lite över ett år sedan annonserade sin kandidatur var det få som kände till honom utanför det valdistrikt han representerat i New Yorks delstatsförsamling sedan 2022. Så sent som i februari i år fick han bara en procent i opinionsundersökningarna. Men därifrån gick det spikrakt uppåt och när han i juni slog ut förre guvernören och högerdemokraten Andrew Cuomo i primärvalet skakades makthavarna rejält och satte in alla resurser de hade för att smutskasta honom.
Där Cuomo och hans miljonärskompisar satsade på en skrämselkampanj i media lyckades Mamdanikampanjen och dess aktivister skapa en känsla av att New Yorkborna hade ett verkligt alternativ att rösta på, inte bara någon som var lite mindre korrupt. Själva kampanjen hamrade – från första dagen till den sista – in en handfull konkreta huvudfrågor: frysta hyror, fri offentlig barnomsorg, effektiv och gratis busstrafik och billiga, offentligt drivna mataffärer, finansierat framför allt av en skatt på de ultrarika. På så sätt knöt han an till den paroll som myntades under Occupy-rörelsen 2011 och även var central i den rörelse som sedan Bernie Sanders valkampanj 2016 skapat en öppning för radikal klasspolitik i USA: ”Vi är de 99 procenten”.
Samtidigt backade han inte undan från den organiserade smutskastningen mot honom för hans socialistiska övertygelse, invandrarbakgrund och fördömande av Israels folkmord. Där miljardärerna flockades för att finansiera Cuomo, som även fick stöd från Trump, litade Mamdani till organiserad gräsrotsaktivism. Han vann primärvalet tack vare 30 000 frivilliga kampanjarbetare, mångdubbelt fler än det hundratal aktivister i partiet där han är aktiv, Democratic Socialists of America, som började kampanjen efter hans första valmöte i december 2024 . Valorganisation fortsatte sedan att växa dramatiskt och påstås vid valet ha omfattat närmare 100 000 människor.
Den tydliga valsegern hade många orsaker. Valdeltagandet var det högsta i ett borgmästarval på årtionden och särskilt lyckades Mamdanis kampanj få unga att rösta. Mamdanis långvariga och rakryggade stöd till Palestina spelade också in. I fjol ledde Leave It Blank-protesterna mot Bidens stöd till Israel till att 14 procent av de registrerade demokraterna i New York röstade blankt i primärvalet. Det verkar också finnas ett samband mellan de områden där kampanjen fick stort genomslag och Mamdanis röster, inte så konstigt eftersom han själv var en del av rörelsen.
Viktigt var också att Mamdani lyckades vinna en tredjedel av den stora judiska gruppen i New York, ett bevis bland många av att allt fler judar vänder sig mot Israels folkmord och stödjer Palestinas sak.
Mamdani lyckades även få fler arbetarröster än i primärvalet, dels för kampanjens tydliga klassprofil men även för att (med USA-mått mätt) stora fackföreningar som servicefacket SEIU, lärarna i UFT, sjuksköterskefacket NYSNE slöt upp på Mamdanis sida inför valet efter att ha haft olika linjer i primärvalet. Mamdani vann också rejält i områden med stor svart, latinsk och asiatisk befolkning.
Stödet till Mamdani har även med det växande missnöjet med Trump att göra. No Kings-protesterna i oktober var massiva i New York och i en video från protester mot Trumps specielle deportationsansvarige Tom Homan syns och hörs Mamdani i första ledet när han stångas med poliser. Klippet blev viralt och ledde till att hans kampanj drog in en kvarts miljon dollar på ett dygn.
En del av valstatistiken är svårare att förstå. Till exempel syns det ingen klar inkomstskillnad mellan dem som röstat på Mamdani och Cuomo. Mamdani vinner både bland dem med låga och höga inkomster medan Cuomo hade något fler i mellangruppen. Och helt på tvärs mot alla internationella trender har den vänsterinriktade Mamdani färre kvinnliga väljare än Cuomo, som tvingades lämna guvernörsposten efter anklagelser om sexuella trakasserier.
Så vad händer nu? Det demokratiska partimaskineriet är rejält skakat och försöker på olika sätt att hindra människor från att dra slutsatsen att det behövs en radikal klasspolitik för att sätta stopp för Trump. Som partiets styrande visat flera gånger tidigare ser de hellre Trump i Vita Huset än att släppa fram vänsterkandidater. Demokraternas kris – Internationalen
Men det är ingen lätt väg Mamdani har framför sig. De skattehöjningar för de rika som hans politik bygger på är inget en borgmästare själv kan driva igenom, det krävs beslut i delstatens parlament. Där har visserligen Demokraterna majoritet men de är inte av Mamdanis sort, New Yorks guvernör Kathy Hochul, som motvilligt gav sitt stöd till Mamdani strax före valet, har redan sagt att hon kommer att motsätta sig sådana skatter. Till detta kommer de djupa hål som Trumps nedskärningar skapat i delstatens budget som till 39 procent finansieras av federala medel, där större delen går till sjukvården.
Med all säkerhet kommer hot och påtryckningar att fortsätta, från det demokratiska partiet, från Trumpregeringen, från miljardärerna och deras media. Detta trots att Mamdanis löften egentligen inte är särskilt radikala; gratis bussar och förskolor skulle inte skulle ta makten från miljardärerna. De skulle knappast ens märka om de fick betala några procent av sina förmögenheter i skatt. Men i ett samhälle där politiken så länge varit så totalt dominerad av kapitalets intressen skulle det vara en oerhörd sak att visa att det går att bygga samhället på ett annat sätt Och detta dessutom i landets största stad. Därför är Mamdani så farlig och därför kommer de styrande att göra allt i sin makt för att stoppa hans politik. Ett sätt är att försöka integrera honom i deras system – Barak Obama har haft ett långt samtal med honom och även en och annan miljardär har sagt sig vilja hitta en gemensam grund.
Ett annat sätt är olika former av sabotage, alltifrån att stoppa de nödvändiga skatterna till kapitalflykt och ekonomisk krigföring. Vi vet historiskt vad USA:s härskande är beredda att göra för att hävda sina intressen och med en president som dagligen låter maskerade specialpoliser spärra in människor utan rättegång och beordrat ut militär på gatorna i flera storstäder finns inga garantier för att de kommer att nöja sig med fredliga medel.
För att hindra sabotagen, driva igenom vallöftena och kunna stå emot försöken att integrera Mamdani och hans medarbetare krävs mer än god vilja. Det krävs att den våg av entusiasm som bar fram kampanjen fortsätter att organiseras på basplanet och att det byggs upp allianser mellan olika folkrörelser. Frågan är vilka krafter det finns som han kan luta sig mot och som kan hålla honom på rätt kurs. Det politiska systemet i USA skapar en väldig personcentrering. De två stora partierna är mer varumärken och franciseföretag än politiska organisationer, enskilda kandidater bygger kampanjorganisationer inför val som sedan avvecklas. Mamdani är visserligen med i det breda vänsterpartiet DSA, men den kampanjorganisation som fört honom till borgmästarposten är oerhört mycket större.
Erfarenheterna från Bernie Sanders kampanjer är då viktiga. När han 1981 som oberoende kandidat valdes till borgmästare i den lilla staden Burlington i Vermont bars han fram av en kampanj som inte var helt olik Mamdanis. I stadens fullmäktige försökte Demokrater och Republikaner på alla sätt att stoppa honom. Men istället för att som brukligt lösa upp sin kampanj efter valet omvandlades den till organisationen Progressive Coalition som fortsatte driva politik, organisera gräsrotsaktiviteter, utmana de gamla politikerna och så småningom få fler vänsterkandidater valda.
Helt annorlunda var utvecklingen efter Demokraternas primärval 2020. Efter Bidens vinst lade Sanders ner sin kampanj i utbyte mot ett antal poster i partiets centrala kommittéer i hopp om att driva Biden till vänster. Något som naturligtvis inte gick.
När nu Mamdanis anhängare direkt efter valet startat den formellt oberoende kampanjen Our Time for an Affordable NYC, för att tillsammans med lokala folkrörelser organisera kring den politik Mamdani valdes på, är det förhoppningsvis ett tecken på att de väljer den väg Bernie Sanders valde i Vermont.
Det finns inte många likheter mellan hur politiken fungerar i USA och Sverige och att överföra erfarenheter mellan länderna är vanskligt. Några saker kan vi ändå ta till oss av framgången i New York: nödvändigheten av att bygga engagerande kampanjer underifrån, vikten av att stå för vilka vi är även när motståndaren försöker smutskasta oss och – framför allt – att en valseger bara är ett delmål. Ska vi vinna på riktigt krävs mer organisering efter valet, inte mindre. Zohran Mamdanis valseger kommer inte att förändra världen men den visar för många att världen faktiskt går att förändra.