En av de punkter som väckt känslor inför Vänsterpartiets kongress är frågan om den så kallade partiskatten, den del av inkomsten som avlönade och arvoderade representanter lovar att skänka till partiet. Partistyrelsen har föreslagit en sänkning av partiskatten genom att höja det belopp som de valda representanterna ska få behålla från 45 procent av ett basbelopp till 50 procent. Lars Henriksson skriver om varför uppdrag i arbetarrörelsen inte får vara en personlig karriärväg.
Kommentar | Lars Henriksson
Det är faktiskt lite svårt att förstå varför Vänsterpartiets ledning har föreslagit sänkt partiskatt. Principen att företrädare ska betala in en rejäl del av den lön de får genom sina uppdrag är väl förankrad i partiet och något de flesta medlemmar är stolta över. Systemet visar att Vänsterpartiet som enda parti vidtagit åtgärder för att dess företrädare ska leva som de människor de företräder och inte tillhöra en politisk elit. Styrelsens förslag har skapat irritation land många medlemmar och blivit en välkommen present till media som hittat en öm tå hos partiet. Inte direkt vad Vänsterpartiet behöver i en valupptakt.
Partiskatten har inte blivit mindre viktig sedan den infördes 2012. Tvärtom har allt fler politiker börjat se sina förtroendeuppdrag som trappsteg i karriären, steg som så småningom kan krönas med ett skutt över till välavlönade tjänster som lobbyister åt storföretagen. Även Vänsterpartiet har drabbats av flera högprofilerade fall de senaste åren, senast Linda Snecker som inte stack under stol med att partiskatten var ett hinder i jakten på mer pengar. Sådant har skadat partiet, både utåt och internt. När det gäller borgerliga politiker är detta inget att undra över. Lobbyindustrin och de borgerliga partierna är två ben på samma kropp, deras roll är att företräda storföretagen och deras ägare gentemot de stora grupperna av arbetande människor. Svängdörrar mellan politiken och storföretagen är självklara och viktiga i en sådan karriär. Annorlunda är det för arbetarrörelsens organisationer. De personer som går därifrån till företagen och deras lobbyverksamheter byter sida i klasskampen och skadar arbetarrörelsen. Många av dem verkar inte själva anse att det konstigare än att dagens överbetalda fotbollsspelare byter till den klubb som betalar dem mest. Men så kan arbetarrörelsen inte se på sina representanter. Det är som om en fotbollsspelare skulle komma ut från halvtidsvilan i motståndarlagets tröja och börja spela för dem.
Det är inget konstigt att en förtroendevald tröttar och vill göra något annat, det är bara sunt om politiska uppdrag inte är på livstid och det normala borde då vara att gå tillbaka till sitt tidigare jobb eller något liknande. Ett sådant steg blir väldigt stort för den som har hunnit vänja sig vid en avsevärt högre lön och en annan livsstil.
I diskussionen om partiskatt har det kommit fram en del praktiska problem som att olika avgifter beräknas på den inkomst personen har och inte tar hänsyn till om en del betalas i partiskatt. I den mån sådant är problem bör det inte vara svårt att hantera, i de flesta fall går de berörda ändå med plus. Det sämsta argumentet för att arbetarrörelsens anställda och förtroendevalda ska ha höga löner är att de annars går till motståndaren. Men vi kan aldrig bräda kapitalet när det gäller pengar!
Arbetarrörelsen kan inte göra mycket åt att kapitalet har pengar att köpa folk för. Inte heller kan vi bygga våra organisationer på att människor söker sig dit för att få försörjning. Vad vi kan göra är att på alla tänkbara sätt inrätta våra organisationer så att karriärister hålls kort och inte kan använda dem för egna syften. Ett sådant sätt är att att inkomsterna för alla som arbetar för våra organisationer inte skiljer sig nämnvärt från normala arbetarlöner. Det gäller alla, från lokala nämndrepresentanter till central kanslipersonal, riksdagsledamöter och partiledning. Förhoppningsvis rättar Vänsterpartiets kongress i helgen till partistyrelsens snedsteg och bibehåller partiskatten på nuvarande nivå.