Var det här det som blev av socialismen?

En antologi av fyra forskare vid Södertörns högskola, Vad blev det av socialismen?, tittar närmare på socialismen i socialdemokratin under det förra seklet. Toivo Jokkala har läst, och funnit en mycket tankeväckande samtidshistorisk skildring – och ett parti som egentligen aldrig förefaller ha format samhällsbygget på det sätt de själva påstår.

Kulturen | Toivo Jokkala

”Vad är utmärkande för det svenska socialdemokratiska partiet och dess roll under de senaste 125 åren?” frågar jag Googles AI. Svaret kommer inom ett par sekunder: ”Socialdemokraterna (S) kännetecknas främst av sin roll i att omvandla Sverige från ett fattigt klassamhälle till en modern välfärdsstat. Under de senaste 125 åren har partiet drivit fram reformer som lagt grunden för det som kallas ’den svenska modellen’, en balans mellan kapitalism och social trygghet.”

I svaret från AI-sökningen finns även en punktlista med ”utmärkande drag”. Under punkten ”Ideologi” står det: ”Grundad i demokratisk socialism, med fokus på jämlikhet, solidaritet och en stark offentlig sektor som finansieras via skatter”. Under punkten ”Maktposition” kan jag läsa: ”S har varit det dominerande regeringspartiet under större delen av 1900-talet, vilket gett dem unika möjligheter att forma samhällsbygget.”

Googles AI-svar är så klart ingenting annat än en avskumning av några av de vanligaste beskrivningarna som man kan hitta på nätet. Det är också just vad jag är ute efter – det generiska sättet att framställa den svenska socialdemokratin, en framställning som även i maskinbearbetad form låter så välbekant.

Utan att vara direkt falsk är det en beskrivning som förbiser flera rätt avgörande aspekter av den svenska socialdemokratin som samtidshistoriskt fenomen. En bok som kom ut i slutet av 2025 tydliggör varför – och det bättre än något annat jag läst de senaste åren.

Antologin Vad blev det av socialismen? Svensk socialdemokrati under hundra år (Carlssons, 2025) är den sista avrapporteringen i bokform från Ariosoprojektet vid Södertörns högskola. (Arioso är en fri akronym för ”Arbetarrörelsens roll i Östersjöområdet. Idéströmningar, vägar till inflytande och betydelse för samhällsutvecklingen under det ’korta’ 1900-talet.) I boken får fyra historiskt inriktade forskare – Håkan Blomqvist, Lars Ekdal, Werner Schmidt och Kjell Östberg – lägga ut texten om olika aspekter av socialismen inom 1900-talets arbetarrörelse. Det handlar inte enbart om Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (S), och inte enbart om Sverige, men de svenska socialdemokraterna och deras historiska resa står otvetydigt i centrum i boken.

På antologiers vis är det en berättelse byggd på nedslag. Lars Ekdahl visar hur det gick till när de första försöken att på allvar föra upp socialismen på det socialdemokratiska partiets dagordning togs på 1920-talet. Werner Schmidt visar hur den svenska statens relationer med det framväxande Nazityskland till stor del styrdes av krafter som verkade fritt från det socialdemokratiska regeringspartiets politiska grundposition, men som ändå kom att påverka såväl partiets som den vidare arbetarrörelsens förhållande till det nazistiska maktbygget. Håkan Blomqvist skildrar hur rasföreställningar och koloniala tankefigurer influerade socialisters och socialdemokraters resonemang under förra seklet, samtidigt som socialistiskt syftande projekt kom att klämmas mellan det kalla krigets huvudblock – det USA-dominerade kapitalistiska Väst och det auktoritära östliga sovjetblocket. Kjell Östberg diskuterar den svenska socialdemokratins egentliga förändringspotential utifrån strategiska hypoteser formulerade av den franske marxisten Daniel Bensaïd.

Att det svenska socialdemokratiska partiets politiska projekt genom åren präglats av reformistisk strävsamhet, en motvilja mot (vad man betraktat som) alltför vildvuxna initiativ inom arbetarrörelsen och andra sociala rörelser, samt en vilja till långtgående överenskommelser med arbetsgivarorganisationerna inom näringslivets och arbetsmarknadens områden är inga nyheter för de läsare som är intresserade av ämnet sedan innan. Men vad de olika bidragen i antologin visar med en faktiskt överraskande tydlighet är i vilken hög grad partiets utveckling i olika riktningar formats av andra aktörer och faktorer än de egna politiska viljeyttringarna – och hur vilsna och kortsiktiga de egna politiska planerna oftast varit. Detta presenteras inte uttryckligen som en röd tråd i antologin, men det kvarstår vid bokens slut som ett starkt intryck hos läsaren.

Vad vi ser konturerna av ärinte ett parti som långsamt försöker föra oss in på vägen mot socialism – utan ett parti med socialism i programmet men helt utan övergripande planer för hur denna socialism ska kunna förverkligas. Snarare än att egentligen ha format samhällsbygget, för att tala med Googles AI, framstår den svenska socialdemokratin i huvudsak som enprodukt (om än en maktbärande produkt) av 1900-talets olika större samhälleliga förlopp.

Det startar redan vid ”det korta 1900-talets” början – vid åren runt och strax efter första världskriget. Som Lars Ekdahl visar dominerade i början av perioden ännu ”Andra internationalens marxism” den svenska socialdemokratiska idébildningen: kapitalismen ansågs kunna övervinnas först när samhället hade nått en viss grad av kapitalistisk mognad. Med införandet av den allmänna rösträtten – som ju rent logiskt snart borde tillförsäkra arbetarklassen parlamentarisk majoritet! – skulle socialdemokratin nog få sitta vid rodret och kontrollera mognadsprocessen.

När det började koka på olika håll i Europas arbetarrörelse efter första världskrigets slut, när den mindre partikonkurrenten Sveriges socialdemokratiska vänsterparti låg på för social och ekonomisk förändring och när bolsjevikrevolutionen i Sovjetunionen utmanade de rådande maktförhållandena, med svallvågor långt in i väst, växte gradvis en omprövning fram inom det socialdemokratiska arbetarepartiet. Det började talas om ett pockande behov av ekonomisk och industriell demokrati och om reformistiska vägar till socialismen.

Trots att dessa initiativ inom S, som på 1920-talet resulterade i statliga utredningar om socialisering och industriell demokrati, inom kort (spoiler alert!) skulle komma att utmynna i intet vore det fel att avfärda de bakomliggande tankegångarna som tomt frasmakeri. Ernst Wigforss gillesocialistiska uppslag och Gustav Möllers socialiseringstankar var, med alla sina brister, sprungna ur en rörelsemylla där man landat i att man ville ta de här frågorna på allvar.

På tvärs med en ofta förekommande nidbild av det tidiga 1900-talets socialistiska idévärld föreställde sig inte 1920-talets S-märkta socialister att socialismen skulle vara i hamn bara ”staten tog kontrollen över näringslivet”. I stället fanns där en bred palett med tankekluttar om arbetarmakt, samhälleligt ägande av naturtillgångar, producentinflytande över industrin, driftsråd och kooperativa jordbruk. Även de möjliga riskerna för statlig byråkratism ventilerades. Mitt uppe i allt syntes prov på den rationaliseringsvurm och det fostrande uppifrånperspektiv som skulle komma att prägla delar av socialdemokratin under de följande decennierna. Den föga omvälvningsälskande partiordföranden Hjalmar Branting såg till exempel när allt kom omkring positivt på idén om arbetarnas ökade inflytande över produktionen eftersom det också gällde att ”söka ge arbetarna förståelse för produktionens egna krav”. En inte namngiven facklig företrädare som också citeras i Ekdahls artikel välkomnade att ”göra arbetarna så direkt intresserade av produktionen, att de får förståelse för att det icke blott gäller att få mera i löner”.

Det räckte dock med de kommande årens skakiga parlamentariska läge, ekonomiska kris och borgerliga offensiv, mot en fond av en alltmer auktoritär samhällsutveckling runtom i Europa, för att de socialdemokratiska socialiseringsvisionerna åter skulle skrinläggas. Den svenska socialdemokratin lät yttre omständigheter sätta dess kurs.

När fascismen på allvar stod för dörren i Europa bidrog inte det regeringsbärande socialdemokratiska partiet till att stärka den svenska antifascismen – tvärtom, faktiskt. Partiets ledning bestod inte av ”tyskvänner” – men sådana fanns det desto fler av på andra håll i statsapparaten: hos den mindre koalitionspartnern Bondeförbundet och, inte minst, i diplomatkåren och UD:s handelsavdelning. Werner Schmidt åskådliggör hur det under trycket av de allt viktigare handelsförbindelserna mellan Sverige och det framväxande Nazityskland i praktiken blev den socialdemokratiska ledningens roll att tukta breda antifascistiska samarbeten bland rörelsens gräsrötter. Antifascismen förlorade – den lukrativa malmexporten, som möjliggjorde den tyska militära upprustningen, vann.

Till och med det omtalade Saltsjöbadsavtalet mellan LO – den socialdemokratin närstående fackliga centralorganisationen – och Svenska Arbetsgivareföreningen, tecknat året innan andra världskrigets utbrott, visar sig i Schmidts text ha betydelse i sammanhanget. Dess ambitioner om lugn och ro på arbetsmarknaden sågs av samtidens aktörer som betydelsefulla för den svenska industrin och exporten. I en orolig och krigsförberedande tid behövde Tyskland trygga leveranser av svensk malm.

Den halva av 1900-talet som utspelade sig efter andra världskrigets slut och segern över nazismen i Europa rymmer, förenklat uttryckt, såväl den svenska socialdemokratins segertåg som dess fall. Men inte heller här framstår partiet i Vad blev det av socialismen? som verklig herre över situationen, tvärtemot hur det velat framställa sig självt.

Decennierna efter kriget blev de ekonomiska högvarvens era. Antologiförfattarna använder ordet fordism för att beskriva den 1900-talsepok som förenade vinstdrivande industriell expansion i det kapitalistiska näringslivet med ökande privatkonsumtion och kraftigt utbyggd offentlig välfärd. (Biltillverkaren Fords effektiviseringssträvanden och formeln massproduktion-lönepåslag-masskonsumtion-mer massproduktion ges här alltså en vidare samhällelig innebörd än bara förhållandena runt det löpande bandet inne i fabrikerna.) Den allmänna törsten efter en ny samhällsordning efter att den tidigare utmynnat i nazism och krig i kombination med fruktan för att sovjetväldet i öst, en av krigets viktigaste segrarmakter, skulle lägga nya delar av Europa till sin intressesfär, skapade ett unikt historiskt fönster för välfärdsreformer.

I Sverige och Norden kom välfärds- och jämlikhetsansträngningarna att gå längre än på många andra håll i västvärlden. Men det fanns ingen egentlig plan i socialdemokratins ledning för hur det utvecklingen skulle kunna leda till socialism. Och så fort situationen spetsades till för mycket åt något håll var man beredd att slå till reträtt.

Under senare halvan av 1960-talet och 1970-talets första hälft, när det S-märkta svenska välfärdsstatsbygget på många sätt stod på sin topp, växte också de radikala utmaningarna. Den unga nya vänster som fötts ur studentvänstern och i kölvattnet av avkoloniseringsprocessen i det globala Syd (som vi säger i dag) mobiliserade. Kvinnorörelsens och miljörörelsens krav började göra sig hörda, både inom och utanför socialdemokratin. Vilda strejker svepte över landet. LO-facken började ifrågasätta sin traditionella roll som främst en ekonomisk försvarsorganisation på arbetsmarknaden och tog sig ton politiskt.

Allt detta påverkade socialdemokratin – men bara till en viss gräns. Det grundläggande handslaget mellan socialdemokrati och privat industri fick inte rubbas. När  LO började lägga upp planer för ett långsiktigt övertagande av makten över näringslivet genom löntagarfonder blev det socialdemokratiska partiets svar att avväpna och urvattna fondförslaget. De fonder som partiet till slut såg sig nödgade att rösta igenom i riksdagen (och som avskaffades av den borgerliga regeringen några år senare) hade mycket lite gemensamt med de socialistiska visioner som en kort period lyste i LO-ombudens ögon.

När kapitalets globaliseringsambitioner på allvar började svepa över världen, och med Reagan- och Thatcher-erans omfattande nyliberala högeroffensiv från slutet av 1970-talet, hade varken socialdemokratin eller LO-sfären något särskilt att sätta emot. Det socialdemokratiska politiska projekt som vi sett sedan dess är i bästa fall defensivt – i värsta fall en politik helt i linje med den nyliberala omsvängningen. Den fordistiska välfärdssamhällsparentesen tycks för alltid vara över. Vi har till och med nått en punkt där olika former av radikalnationalism och nyfascism bildar det mest framträdande politiska väckelseprojektet i västvärlden.

Utan att underskatta välfärdsframstegen under de svenska efterkrigsdecenniernas socialdemokratiska guldålder är det en ganska mörk bild av det socialdemokratiska partiet som förändringskraft som Vad blev det av socialismen? lämnar hos mig som läsare. Det gäller framför allt partiets förhållande till den egna politiska undervegetationen och till rörelsen, både inom och utanför partiet. Jag skulle fritt vilja sammanfatta den bild boken ger mig på den punkten så här:

Socialdemokratin har under ”det korta 1900-talet” genomgående gett sin ledning och sina representanter i staten företräde framför fotfolket och basorganisationerna när det gällt partiets strategiska vägval. Så fort trycket från omgivande samhällskrafter har krävt att man tuktat sin undervegetation har man varit beredd att göra det, oavsett hur dess krav förhållit sig till ens egna föregivna politiska målsättningar. När den övergripande samhällsutvecklingen ändå gett undervegetationen tillräckligt med luft under vingarna för att ta sig ton har partiet till slut tvingats ta till sig av dess krav och inkorporerat dem i sin retorik. Men så snart vinden vänt och trycket från de omgivande samhällskrafterna att slå till reträtt blivit tillräckligt starkt igen har man mer eller mindre motståndslöst följt dessa krafter.

För mig som medförfattare till en bok om rörelsesocialism spelar förstås just rörelsedimensionen en betydelsefull roll i min syn på 1900-talets politik. Man löper alltid risken att intressera sig extra mycket för de aspekter man redan har blick för. Men för ett självutnämnt rörelseparti som det socialdemokratiska – ett parti som växte sig starkt i det tidiga 1900-talets rörelsemylla – ter det sig som en särskilt angelägen aspekt.

Som jag redan nämnt är Vad blev det av socialismen? en antologi byggd på nedslag i historien, och det går förstås alltid att önska sig andra och fler nedslag än det som gjorts. Själv finner jag att de olika antologikapitlen lyckas täcka in ett imponerande stort fält. Om det är någonting jag möjligen skulle ha önskat – något som anknyter väl till bokens övriga studier – är det att boken börjat strax före ”det korta 1900-talet”, när socialdemokratin och LO ännu var mycket unga organisationer. Vilka krafter rådde då?

Det hade till exempel varit givande med ett avsnitt som, utöver 1938 år Saltsjöbadsavtal, även gick in på Decemberkompromissen, den överenskommelse mellan LO och SAF 1906 där arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet och att fritt anställa och avskeda fastställdes. Även storstrejken tre år senare, 1909, med de händelser och den dynamik den gav upphov till, hade varit intressant att få skildrad i relation till senare decenniers socialdemokratiska utveckling. Jag misstänker för egen del att grunden för mycket av den elitkultur, den samförståndsbetonade företagssyn och den ovilja mot okontrollerbara initiativ ”underifrån” som präglat S-kulturen genom decennierna lades redan under de åren – även om den också starkt påverkats av politiken i Andra internationalen och hos senare konstellationer av systerpartier.

Den ganska bestämda bild som författarna till Vad blev det av socialismen? förmedlar av den socialdemokratiska välfärdsstaten som historisk parentes väcker förstås frågan vad det finns att bygga på nu, för oss som vill se en förändring i socialistisk riktning i dag (ja, för oss som rentav har svårt att tänka oss något alternativ till en förändring i den riktningen i en värld av rövarkapitalism, klimatkollaps och kärnvapenkrigshot.)

I Sverige fortsätter socialdemokratin och LO-facken i olika möjliga och omöjliga sammanhang att hänvisa till ”den svenska modellen” och ”samhällshandslaget mellan arbete och kapital” – trots att näringslivet och högern i sina offensiver inte känt sig bundna av ett sådant handslag på drygt 40 år. Utan att göra anspråk på att kunna veta vilka progressiva initiativ som visar sig värda att bygga vidare på och inte är jag ganska övertygad om att vägen mot en framtid för den svenska socialismen i alla fall inte ligger där.

Toivo Jokkala

journalist, författare (tillsammans med Per-Anders Svärd) till Rörelsesocialism – 27 teser om samhällsförändring underifrån (Verbal, 2024)