Ingen har väl missat NATO-jublet i Haag. De europeiska regeringarna föll om halsen på Trump i gemensam glädje över att lägga fem procent av bruttonationalprodukten på militär upprustning.
De flesta som försvarar upprustningen lyfter fram att det inte kommer att drabba övrig välfärd eftersom staten ska låna pengarna. En del verkar till och med tycka att det är ett politiskt genidrag att på detta sätt lossa budgettakets påtvingade strypsnara. Det är mer än lovligt naivt, skriver Lars Henriksson.
Kommentar|Lars Henriksson
En stor seger för den västerländska civilisationen, bullrade Trump bara dagar efter att han låtit sprida denna civilisation med 14-tons bunkerbomber i Iran och samtidigt som bäste vännen Netanyahu var i full färd att använda civilisationens gåvor till de dagliga massakrerna på svältande i Gaza.
SVT:s utsända strålade av upphetsning som vid ett uppsnack inför en svensk VM-final och Ulf Kristersson myste vid Erdogans högra sida över att få vara med de stora grabbarna, bara bekymrad över om upprustningen gick tillräckligt fort. I sin iver över att vara bäst i klassen har Tidöregeringen uppbackad av alla riksdagspartier beslutat genomföra NATO:s 10-årsplan på halva tiden.
Men hur mycket är dessa procent egentligen och vad får det för konsekvenser för samhället?
Sveriges BNP var i fjol 6 392 miljarder kronor och statens låg då på 1 365 miljarder varav 128 miljarder, knappt 11 procent, gick till försvar och krisberedskap. Hade det beslutade NATO-målet på fem procent av BNP gällt skulle 320 miljarder, eller över 23 procent av statens budget, gått till försvaret 2024, nästan en fjärdedel alltså.
De som anstränger sig för att hitta positiva vinklar på NATO-direktiven framhåller att 1,5 procent av de fem BNP-procenten ska använda till att stärka infrastrukturen, till exempel vägar, järnvägar och annat som ändå behövs. Det stämmer dock inte, dessa pengar ska även användas till investeringar i vapenindustrin. Dessutom är den infrastruktur det gäller naturligtvis inte vilken infrastruktur som helst utan sådant som stödjer de militära satsningarna. Järnväg som kan transportera krigsmateriel från svenska och norska hamnar, broar som tål pansarkolonner eller lämpliga krigsflygplatser, inte klimatanpassat samhällsbygge för att minska transporterna och flytta gods från vägar till järnväg.
De flesta som försvarar upprustningen lyfter fram att det inte kommer att drabba övrig välfärd eftersom staten ska låna pengarna. En del verkar till och med tycka att det är ett politiskt genidrag att på detta sätt lossa budgettakets påtvingade strypsnara. Det är mer än lovligt naivt. Dels ska lånen så småningom betalas vilket kommer att skapa djupa hål i statskassan, miljardrullningen till militären är ju inga investeringar som skapar välfärd, utan förbrukar samhällsresurser, och inte heller kommer de partier som bekänner sig till åtstramningsläran att bry sig ett dugg om detta ”sluga” trick nästa gång de ska svinga nedskärningslien över välfärden.
Men framför allt: pengar själva skapar varken det ena ena eller andra, det är människor som gör det med hjälp av kunskap och naturrersurser och sådana kan varken lånas upp eller skattas fram. Politikens val handlar om vilka prioriteringar samhället gör för att fördela dessa verkliga tillgångar till olika ändamål, inte vilka siffror som står på vilka konton. Varje pansarvagn som byggs är några lok färre, varje tillverkad robot är några kilometer järnvägsräls som inte underhålls och varje ny soldat på kaserngårdarna är en lärare mindre i klassrummen. Och så vidare.
Detta är handfasta prioriteringar, politiska val som vi nu inte ska kunna göra eftersom alla partier redan har beslutat sig för att de militära upprustningarna kommer först. Hur det blir i verkligheten kommer an på om de som drabbas av nedskärningar och militariseringen av samhället förmår organisera sitt motstånd, i och utanför de politiska partierna.