Författaren, vänsterdebattören och världsmedborgaren Sture Källberg är död. Under sitt långa liv hann han uppleva och delta i flera omvälvande politiska händelser, vilket han skildrat i såväl romaner som sakprosa. Med sitt raka språk och sina avskalade arbetslivsskildringar kan han även räknas till en av de bättre proletärförfattarna. Per Leander minns honom.
Kulturen|Per Leander
Sture föddes den 29 mars 1928 i Upplands Väsby och växte upp under enkla förhållanden på sin faders arrendejordbruk, där han arbetade från unga år. Likt många andra bondgrabbar sökte han sig som tonåring till städerna för arbete, men stannade inte i Västerås, där han först slog sig ner, utan fortsatte söderut via Malmö och Köpenhamn ut i Europa. Något som han skildrat i såväl memoarböckerna Ut ur skogen och Ut på torget, liksom i den självbiografiska romantrilogin Vandringen till städerna.
Böckerna kännetecknas av en oskuldsfull upptäckarglädje hos en ung man som ger sig ut i världen och formas politiskt av sina med- och motgångar. En anekdot som har fastnat hos mig från en av böckerna är när Sture tillsammans med en kamrat för första gången vill köpa en flaska vin, utan att veta hur drycken egentligen ska smaka. Det visar sig senare att det de pinat i sig var en flaska vinäger.
Sture var medlem i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) där han arbetade som funktionär för partiets ungdomsförbund på internationella uppdrag i bland annat Östberlin. Som sådan befann sig Källberg även på plats i den ungerska huvudstaden Budapest när Ungernupproret bröt ut 1956, vilket han har skildrat i boken Uppror – Budapest 1956, där vi får följa den dramatiska utvecklingen dag för dag, tills upproret slutligen krossas av sovjetiska trupper. (En uppdaterad nyutgåva publicerades av bokförläggarna Röda Rummet 2016).
Ungernupproret, som Källberg såg som en antistalinistisk resning för ett självständigt socialistiskt Ungern, fick honom att bryta politiskt med Moskva. Därefter intresserade han sig istället för Kina som ett kommunistiskt alternativ till Sovjetunionen, och bodde i det stora landet under ett par år på 1960-talet, vilket han berättar om i boken Kamrat med 700 miljoner, utgiven 1964.
Sture Källbergs största litterära framgång var dock den mindre dramatiska reportageboken Rapport från en medelsvensk stad: Västerås från 1969, vilken översattes till både tyska och engelska. Källberg bodde en tid i Jugoslavien, som han också skildrat i flera böcker. Han var aktiv i den svenska FNL-rörelsen till stöd för Vietnam mot USA:s krig och sammanställde ett urval av Ho Chi Minhs tal och texter till svenska.
Källberg var en av initiativtagarna till tidskriften Folket i Bild/Kulturfront, som var en betydande radikal röst under sjuttiotalet. Men till skillnad från till exempel Jan Myrdal, bröt han senare med maoismen. Jag, som lärde känna honom i början av 2000-talet, uppfattade honom som närmast anarkistisk i sitt politiska synsätt, klart vänster, men kritisk mot alla ideologier och partier.
Mot slutet av sitt liv skrev Sture Källberg ett flertal texter för veckotidningen Internationalen, reseskildringar, minnestexter och historiska essäer. Han var en pigg och aktiv krutgubbe långt upp i 90-årsåldern, och imponerade genom att fortsätta ge sig ut på tuffa upptäcktsresor runtom i världen. Jag tror att hans sista resa gick till Albanien, strax före pandemin.
Nu var det ett par år sedan jag träffade honom, och det sista jag hörde var att han flyttat från sin lägenhet på Bellmansgatan i Stockholm, till ett äldreboende i en söderförort. Sture Källberg dog den 14 mars 2026, ett par veckor innan han skulle ha fyllt 98 år. Sture var för övrigt en avlägsen släkting till mig, då han var kusin till min mormor, som också växte upp på en bondgård i Uppland.