Hur är det möjligt att ett politiskt parti som grundades 1902 och med rötter i 1800-talets politiska landskap och som levererat fem statsministrar imploderar framför våra ögon?
Utan någon social bas är det knappast förvånade att Liberalerna är det första av de klassiska svenska partierna som går mot sin upplösning.
Men knappast det sista.
Kommentar| Kjell Östberg
Det svenska politiska landskapet uppvisar en unik kontinuitet. De partier som fanns efter det demokratiska genombrottet – högern, liberalerna, bondeförbundet, socialdemokraterna och kommunisterna – dominerade svensk politik i 60 år. Inga nya partier kom varaktigt in i riksdagen förrän Miljöpartiet och Kristdemokraterna dök upp i slutet av 1980-talet.
En förklaring var att de flesta av dem hade djup förankring i folkliga rörelser, bara högern stod utanför. Socialdemokrater och kommunister i arbetarrörelsen, Bondeförbundet/Centern i jordbrukets organisationer. Och Frisinnade landsföreningen, den tidens liberala rörelse, byggdes av nykterhetsrörelsens och frikyrkorörelsens folk.
Detta gav dessa partier djupare rötter i samhället än partier som skapats av parlamentariska fraktioner, politiska eliter eller smalare sociala skikt.
Tiden efter Andra världskriget är dessa partiers stora stund. Politiken i de västerländska demokratierna dominerades av masspartier. Idealbilden var stora partier, både till vänster och höger, med förankring i viktiga samhällsgrupper och i nära kontakt med det civila samhället, baserade på engagerade medlemmar i aktiva lokala organisationer. I Sverige var Socialdemokraterna det främsta, men i Västtyskland och Italien dominerade Kristdemokrater, i Frankrike var Kommunisterna de bäst organiserade.
Idag har masspartierna ersatts av professionella organisationer där medlemmarna och deras aktiviteter blivit av allt mindre betydelse. Inte minst har klassaspekten, som ofta utgjorde en viktig del i de gamla masspartierna, tonats ner. De har blivit vad forskarna kallar ”catch-all-partier”
Det som medlemmarna förut behövdes till – att välja ledning, finansiera verksamheten, ge input i politiken och föra ut den – sköter andra. Statliga partibidrag och sponsring har lett fram till att medlemsavgifter idag utgör en obetydlig roll av partiets budget, för liberalerna några procent. Opinionsundersökningar ersätter synpunkter från gräsrötterna. Medier och PR-konsulter anses föra ut partiets budskap mer effektivt och riktat än medlemmarna kan.
Och partiernas ledningar rekryteras i allt mindre utsträckning från medlemsbasen. De kommer istället från ett allt snävare socialt skikt, som skiljer sig från medlemmars och väljares. Det har utkristalliserats en politisk klass som rör sig fritt mellan regeringskorridorer, lobbyorganisationer och partiexpeditioner. Möjligheter att göra karriär utanför partiet, inom näringsliv eller som politiska konsulter, gör att lojaliteten till partiet och dess medlemmar ytterligare minskar.
Resultatet går att avläsa i alla partier. Medlemsantalen har sjunkit drastiskt – socialdemokraterna har förlorat 2/3 av sina medlemmar de senaste decennierna.
Men varför har liberalerna drabbats särskilt hårt? En usel och svajande politik, javisst. Men de har också förlorat sin sociala bas i större utsträckning än de andra partierna.
Även om arbetarrörelsen försvagats har LO fortfarande över en miljon medlemmar och partiet 75 000. Centern kan fortfarande i viss utsträckning räkna med jordbrukets organisationer. Moderaterna är arbetsgivarnas pålitliga företrädare. Också de nya partier som kommit in i riksdagen har sina rötter i samhälleliga rörelser: miljöpartiet föddes ur miljörörelsen, Sverigedemokraterna ur rasistiska och högerextrema subkulturer och Kristdemokraterna ur frikyrkor, framför allt Pingströrelsen.
Och här har vi liberalernas akilleshäl. Även om folkrörelseförankringen från början var stark fanns också inom partiet från början en storstadsliberal falang med nära band till den ekonomiska eliten, sekulär och med föga förståelse för frikyrklighet och nykterism. Partiet sprack till och med på frågan om totalförbud. När man 1934 återförenades i Folkpartiet levde motsättningarna kvar.
Kristdemokraternas genombrott innebar att Folkpartiet förlorade sin starka ställning inom den frikyrkliga rörelsen och nykterhetsrörelsen hade man redan tappat.
Utvecklingen försvagade den folkrörelsebaserade socialliberalt inriktade strömningen och lämnade fältet öppet för de mer hårdföra borgerliga liberalerna, uppbackade av deras folk i Timbro och bland de politiska lobbyisterna.
Att Folkpartiet bytte namn till Liberalerna 2015 var ett slutligt kvitto på att partiet tappat sina frisinnade folkrörelserötter och att makten nu låg hos den nya politiska klassen. De som var kvar marginaliserades, ett växande antal lämnade, som Bengt Westerberg och Birgitta Ohlsson.
Att partitoppen utan att informera partistyrelsen i hemlighet ingick ett avtal med Sverigedemokraterna som desavouerade ett strategiskt centralt beslut som fattats av partiets landsråd bara några månader tidigare visar att Liberalerna inte längre är intresserade av att upprätthålla, eller kanske inte ens känner till, de grundläggande föreningsdemokratiska principer som ursprungligen utmejslades inom folkrörelserna.
Utan någon social bas är det knappast förvånade att Liberalerna är det första av de klassiska svenska partierna som går mot sin upplösning.
Men knappast det sista. Ebba Busch håller som bäst på att driva ut sina traditionella frikyrkliga kärntrupper. Vad händer när hennes spektakulära utspel inte fungerar längre? Vad händer med Miljöpartiet om man inte klarar av att vara den breda miljörörelsens tydliga röst i riksdagen? Vad händer med Moderaterna om Svenskt näringsliv och Timbro satsar på Sverigedemokraterna istället?
Bilden av den svenska demokratin byggd på politiska partier med djupa folkliga rötter är svår att upprätthålla när bara några få procent av befolkningen är medlemmar och partierna styrs av en politisk elit som har närmare till konsultkontor än gräsrotsarbete.
Bilden: Morgondagens stora nyhet var att den kända L-profilen Birgitta Ohlsson går över till Centerpartiet, samtidigt som Jan Jönsson, oppositionsborgarråd L i Stockholm, lämnar politiken. Men L har djupare problem än på personnivå, menar Kjell Östberg