För ett år sedan var det tyska vänsterpartiet Die Linke uträknat. Föregående val kom partiet bara in i förbundsdagen genom några direktmandat i östra Tyskland och under perioden försvagades de av en splittring där Sahra Wagenknecht drog med delar av organisationen i ett nytt parti. Men mot alla odds blev valet i februari en succé för partiet. Med nära 9 procent av rösterna och ett stort genomslag bland de unga fick Die Linke dubbelt så många mandat som tidigare. En av partiets nya ledamöter i förbundsdagen är Violetta Bock som även är med i Socialistisk Politiks systerorganisation i Tyskland ISO. Vi publicerar här en intervju med henne där hon beskriver det ekonomiska och politiska läget i Tyskland och förklarar hur Die Linke fungerar och hur de lyckades vända undergång till framgång genom ett politiskt skifte i organisationen: intervju med Violetta Bock gjord av Antoine Larrache för International Viewpoint. Vi har delat upp intervjun i två delar och publicerar här den första som främst handlar om läget i Tyskland. Den andra delen handlar mer om Die Linke som organisation och rörelse.
Fokus| Antoine Larrache, International Viewpoint
Hur ser du på situationen i Tyskland, särskilt konsekvenserna av den ekonomiska krisen?
Det som kännetecknar situationen i Tyskland är nedgången för ”gamla väst”. Detta gäller både dess militära och geopolitiska roll i alliansen mellan USA och Europa och den ekonomiska grunden för denna allians. Den era då Tyskland hade en ledande position inom den europeiska industrin och spelade en dominerande roll i den globala ekonomin verkar för tillfället vara över och det finns för närvarande inga tecken på att denna utveckling skulle kunna vändas.
Under flera år har produktionskedjor och tillväxt i allt högre grad förskjutits till Asien, särskilt till Kina och Indien. I Tyskland har varken av den nuvarande regeringen eller stora delar av den sociala vänstern och fackföreningsrörelsen förstått denna utveckling tillräckligt och den utgör inte heller grunden för hur de tänker framåt.
Detta är en dramatisk situation, eftersom allt vi ser idag sker i tecknet av dessa ekonomiska förändringar och dessutom i samband med en snabbt framskridande klimatkatastrof, med alla dess sociala och politiska konsekvenser.
För arbetarklassen har detta skapat ett strategiskt vakuum.
Klimatkatastrofen erkänns nu som en realitet, men allvarliga reflektioner över konsekvenserna trängs undan av de sociala och ekonomiska kriser som pågår parallellt. Vad samhället borde göra är att investera i framtida projekt som stärker samhällsskyddet och den sociala infrastrukturen. Sådant som gör det möjligt att mildra konsekvenserna av klimatkatastrofen och samtidigt förhindra fortsatt förstörelse av våra levnadsvillkor. Istället står krig, geopolitisk konkurrens och försvaret av nationella industrier i centrum. Investeringar görs för krig, exploatering och plundring – skuldsättning och social nedmontering sker för att tjäna det militärindustriella komplexet och allt som garanterar kontroll över naturresurser på internationell nivå. Det är här de härskande klassernas vinster och förväntningar ligger.
Detta ökar trycket på arbetarklassen avsevärt, både materiellt och ideologiskt. Dels genom nationalistisk propaganda och önskan att i stor utsträckning militarisera industrin och samhället – i Tyskland sker detta alltid under parollen ”ryssarna kommer”. Dels genom avindustrialiseringen av landet, som minskar arbetstillfällen och förstör levnadsvillkor.
Tyskland är visserligen fortfarande en central makt i EU, men har varken Storbritanniens globala bankmakt, USA:s militära överlägsenhet eller Kinas dominerande ekonomiska ställning. Även i fackföreningarnas övre skikt finns det ledare som hoppas att militariseringen i slutändan kommer att gynna dem och att Tyskland ska kunna återta mark i konkurrensen, med deras hjälp om det behövs.
Detta hindrar också den dagliga kampen. Så länge det inte finns något starkt hopp om en bättre framtid kommer alla rörelser att förbli hämmade. Detta är den uppgift som dagens vänster står inför.
Vilken roll spelar extremhögern i denna situation?
AfD är en heterogen samling av högerströmningar. Partiet kritiserade inledningsvis Europeiska unionen och mobiliserade den så kallade medelklassen, även om dess väljarbas från början till stor del bestod av arbetare som kände sig svikna av det politiska systemet.
Idag sträcker sig spektrumet från konservativa nationalister och förespråkare av drastisk ekonomisk liberalism till rena fascister som lyckas framställa sig som en radikal opposition. De har dock länge försökt erbjuda sina tjänster till CDU som regeringspartner.
Genom en pågående polarisering har de fast förankrat sin rasistiska agenda i samhället, och deras krav – såsom avskaffandet av asylrätten – har tagits upp av andra partier och omsatts i regeringsåtgärder.
Vi bevittnar för närvarande en förskjutning åt höger över hela det politiska spektrumet (med undantag för Vänsterpartiet), vilket gör livet svårare för migranter, arbetare, hbtq-personer och alla socialt utsatta människor.
Rädslan för uppkomsten av en fascistisk massrörelse driver på sökandet efter svar inom ramen för så breda allianser som möjligt, som sträcker sig upp till CDU/CSU, SPD och De gröna, för att blockera AfD på alla nivåer. Det finns för närvarande ingen fascistisk massrörelse i Tyskland.
Men vi måste räkna med att CDU, SPD och till och med De gröna kommer att kunna hitta politisk gemensam grund med AfD – i praktiken finns detta redan. Det är precis detta vi måste motsätta oss!
Under de senaste månaderna har vi inte bara sett en förskjutning åt höger, utan också en polarisering, som är särskilt tydlig i Die Linkes tillväxt. En växande del av den yngre generationen söker mer radikala svar och är redo att agera. Svaren på förskjutningen åt höger får därför inte fokusera på allianser mot AfD, utan måste också lyfta fram ett socialistiskt perspektiv som ett alternativ till militarisering, nationalism och social upplösning.
Hur reagerar fackföreningarna?
Vi utsätts regelbundet för hårda angrepp på strejkrätten och andra fackliga rättigheter. Den nuvarande regeringen angriper till exempel öppet åtta timmars arbetsdag. Under 2000-talet missade de tyska fackföreningarna chansen att göra sig av med sina illusioner om socialdemokratin. Visserligen finns det nu ett betydande antal fackliga funktionärer som står fast på vänsterkanten, men samtidigt finns det betydligt färre ledare från arbetarklassen på arbetsplatserna. Detta är en utveckling som började ta form på 1980-talet. Samtidigt minskar de sociala konflikter som står i allmänhetens fokus, efter en kort uppgång i slutet av förra decenniet och början av detta.
Vi ser för närvarande inga större, uppmärksammade konflikter som de som ägde rum för några år sedan hos Amazon, Posten, sjukhusen och inom den offentliga förvaltningen. Naturligtvis finns det alltid viktiga initiativ och kampanjer som ger oss hopp och som vi måste stödja med all vår kraft. För att göra detta används så kallad “Transformative Organizing” [Ett begrepp hämtat från rörelseorganisatören Eric Mann i Los Angeles som bygger på självorganisering underifrån med ett medvetet politiskt perspektiv. Ö.a.] i allt större utsträckning. Men de är fortfarande nära kopplade till de ramar, beslut och perspektiv som fastställs av de centrala fackliga apparaterna.
Vi ser också framväxten av högerorienterade företagsråd , särskilt i små och medelstora företag och bildandet av konkurrerande högerorienterade fackföreningar. För att ta itu med detta krävs militanta fackliga insatser, eftersom de attackerar där det gör ont: där företagsråd och kommittéer som ansvarar för att förhandla fram kollektivavtal ständigt gör kompromisser som i slutändan inte återspeglar kollegornas önskemål.
En grundläggande uppgift är fortfarande att bilda kärngrupper på arbetsplatserna som ägnar sig åt att lyfta fram klassmotsättningarna och utveckla ett socialt perspektiv. Men utan en socialistisk organisation som kan presentera vad nästa steg bör vara och också genomföra det framgångsrikt, kommer vi att fastna i defensiva strider. Det är precis vad vi upplever just nu: många små kamper, men praktiskt taget inga som lyckas göra sig gällande i den sociala debatten. Inom tjänstesektorn har man försökt bilda medborgarkoalitioner för detta ändamål, till exempel genom att samarbeta med rörelsen för energiomställning inom transportsektorn under löneförhandlingarna om kollektivtrafiken.
Våra kamrater på arbetsplatserna strävar efter att omvandla, demokratisera och radikalisera fackföreningsarbetet, men ofta också helt enkelt omorganisera det. Die Linke kan vara till stor hjälp i detta avseende, men inte om vi låser in oss i arbetsplatsceller som försöker bedriva partipolitik utanför detta fackliga arbete.
Hur ser socialdemokratins politik ut?
I kristider har SPD alltid varit oförmöget att utveckla en självständig politik i arbetarklassens intresse, eftersom dess framgång är oskiljaktig från kapitalets. Ingenting har förändrats i detta avseende.
Och eftersom det till stor del har förlorat sina rötter i arbetarklassen, gör det allt mindre ansatser att bedriva klasspolitik. Det håller gradvis på att upplösas.
Enligt min mening är De grönas roll mer intressant. Utomlands underskattar man ofta den betydelse De gröna har eller har haft i det tyska samhället – de hamnade nyligen efter Die Linke i opinionsundersökningarna. De har länge representerat ett hopp om förnyelse: ekologiskt, progressivt, pacifistiskt, även om de i verkligheten alltid har böjt sig för kapitalets och reaktionens intressen och lett Tyskland in i sina första krig sedan andra världskriget.
Idag befinner de sig i samhällets centrum, men de har blivit partiet för ”mänsklig rasism”, som håller gränserna öppna till förmån för kapitalet, och för ”humanitära krig”. De har blivit ett viktigt parti, särskilt bland medelklassen, men förräderiet mot sina egna rötter är, enligt min mening, redan historia.
De som röstar på De gröna vet nu ganska tydligt vad de kommer att få i gengäld: en politik som gynnar kapitalet, med elbilar och ekologiska kaffekapslar.
Vilken politik tror du att Merz kommer att föra?
Det är ännu inte avgjort. CDU – och med det SPD, dess koalitionspartner – står inför ett dilemma. De tar till det välbekanta kapitalistiska standardreceptet: drakoniska sociala nedskärningar, militarisering av samhället, stängning av EU:s gränser för flyktingar och massiva investeringar i europeiskt kapital. De hoppas kunna skapa nytt utrymme för omfördelning genom ett nytt ”ekonomiskt mirakel”.
Men det finns goda skäl att tro att de denna gång, i samband med den allmänna ekonomiska krisen, inte kommer att kunna ta sig ur den med ett överflöd av euro. Den ekonomiska krisen åtföljs i själva verket av djupgående internationella omvälvningar i produktionssätten, tillsammans med en imperialistisk omorganisation av maktförhållandena. Återupprustningsprogrammet i sig kommer inte att kunna förändra situationen – det kommer bara att öka och sprida risken för krig.
För närvarande ser vi att CDU/CSU och SPD i allt högre grad anpassar sig till AfD:s rasistiska och nationalistiska paroller. Varför skulle det då inte vara möjligt för Merz att en dag våga ta steget och bilda en minoritetsregering med stöd av AfD? Detta skulle vara katastrofalt för det tyska folket, men det är ett realistiskt scenario.
De borgerliga medierna och de stora industrikoncernerna trycker med all sin kraft på för att få till stånd en konservativ regering. De talar ständigt om kriser inom koalitionen, förvandlar varje meningsskiljaktighet till en katastrof och försvarar en demokrati där regeringar måste kunna ”driva igenom saker” utan motstånd eller diskussion, med argumentet att detta helt enkelt är en nödvändighet som krisen tvingar fram.
Det är just här vi socialister kan skärpa vår profil: vi är demokrater. Vi tar mångfalden av åsikter och öppna konflikter på allvar, eftersom vi utgår från att kollektiva lösningar endast kan uppstå genom konfrontation och brett deltagande. Detta är en helt annan uppfattning om demokrati än att auktoritärt driva igenom borgerlighetens vilja.
Del 2 av intervjun med Violetta Bock publiceras senare i veckan.