Vad har egentligen hänt med den ryska vänstern sedan kriget mot Ukraina startades, och efter Navalnys död? För att fullborda sitt verkliga uppdrag – att bli en röst för miljontals ryssar som är trötta på krig,
förtryck och ojämlikhet – behöver den ryska vänstern
mobilisera stöd från de arbetande klasserna i både Ryssland och Ukraina, menar vänsterprofilerna Alexej Sachnin och Liza Smirnova.
Utrikes|Ur Links international journal of socialist renewal, 15 augusti 2025. Ursprungligen publicerad på ryska på webbplatsen Rabkor. Översättning från engelska, Göran Källkvist.
Den antikapitalistiska vänstern i Ryssland lyckades inte organisera sig som en självständig politisk
kraft innan den ”speciella militära operationen” ( ”Speciell militär operation” är den officiella termen som ryska myndigheter använder för att beskriva invasionen av
Ukraina.) Under rysk lag kan det vara straffbart att hänvisa till det som att ett krig inleddes. I åratal slets den mellan två giganter: på ena sidan Ryska federationens kommunistiska part (RFKP) och på den andra den liberala oppositionen. RFKP hade ”licens” på att delta i den parlamentariska politiken, kunde tillhandahålla nödvändiga organisatoriska resurser och erbjöd åtminstone ett visst skydd mot godtyckligt förtryck.
Men samarbetet hade ett pris: partiledningen var djupt sammanflätad med den styrande regimen.
Den ansåg inte att garantierna för att bevara sin ställning var att mobilisera de breda
samhällsmassorna, utan i överenskommelser bakom kulisserna med Kreml eller regionala
myndigheter. Som ett resultat av det hindrade partiledarna sina vänsterallierade att bedriva alltför
framgångsrika protestkampanjer, och var motvilliga att låta dem delta i valen.
Samarbete med den liberala oppositionen hade ett annat pris. Ibland kunde liberalerna vara
kompromisslösa i sin opposition mot Putin, men deras program var nära knutet till en liten elits
privilegier och stötte bort den fattiga majoriteten. Varken den liberala oppositionens ekonomiska
resurser eller kraftfulla nätverk av oppositionella media tillät dem att få något stöd utanför
medelklassen. Det enda försöket att bryta med denna modell var Aleksej Navalnyjs ”vänstersväng”
2018-2021, när han började ta upp frågor om social rättvisa och ojämlikhet. Det gav resultat:
Navalnyjs popularitet ökade. Men kampen för ett bredare stöd stötte på motsättningar. 2018
genomförde myndigheterna en ytterst impopulär pensionsreform och höjde pensionsåldern.
Navalnyjs rörelse försökte leda massprotester mot den, trots att deras eget program uttryckligen slog fast behovet att höja pensionsåldern. När kriget började hade den utomparlamentariska oppositionen stöd från 15-20% av medborgarna. Landets väldiga avpolitiserade majoritet betraktade den fortfarande med misstro, främst på grund av rädslan för ett ”nytt 1990-tal”, alltså en ny våg av nyliberala reformer som hade lett till en katastrofal ojämlikhet. Det var just denna rädsla som gjorde det möjligt för regimen att behålla ryssarnas lojalitet och till och med ett visst stöd hos allmänheten.
Vänstern som stödde Navalnyj blev också gisslan hos denna rädsla. En del lyckades nå framgångar:
med stöd från liberalerna och tack vare mobilisering av medelklassväljare erövrade en del
vänsteranhängare platser i lokala parlament. Men i och med det förlorade de ofta både sin egen
politiska identitet och chansen att mobilisera stöd från de arbetande klasserna.
När kriget började gav många vänsterpolitiker som var beroende av RFKP antingen stöd till det
eller förblev tysta och passiva. Deputerade som öppet fördömde inledningen av de militära
aktionerna i Ukraina uteslöts ur partiet och utsattes för förtryck. Den utomparlamentariska
oppositionen lyckades organisera massdemonstrationer i stora städer. Vänsteranhängare som var
mot kriget, inklusive koalitionen Socialister mot krig, deltog aktivt i protesterna, men
mobiliseringen kom nästan uteslutande från oppositionens traditionella sociala bas: ungdomar i
städerna och medelklassen i stora städer.
Protesterna slogs ner brutalt. Vågen av förtryck gav upphov till massutvandring av oppositionella
aktivister: upp till 1 miljon människor lämnade landet 2022. Proteströrelsens kärna krossades.
Utöver medelklassen hade oppositionen få anhängare, och de som den verkligen hade var helt
oorganiserade. Denna smala sociala bas spelade Putins motståndare ett grymt spratt.
Kriget rubbade den gamla styrkebalansen och skapade nya motsättningar och samhällskonflikter.
Tvångsmobiliseringarna orsakade en explosion av ilska och drev regimen till krisens rand. Till och
med officiella opinionsundersökningar gav ett rekordstort fall i stödet till Putin. Den
ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj (1976–2024) advokat och antikorruptionsaktivist blev vida känd för sina undersökningar om korruption bland ryska ämbetsmän och sitt motstånd mot Vladimir Putins regim.
Navalnyj fängslades 2021 och dog i fängelset i februari 2024 under omständigheter som av hans anhängare och internationella observatörer allmänt betraktades som politiskt motiverade.
Under mobiliseringarnas första månad skedde mer än 20 väpnade incidenter över hela landet. Soldater misshandlade officerare, stoppade tåg som transporterade dem till fronten och lämnade sina enheter på organiserade sätt. Det tvingade myndigheterna att överge tvångsmobiliseringarna till förmån för ett system med rekrytering av legosoldater – ett system som inte gör det möjligt att snabbt öka arméns storlek eller den militära produktionen. Regimen tvingades acceptera denna ”kompromiss”, eftersom en våg av nya massmobiliseringar hade kunnat orsaka en djup samhällspolitisk kris.
Än idag är det militära livets umbäranden kännbara i skyttegravarna. Juridiskt är det omöjligt att
avsluta ett militärt kontrakt innan kriget tar slut, vilket har lett till ett ökande antal deserteringar.
Enligt forskare från OSINT [Open Source Intelligence] hade i slutet av 2024 inte mindre än 50.000
soldater deserterat från sina enheter. Mer än 20.000 personer har åtalats för dessa militära brott.
Den keynesianska militärpolitiken och bristen på arbetskraft innebar påtagliga fördelar för den
ryska arbetarklassen. Industrilönerna steg kraftigt och blev en viktig faktor för att bevara den
sociala stabiliteten. Men nu har löneökningarna upphört, och den höga inflationen urgröper gradvis
det arbetarna har erövrat – en utveckling som också hotar att utlösa en ny våg av samhällskonflikter.
Över hela landet ökar längtan efter fred. Opinionsundersökningar i maj 2025 visar att 61% av
medborgarna var för att fredsförhandlingar skulle inledas snart, medan bara 30% stödde fortsatta
fientligheter (och det trots att många krigsfientliga medborgare inte deltar i opinionsundersökningar under förhållanden av censur och förtryck, medan andra ger ”socialt godtagbara” svar). Regimens oförmåga att inte ens sluta fred under gynnsamma internationella förhållanden ökar missnöjet med den utdragna blodspillan. Men den gamla oppositionen är helt oförmögen att mobilisera detta ökande missnöje.
Under kriget har nästan alla oppositionsledare tagit ställning för de ukrainska myndigheterna och
deras allierade i väst, och stöder det program som de har formulerat: återgång till 1991 års gränser,
att segrarna och deras allierade ska avveckla den nuvarande politiska regimen i Ryssland, och att
alla ryska medborgare ska betala krigsskadestånd. ”Om man är aktieägare i ett aktiebolag – det vill
säga medborgare i ett land – så måste man ta sitt ansvar även om man är oense med
företagsledningen”, sa t ex Vladimir Milov, en av Navalnyjs nära medarbetare och författare till
dennes Nya Rysslands ekonomiska program.
Allra viktigast är att ett genomförande av detta program kräver en upptrappning av kriget med hjälp
av ett ovillkorligt militärt stöd till den ukrainska armén – ända till och inklusive ett militärt nederlag
för Ryssland. ”Om man vill hjälpa till att demokratisera Ryssland så rädda Ukraina från Putin. Det
står i er makt”, sa den tidigare politiske fången Ilja Jashin till Europaparlamentet den 5 juni 2025.
Vladimir Milov är en rysk oppositionspolitiker, ekonom och tidigare Energiminister i Ryska federationen. Han var nära medarbetare med Aleksej Navalnyj och var inblandad i utarbetandet av Navalnyjs ”Nya Rysslands” (NR) ekonomiska program, som skisserade marknadsliberala reformer med målet att omstrukturera den ryska ekonomin.
Milov har sedan 2010 levt i exil och är en uttalad kritiker av Vladimir Putins regering. 2021 betecknade det ryska justitiedepartementet honom som ”utländsk agent”. Ilja Jashin (F 1983) är en rysk oppositionspolitiker, tidigare kommunalråd i Moskva och sedan länge kritiker av
Vladimir Putins regim. Känd för sin aktivism och offentliga tal mot korruption och auktoritarism, utnämndes Jashin i december 2022 till ”utländsk agent”, och dömdes efter sitt fördömande av kriget i Ukraina till 8½ års fängelse för att ha ”spridit falsk information” om den ryska armén. I augusti 2024 frigavs han under det största utbytet av fångar sedan kalla kriget (som genomfördes i Ankara i Turkiet), där han byttes mot ryska hemliga agenter som satt fängslade i väst.
För liberala intellektuella som står nära FBK5 och Julia Navalnaja, är ryska soldater inget annat än
ett hot mot ett framtida ”demokratiskt och europeiskt” Ryssland. De betraktas inte som en kraft för
nödvändiga förändringar, utan som ”förbittrade och moraliskt förvanskade personer” som behöver
övervakning och omskolning. ”Vi måste göra maximala ansträngningar för att säkerställa att folk
som hemförlovats från armén eller entledigats från ’säkerhetstjänsten’ inte bildar gäng och börjar
skapa kriminella grupper”, sa Tamara Eidelman vid ett Navalnajaforum.
Navalnaja betonar att oppositionen tidigare förlitade sig på stöd från USA-administrationen, men nu vänder sig till EU för hjälp. Det passar perfekt med de ryska myndigheternas berättelse, som
framställer oppositionsfigurer som en del av en yttre fiendes militärpolitiska maskineri. Den liberala oppositionens aktuella linje förstärker denna bild och driver ryssar att samlas kring den nuvarande regeringen.
Navalnaja hävdar att hon representerar den ”förenade oppositionen”. Det är en överdrift, men det
finns viss grund för det. Två ”Förenade Oppositions-” forum har hållits i Vilnius, där även en del
vänsterpolitiker deltog. ”För vänstern verkar det förvisso vettigt att ha vänskapliga samtal med dem
till höger om oss”, förklarade Michail Lobanov sitt deltagande i ett sådant forum. ”Aktivistgruppen
går åt vänster. Genom att inte ställa oss i opposition till den liberala oppositionen skapar vi kanaler
genom vilka aktivister kan röra sig åt vänster.”
För vänstern kan kampen om inflytande i den snäva miljön inom oppositionen i exil ge tillgång till
en del resurser och medier, men det isolerar också emigrantoppositionen från de som är kvar i
Ryssland. Oppositionens inhemska stöd har minskat till minimala nivåer. Opinionsundersökningar
visar ökande desillusion med FBK:s strukturer, även bland emigranter. En av de sista
oppositionspolitiker som finns kvar i Ryssland, Lev Sjlosberg,ger en dyster bild: ”’Andra
personers blod-partiet’, har nått ännu en bottensiffra … Synbarligen hoppas de återvända till
FBK — Antikorruptionsstiftelsen (Fond Borbijs Korruptsiej) grundades 2011 av Aleksej Navalnyj som en icke vinstdrivande organisation som undersöker och publicerar korruption bland höga ryska ämbetsmän. De ryska myndigheterna betecknade 2019 FBK som ”utländsk agent” och 2021 som en ”extremistorganisation” och förbjöd i realiteten dess aktiviteter i Ryssland. Många av dess ledare verkar nu i landsflykt.
Julia Navalnaja, Aleksej Navalnyjs änka och en offentlig person inom den ryska oppositionen framstod efter sin makes fängslande och senare död 2024, som en av den Putinfientliga exilrörelsens mest framstående ledare, och förespråkade internationella sanktioner mot ryska ledare och försökte få politiskt stöd för rörelsen i väst. 2025 betecknade de ryska myndigheterna henne som både ”terrorist och extremist”.
Tamara Eidelman är en rysk historiker, föreläsare och offentlig intellektuell, känd för sina populära
historieföreläsningar och YouTube-kanal. Som ljudlig kritiker av Vladimir Putins regering och kriget i Ukraina lämnade hon Ryssland 2022, och har sedan dess varit aktiv i exil och deltar i oppositionsforum och offentliga debatter. 2022 betecknade det ryska justitiedepartementet henne som ”utländsk agent”.
Julia Navalnajaforum, också kallat ”Plattform för ett framtida Ryssland”, samlar ryska experter och personer inom oppositionen i landsflykt för att diskutera reformer och planer för en demokratisk övergång. Det första forumet ägde rum den 8-10 november 2025, och det andra hölls 9-11 maj 2025.
Michail Lobanov (f 1984) är en rysk matematiker, fackföreningsaktivist och vänsterpolitiker. Som tidigare lärare vid Moskvas statliga universitet blev han framträdande för sitt motstånd mot utbildningsreformer och förespråkande av arbetarrättigheter. 2021 ställde han, med stöd från RFKP, upp i valet till Statsduman som oberoende vänsterkandidat, men förhindrades vinna med hjälp av manipulation av ”smart röstande” och påstått valfusk. 2022 lämnade Lobanov Ryssland efter att ha utsatts för politiska förföljelser. 2023 betecknade ryska justitiedepartementet honom som ”utländsk agent”.
Lev Sjlosberg är en rysk liberal politiker, journalist och människorättsaktivist från Pskovregionen. Han är medlem i Jablokopartiet och är känd för sina undersökningar av lokal korruption, förespråkande av demokratiska reformer och motstånd mot rysk militär intervention, inklusive i Ukraina. Sjlosberg har drabbats av upprepade politiska förföljelser, inklusive fysiska angrepp, uteslutning från val och brottsanklagelser. 2023 betecknade ryska justitiedepartementet honom som ”utländsk agent”.
”Andra personers blod-partiet” är en nedsättande fras som används i rysk politik för att anklaga motståndare att stöda krig och militära interventioner utomlands till priset av ryska liv. Ryssland under beskydd av någon annans stridsvagnar. ”En politiker upphör att vara politiker i sitt
eget land om de önskar att dess medborgare ska dödas.”
Samarbete mellan vänsteremigranter och liberala ledare demoraliserar deras egna anhängare inne i Ryssland. Många av dem är förbryllade över att deras kamrater fortsätter att sätta sitt hopp till en
allians med en bankrutt liberal opposition, och upprepade gånger sätter sin tilltro till en hypotetisk
splittring av eliten och en pakt med dem – istället för att presentera sig själva och sin egen strategi
för landet.
En allians med den liberala oppositionen, som nu är isolerad från Ryssland och förvandlad till en
liten del av västs ”krigsparti”, är ett katastrofalt val för vänstern. En politisk död kan inte
kompenseras av framgångar med att dra till sig ny personal, resurser eller uppmärksamhet i media.
För att fullborda sitt verkliga uppdrag – att bli röst för miljontals ryssar som är trötta på krig,
förtryck och ojämlikhet – behöver vänstern en klar och tilltalande strategi. Det går redan nu att
skissera konturerna till den.
1. I förgrunden måste kravet på omedelbar fred stå, inte en militär seger (för de som är dömda
att dö smärtsamt i skyttegravarna spelar det knappast någon roll om det är västs eller
Rysslands seger). Om den härskande klassen fortsätter att visa sig oförmögen att ge folket
fred, så kommer kravet att avbryta brödrakriget att bli en kraftfull katalysator av sociala
mobiliseringar.
2. För att försvara fred mellan broderfolken behöver ryska vänsteranhängare allierade bland
ukrainarna. Med början nerifrån kan vi göra det politikerna inte kan – nå en uppgörelse. Det
är just målet för kampanjen Fred underifrån,som lanserades i november 2024 av ryska och
ukrainska vänsteremigranter på Forum i Köln.
3. Det första steget är att mobilisera och organisera anhängare – till att börja med i exil. Idag
finns det enbart i Europa flera miljoner ryska och ukrainska flyktingar, men bara några
hundra av dem är medlemmar i politiska organisationer eller grupper. En orsak till detta är
att de flesta av dessa strukturers program är odemokratiska och står i alltmer uppenbar
motsättning till majoritetens önskan om fred. Vår uppgift är inte att kämpa inom de
professionella politiska aktivisternas trånga värld, utan att hitta sätt att organisera tusentals
demobiliserade människor.
4. Det kommer att göra det möjligt att fullborda den politiska emigrationens centrala uppdrag:
att bli en röst för de miljontals landsmän, som under förtryck och censur inte kan säga högt
det de egentligen tänker.
5. Den väpnade konflikten mellan Ryssland och Ukraina är inte isolerad från det globala
sammanhanget. Det militära våldet sprider sig snabbt över världen: Gaza, Libanon, Iran,
Syrien. Europa slukas av en våg av militarisering. I USA försöker Trump-administrationen
öppet införa ett auktoritärt styre, och hotar till och med att intervenera militärt mot
traditionella allierade som Kanada, Mexiko, Panama och Danmark.
Ryska vänsteranhängare i Fred underifrån (Mir snizu) är ett gräsrotsinitiativ som lanserades i november 2024 av ryska och ukrainska vänsteraktivister i exil. Den har som mål att främja dialog och samarbete mellan vanliga människor på båda sidor i konflikten, och förespråkar ett omedelbart slut på fientligheterna och en förhandlingsfred, i motsats till de officiella politiska agendorna som är inriktade på militär seger.
6. Den har inte sin plats i de bakre raderna i de salar där västs krigspartier samlas, utan bland
deltagarna i antikrigsrörelsen. Vi måste ansluta oss till våra kamrater i den gemensamma
kampen mot yttersta högern, krigshetsarna och oligarkkapitalet, som drar alla länder mot en
öppen diktatur och oändliga krig. Bara på detta sätt kan vi verkligen göra vårt land en tjänst.
-Alexej Sachnin är en rysk vänsterjournalist, aktivist och politiker, tidigare ansluten till rörelsen
Vänsterfronten. Han var en av ledarna för den Putin-fientliga proteströrelsen mellan 2011 och 2013, och är medlem i Progressiva internationella rådet. Han har skrivit utförligt om rysk politik, sociala rörelser och internationella frågor, ofta ur ett marxistiskt perspektiv. Efter att ha gått i landsflykt på grund av politiska förföljelser har han bidragit till olika oberoende medieföretag, som Jacobin.
-Liza Smirnova är en rysk vänsterjournalist och aktivist, som är känd för sina reportage och
kommentarer i frågor om social rättvisa, arbetarrättigheter och antikrigsrörelser. Hon har också varit aktiv i landsflykt och har deltagit i internationella solidaritetsnätverk och bidragit till oberoende publikationer. (Links’ kommentar.)