Politiska val är alltid en konstig mix av stora internationella trender, nationella
politiska förhållanden, och en och annan individ som fuckar upp. Så också i det norska valet 2025. En högerradikal och mörkblå vind blåste över landet, en gammal premiärminister gjorde bort sig, och socialdemokraterna spelade spelet bra.
Kort summerat så växte den yttre högern, folket ville att socialdemokraterna skulle fortsätta i regering, och parlamentet är mera oöversiktligt än tidigare. Med tanke hur reaktionär vår samtid är, så kändes det som en stor vinst att inte förlora.
Kommentar|Ståle Holgersen
På yttersta vänsterkanten hittar vi Rødt, som har sina rötter i en maoistisk gruppering, men
som fick med sig delar av den radikala vänstern, och transformerades till ett riktigt
parti. Vid valet för fyra år sen lyckades de komma över spärrgränsen på 4 procent,
och gick ytterligare fram 0,6 procent till 5,3 procent. Vilket i sig är imponerande. En
nyckel är – förutom en stark bas med aktivister – att de har skickligt folk i ledningen.
Några inte helt okontroversiella, men bra även på att vara vänsterpopulister.
Bredvid ligger Sosialistisk Venstreparti (SV), som har sina rötter i en brytning från
Arbeiderparitet 1961 på grund av Natofrågan. Partiet gick tillbaka 2,1 procent till 5,5
procent. Vilket ska ses som en nedgång, inte minst eftersom de låg så högt som 10
procent i valundersökningar förra året.
SV har haft en relativt klar identitet de senare decennierna, som en mix av svenska V och MP.
Nu blev SV utmanat från 3 olika håll: från ett Rødt på offensiven från vänster, ett AP som
återhämtade sig före valet, och inte minst från Miljøpartiet De Grønne (MDG), som
fick 4,7 procent och för första gången kom över spärrgränsen på fyra procent.
Om vi zoomar ut så är klimatfrågan ofta så central att det inte överraskar när gröna
partier fortsätter att vinna terräng i olika länder. Men klimatförändringarna var
verkligen inte en stor sak i det norska valet, utan kom bara in på slutet, när Greta Thunberg
och andra aktivister gjorde civil olydnad mot den norska oljeindustrin. MDG lyckades
vara det enda partiet som aktivt konfronterade högerns anti-woke, med ”pro-woke”.
Där vänsterpartierna ville ignorera ”woke” och prata ekonomisk politisk, vann MDG
genom att vara en tydlig röst mot högern. Detta är nog en strategi som bara ett (litet)
parti kan vinna på.
Nu vet vi inte än exakt var alla rösterna kom ifrån, men en helt central anledning till
att MDG kom över 4 procent var att folk stödröstade, säkert många från SV – och
säkert några från Venstre (vilket jag återkommer till).
Det har funnits en viss arbetsdelning inom vänstern, där SV är mera offentlig sektor,
miljö och närmare regeringen, medan Rødt är hårdare klasskamp, populism och
mobiliserar även de fattigaste. Sen har partierna kanske något närmat sig den
senare tiden; SV har blivit lite mera klasskamp igen, och Rødt vill gärna förhandla med
regeringen. Vi får hoppas partierna lyckas hålla på sina rätt distinkta karaktärer, och att
om det finns spänningar, så ta detta öppna samtal i stängda rum. För det är viktigt
att betona att även om partierna så klart till viss mån kämpar om samma väljare,
så attackerar inte partierna varandra. (Vilket är något den svenska vänstern behöver lära om
– eller när – även vi har flera partier till vänster om S.)
Oavsett: Konklusionen så långt i historien är att det är bra för vänstern med många
partier – så länge alla är över 4 procent. Och både Rødt, SV och MDG har haft en
aktiv Palestinapolitik, de har kört hårt på att norska oljefonden ska dra sig ur den
israeliska ockupationen och alla tre partiledarna betonade Palestina även i sina tal
efter valet. Detta i stark kontrast till ängsligheten för den palestinska frågan som
fyller den svenska offentligheten.
En liten kommentar, som kanske är intressant för speciellt intresserade. Det nya
partiet ”Fred og Rettferdighet”, som etablerades i protest mot att Rødt gick in i
förhandlingar om försvarspolitik med andra partierna, och att Rødt ville stötta
Ukraina i det så kallade ”proxy-kriget”, åkte på en smäll. Partiet – som även fick
ekonomiskt stöd från en norsk kapitalist som har en fabrik i Ryssland; de hade en
aktiv solidaritet med Palestina, men även kända högerextrema röstade på dom – fick
0,3 procent av rösterna.
Den största vändning norsk politisk har sett på generationer var Arbeiderpariets (AP)
under våren 2025. AP gick in i regering med Senterpartiet (SP) efter valet 2021,
men det ville sig inte. Det gick knappt en vecka utan att någon komiker drog ett skämt om
hur dålig statsminister Jonas Gahr Støre var.
Detta kan jämföras med hur Ulf Kristersson ses i Sverige nu – kolla vilken looser!
December 2024 fick AP 14% i enskilda väljarundersökningar och det gick många rykten
om att det fanns interna planer i partiet om att bli av med honom.
Sen kastades SP ut av regeringen, Støre drog in tidigare statsministern och Natochefen
Jens Stoltenberg som finansminister, och av någon konstig anledning så vände
det fundamentalt. Plötsligt framstod Støre som en helt annan person. Över natt
gick alla från att skratta åt honom, till att tycka han är en alldeles utmärkt statsminister.
Och Støre vann valet. Det blev 28,2 %. Kanske inte primärt på grund av personen
Jonas Gahr Støre, men AP gjorde ett strategiskt smart val. De satte Fremskrittspartiet (FrP)
som sin huvudmotståndare, och för eller mot ytterhögern och FrP blev kanske den viktigaste
frågan i valet. Och det norska folket var helt tydliga.
De ville väldigt gärna ha ytterhögern. Och de ville absolut inte ha ytterhögern.
FrP gjorde sitt bästa val någonsin, och gick fram 12 % till 23,9 %. Partiet red – eller
rider – på en internationell reaktionär våg, särskilt bland unga män, som alla tror
skatt och woke är satan (FrP’s ungdomsförbund vann även valen på
gymnasieskolorna en vecka före valet).
Nu var inte invandring en lika stor fråga som det varit i tidigare val, men FrP lyckades
använda den historiska medvinden ändå.
Och gjorde sitt bästa val sen partiet grundades för 52 år sen, då under det
absurda namnet ”Anders Langes Parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og
offentlige inngrep”.
Folket ville ha ytterhögern. Men framgången hade en baksida.
Det gick så bra för FrP att de till slut blev större än resten av högern tillsammans.
När det under valkampen blev tydligt att detta kunde ske, så började folk fråga sig,
varför skulle den impopulära Erna Solberg från Høyre (H) vara högerns gemensamma
kandidat som premiärminister, och inte Sylvi Listhaug – den skinande och
sprudlande, energiska och populära ledaren för FrP?
För det var ”problem innad i Høyre” (som även är titel på en fanatisk norsk heavy
metal-låt). Erna Solberg återhämtade sig aldrig från sin lilla ”skandal” 2023. Hennes
man, Sinde Finnes, hade aktivt handlat aktier i en rad företag medan Erna var
statsminister från 2013 till 2021, även i saker och företag där regeringen hade en
aktiv politik (Finnes är en typ av figur som aldrig tog examen som civilekonom, men
ändå ofta använt den lagskyddade titeln.)
Tiden var över för Erna, men av någon anledning var det inte nog folk kring henne
som bad henne dra sig tillbaka, så hon körde på fram till valet 2025.
Det var en sorglig syn.
Få ville se henne som statsminister, och ingen ville se Finnes flytta tillbaka in i statsministerbostaden.
Høyre kollapsade, gjorde sitt näst sämsta val någonsin. Vilket är en viktig del i att
förstå varför FrP har tagit över platsen som högerns dominerande parti. Frågan
är om de lyckas behålla den positionen, eller om det kan bli fult när Høyre försöker
återvinna den positionen.
Vem som skulle vara högerns kandidat som statsminister blev en så stor
fråga att de senaste veckorna före valet handlade om Støre eller Listhaug.
Och även om många i Norge är rasister, klimatförnekare och sexister
…. så är det ännu flera som inte är det.
Delvis kan det förklara varför så många stödröstade på MDG (som aktivt drev linjen
att en stödröst på dem var en röst på Støre, och emot Listhaug. Detta blev kanske
ett problem för SV. Men ett ännu större problem för högern. Nu vet vi inte exakt var alla
rösterna kom ifrån, men mest sannolikt blev detta även ett problem för Venstre (V),
som har en ekonomisk politisk som är väldigt höger, men är ideologiska liberaler, på
naturens sida, är för Palestina (nästan lika mycket som de är för Ukraina) och
placerar sig själva i ”centrum”. V hamnade under spärrgränsen, och en del av
rösterna har nog gått over till vänstersidan, inte minst MDG. Så yttre högerns
framgång, blev också dess problem.
Det finns två partier till. Kristelig Folkeparti (KrF) och Senterpartiet (SP) utgör
tillsammans med Venstre, de som kallas centrum. Dessa tre partier hade även
egen regering 1997-2000. Men de senaste åren har Sp varit med vänstern och
V och KrF med högern.
Eftersom V och KrF har varit en del av högerblocket de senaste åren, var det
avgörande för norska kapitalister att de båda kom över spärrgränsen. Och – och
detta blev en stor fråga i valet – rika miljardärer gav mycket pengar till båda dessa
partier (inkluderat några kända norska miljardärer som man verkligen aldrig har
förknippat med en kristen värdegrund). Pengarna blev säkert använda till att vinna
väljare, men de socialistiska partierna gjorde allt för att vända detta mot partierna.
Att miljardärer så direkt vill finansiera partier, med den uttalade önskan att få
bort den norska förmögenhetsskatten, är något nytt. Det blev en kamp mot
amerikanisering av norsk politik, som jag även tror vänsterpartierna lyckades vinna
(åtminstone intill vidare). Som satirgruppen 5080 skrev: ”Miljardärer besvikna över
valet: Sämsta siffrorna sedan finanskrisen 2008″.
V hamnade precis under spärrgränsen, KrF hamnade precis över. Men det var små
marginaler. Men hade en ”tydlig” politik; detta parti som tidigare var ett relativt normalt
kristdemokratiskt parti med gudomlig socialt samvete, gick all in på
kulturkonservativism, kamp mot Pride flaggan, och ett obehagligt passiv-aggressivt
stöd till Israel. Kristet konservativa som tidigare har haft olika partier, som ”De
konservativa”, kom hem, och KrF landade över 4 procent.
Valet är över, vi har en tydlig vinnare. Det blir exakt samma regering som förut. Ändå
är framtiden är osäker. För det första är vänsterblocket nu rätt fragmenterat. Förra
perioden hade AP, SP och SV flertalet röster tillsammans. Nu måste Ap ha med SP, SV, MDG
och Rødt för att säkra majoritet. Hur kommer det att gå? Kommer AP lyckas spela ut de 4
partierna mot varandra? Klarar de 3 progressiva (SV, MDG och Rødt) att
vara ett gemensamt block (det finns stora skillnader i synen på t.ex. EU mellan Rödt
och MDG)? Och vill dessa tre framstå som ett block? Och vad gäller med SP? Partier har
tidigare haft en rätt progressiv ekonomisk politik, men kulturellt konservativt.
Ska de hitta ihop med MDG?
Senterpartiet gjorde ett väldigt dålig val, ner 7,9 procent till 5,6 procent. De har länge
varit nära Arbeiderpartiet, men på valkvällen underströks osäkerheten. Rødt, SV och
MDG kan inte röra sig för mycket i landskapet, men nu när SP förlorade så mycket
på att vara nära AP, är det inte omöjligt att de i enskilda frågar rör sig åt högern
(historiskt hade det gamla bondepartiet inte samarbetat med vänstersidan före 2005).
En annan spaning är att valet gav starkare och tydligare poler. För ytterhögern
gjorde FrP ett enormt bra kval, och på yttervänstern stabiliserade Rødt sig, och
MDG ökade. Detta kan även göra att AP ser till Danmark och Tyskland och
närmar sig centrumpartier eller även H.
Exakt hur allt detta kommer utspela sig de kommande fyra åren känns omöjligt att
säga. Men den reaktionära vinden försätter att blåsa starkt.
Valet påminner oss också om att det är många fler som är emot sådana reaktionära trender.