I måndags inleddes årets stora FN-möte om klimatet, COP30, i Brasilien. Efter de senaste två mötena, i oljestaterna Förenade Arabemiraten och Azerbajan, har Brasilien utlovat ett annorlunda COP. Men några av de initiativ landet lyfter är också oroväckande.
Kommentar|Göran Eklöf
Brasilien är visserligen redan en större oljeproducent än både Azerbajdzjan och Förenade Arabemiraten, men oljan har inte en lika stor betydelse för landets ekonomi. Ändå gav regeringen, bara veckor före klimattoppmötet, det statliga oljebolaget Petrobras grönt ljus för att borra efter olja nära Amazonasflodens mynning. Beslutet har förstås mötts av massiv kritik, både i sak och för att det undergräver landets trovärdighet i COP-förhandlingarna. Men president Lula da Silva hävdar att intäkter från oljan kan finansiera Brasiliens framtida klimatomställning.
Brasilien ambitioner för COP30 har ändå väckt en del förhoppningar. Mötet hålls i staden Belém i Amazonas för att rikta strålkastarljuset mot skogarnas betydelse, och för att ge plats för röster som sällan blir hörda i de internationella forumen. Men för deltagare från andra delar av världen har resor och boende blivit så dyrt att många organisationer, och även representanter för fattigare länder, har tvingars avstå från att åka. Och även om öppenheten för lokala röster är välkommen så förblir Brasilien, även om situationen har förbättrats under Lulas regering, ett av världens farligaste länder för miljöförsvarare.
Brasilien har också lovat att hålla en hög profil när det gäller genomförande av beslutade mål för utsläppsminskningar, klimatfinansiering, anpassning och klimaträttvisa.
Inget av detta lär lösas av någon COP, men positiva beslut i enskilda frågor kan ändå ge ny kraft och stärkt legitimitet för fortsatta mobiliseringar bland progressiva organisationer och rörelser.
Rättvis omställning
Parisavtalet talar om behovet av en ”just transition” – ett begrepp som utvecklats av fackliga aktörer för att säkra att klimatomställningen tar hänsyn till arbetstagares rättigheter och bidrar till att skapa anständiga arbeten. Andra sociala rörelser, urfolksorganisationer och miljögrupper har vidgat begreppet rättvis omställning till att omfatta frågor kring deltagande och inflytande, jämställdhet, tillgång till finansiering och mycket annat. Inför COP30 pekar mer än tusen organisationer från över 100 länder – alltifrån globala fackliga, miljö- och människorättsorganisationer till lokala förbund och gräsrotsgrupper – i ett gemensamt brev på att utvecklingen snarare har gått mot ökad ojämlikhet och exkludering samtidigt som klimatkrisen fortsätter förvärras.
Organisationerna kräver att rättviseaspekterna måste byggas in i alla klimatkonventionens mekanismer, inklusive i finansieringen, och representation av arbetare och berörda lokalsamhällen i utvecklingen av alla länders nationella klimathandlingsplaner (NDC) måste stärkas. Värdlandet Brasilien har utlovat ”konkreta framsteg” på området under COP30, men det återstår att se vad som kan levereras.
COP30 kan också bli det klimattoppmöte där konflikter och orättvisor kring utvinningen av olika metaller och mineraler som behövs i klimatomställningen för första gången kommer upp på dagordningen. Och då inte främst utifrån de ekonomiska stormakternas dragkamp om tillgång till och kontroll av sällsynta jordartsmetaller, utan snarare med utgångspunkt i omfattande brott mot mänskliga rättigheter och de katastrofala ekologiska konsekvenserna som utvinningen orsakar i många fattigare länder. Frågan är tydligt kopplad inte bara till en rättvis omställning, utan också till skyddet av världens skogar. Mer än hälften av mineralerna bedöms finnas på eller nära urfolkens marker och i områden med särskilt hög biologisk mångfald.
Även i frågan om utvinning av kritiska mineraler för klimatomställningen har Brasilien lovat att driva på för bättre skydd av miljö och mänskliga rättigheter.
En FN-panel presenterade för ett år sedan riktlinjer om rättigheter, miljö och rättvisa i värdekedjorna för mineraler, men de är frivilliga för företag och länder att följa. Colombia har föreslagit att förhandlingar om ett bindande avtal ska inledas på FN:s kommande miljöförsamling (UNEA) i december. I ett gemensamt upprop ställt till förhandlarna på COP30 kräver nu flera hundra organisationer – däribland Amnesty, Human Rights Watch, Oxfam, Greenpeace och Climate Action Network – att principerna ska omsättas i effektiva planer under FN:s överinseende, och att regelverken i respektive länder stärks för att minska övergrepp och säkra en rättvis fördelning av vinsterna från gruvbrytningen.
Tveksamma initiativ
De brasilianska initiativ som snarare väcker oro, och i vissa fall direkt motstånd, hos lokalsamhällen och urfolk i det globala Syd är främst förslaget till en ny global skogsfond och ambitionen att kraftigt öka produktionen av biobränslen.
Odlingen av råvara till biobränslen tar redan idag upp enorma arealer av jordbruksmark, och har på många håll – inte minst i just Brasilien – lett till allvarliga övergrepp och konflikter. En fyrdubbling, som Brasilien nu föreslår som mål, skulle riskera att tränga ut livsviktig matproduktion och bidra till än mer avskogning. Redan dagens produktion av biobränslen täcker en yta lika stor som Italien, men bidrar bara med 4 procent av bränslet för världens transporter (motsvarande ca 130 miljoner personbilar). Som jämförelse skulle moderna solpaneler på bara en trettiondel av den ytan kunna producera el till tre gånger så många elbilar, enligt nätverket Transport & Environment. Varje hektar skulle alltså producera nästan hundra gånger mer nytta.
Reaktionerna på den nya skogsfonden Tropical Forest Forever Facility (TFFF) som Brasilien har utvecklat och lanserat ett förslag till på förra veckans förmöte till COP30 väcker mer blandade reaktioner.
Förslaget är att offentliga givare ska lägga en grundplåt på 25 miljarder dollar som säkerhet för ytterligare 100 miljarder dollar i lån från privata investerare. Pengarna ska placeras i räntebärande papper. En avkastning på upp till 4 miljarder dollar om året ska sen finansiera en ersättning på 4 dollar per år till respektive land för varje hektar skog som finns inom deras gränser.
Frågorna kring mekanismen är många. Först: var kan man investera i säkra papper som ger en sådan garanterad avkastning att det blir 4 miljarder över när investerarna, fondförvaltarna (Världsbanken) och konsulterna har fått sitt (ja, de står alla först i kön)? Och hur garantera att dessa investeringar inte själva driver på avskogning och brott mot mänskliga rättigheter?
Därtill ska det räcka med 20-30 procents krontäckning för att en yta ska kvalificera för ersättning. Det betyder att ersättning kan utgå för många urskogar även om de utsätts för omfattande utgallring och degradering. Det ställs heller inga krav på att mottagarländerna ska respektera urfolkens och lokalsamhällenas rättigheter. Erfarenheter från många tidigare skogs- och klimatprojekt visar att dessa ofta kommer i kläm när skogar skyddas utan deras aktiva medverkan.
Vidare måste länderna bara föra över 20 procent av den ersättning de får från fonden till de urfolk och lokalsamhällen som i praktiken svarar för att så mycket tropisk skog finns kvar. Stöden ska dessutom kunna ges i form av statliga projekt, istället för som direkta utbetalningar av pengar som lokalsamhällena själva kan styra över.
Många befarar också att lånen TFFF kan bli en distraktion som tar bort fokus från behovet av att de rika länder som byggt sitt välstånd på okontrollerade klimatutsläpp lägger riktiga pengar på att finansiera klimatåtgärder i de länder som har drabbats hårdast av konsekvenserna.
Globala miljöorganisationer som WWF, Greenpeace och Friends of the Earth ställer sig ändå försiktigt positiva till TFFF, om än med olika grader av förbehåll kring dessa och flera andra punkter. Många mer gräsrotsbaserade organisationer i de tropiska skogsländerna, exempelvis inom nätverken World Rainforest Movement och Global Forest Coalition, är mer uttalat kritiska och säger nej till hela förslaget. Istället förespråkar de en politik som direkt angriper orsakerna bakom avskogningen, inklusive investeringar och en alltför stor efterfrågan på tropiska skogsprodukter från världens rika länder, och mobiliserar för att försvara och stärka rättigheterna för de tropiska skogarnas alla folk.
Här kan du läsa Göran Eklöfs första artikel om COP30
Klimatmötet i Brasilien: Off target – Internationalen