Ebba Busch skapade rubriker inför KD:s riksting då hon sade sig vara beredd att släppa fram Magdalena Andersson efter valet 2026. Om omständigheterna bara är de rätta. Om ”läget är låst” efter valet och Moderaterna tar KD för givna vill Ebba Busch ha “flera handlingsalternativ”. Det kan låta som allmänt bondförnuft, men handlar ytterst om att rigga regeringsförhandlingarna efter 2026.
Kommentar|Patrik Olofsson
KD:s relation till Moderaterna liknar lite Vänsterpartiets relation till Socialdemokraterna. Moderaterna är storebror och KD är beroende av moderata stödröster; Den borgerliga livlinan – den högra motsvarigheten till Kamrat 4%. Moderaterna – med den stöddighet som ”statsbärande” partier håller sig med – har också en ”ledarstil” som Ebba Bush säger att hon ”vägrar att underordna” sig. KD klagar ofta på att man blir överkörda, alternativt tagna för givna, av Moderaterna. Vilken vänsterpartist känner inte igen sig i det, fast i relation till Socialdemokraterna.
Vad Ebba Busch vill göra nu inför valet 2026 är att skaffa sig ett förhandlingsläge för KD gentemot Moderaterna. Om Ebba Busch och KD bara håller fast vid Ulf Kristersson som KD:s statsministerkandidat, så är det ju frågan om vad Moderaterna har för motiv att förhandla med KD om deras inflytande? Då har ju Moderaterna gått i mål och i deras avseende är förhandlingarna i princip klara. Det är först när KD säger att man kan tänka sig Ulf Kristersson eller, under vissa omständigheter Magdalena Andersson, som Moderaterna har skäl att förhandla och kompromissa med KD.
Det Ebba Busch menar med att det efter valet 2026 kan uppstå ett ”låst läge” och ”svår politisk situation” är ett läge när KD inte får som de vill i regeringsförhandlingarna. Som partiledare är det hennes skyldighet att optimera sitt partis förhandlingsläge och möjligheter att maximera sitt partis inflytande. I så motto handlar hon bara logiskt.
Vad har det här för bäring för Vänsterpartiet? Vänsterpartiet har ett liknande dilemma gentemot Socialdemokraterna, där man historiskt fått agerat dörrmatta för socialdemokratiska regeringar. Det finns ett undantag, en gång och i en fråga – marknadshyrorna – våren 2021. Sen har det återgått till normaltillståndet.
Vänsterpartiet har åtskilliga gånger utropat Magdalena Andersson till partiets statsministerkandidat. KD har lyxen att kunna spela ut Kristersson och Andersson, eftersom man i bägge fallen får borgerlig politik – antingen ren borgerlig politik eller en inlindad i ursäkter. Vänsterpartiet kan bara ha en statsministerkandidat, eftersom Kristersson naturligtvis är omöjlig.
Men Vänsterpartiet kan inte bara säga att Magdalena Andersson är partiets statsministerkandidat. Då har man spelat bort alla möjligheter till inflytande. När Socialdemokraterna hör att V utropat Magdalena Andersson till statsministerkandidat, så kommer de att sitta nöjda. De har hört allt de behöver höra och inga förhandlingar är, ur deras synvinkel, nödvändiga.
Alternativet för Vänsterpartiet är att inte utropa någon statsministerkandidat över huvud taget. Alternativet är att stå i total opposition tills partiet får konkreta erbjudanden i politiska sakfrågor. Vem är ansvarig för att Magdalena Andersson har ett regeringsunderlag? Rimligtvis kan inte ansvaret ligga någon annanstans än hos Socialdemokraterna och rimligtvis är det deras uppgift att försäkra sig om Magdalena Anderssons stöd – inte Vänsterpartiets.
Dessvärre verkar det som att det bara är Vänsterpartiet som är inställd på en röd-grön regering. Centerpartiet hoppas fortfarande på ”den breda mitten”, vilket är Alliansen med Moderaterna eller Socialdemokraterna som största parti och utan att vara beroende av Vänsterpartiet eller SD.
Socialdemokraterna hoppas på ett nytt Januariavtal. Socialdemokraterna har konsekvent undvikit att prata om någon regeringskonstellation där Vänsterpartiet ingår på något sätt. Man har t o m ventilerat möjligheten om en ”storkoalition” mellan S och M – naturligtvis ”för nationens bästa” i ”en orolig tid”.
Miljöpartiet vill ingå i en regering och med Daniel Helldén i spetsen och erfarenheterna från Stockholms stadshus kan det innebära vilken regering som helst. Daniel Helldén bytte 2018 från det röda blocket till det blåa blocket lika lätt som man byter t-shirt. Han fick den borgerliga alliansen att inte kalla sitt nya styre för blå-grönt, utan grön-blått. Det var den största politiska frågan Miljöpartiet fick igenom i Stockholm mandatperioden 2018-2022. Huvudsaken var att Daniel Helldén kunde fortsätta att kalla sig Borgarråd (vilket är Stockholms motsvarighet till kommunalråd) och att Miljöpartiets närmare hundra förtroendevalda som helt eller delvis levde på kommunala arvoden kunde få fortsatt försörjning.
Men hur ska man se på Vänsterpartiets krav på ministerposter i den imaginära framtida regeringen och att man t o m är beredd att fälla varje regering? Ja, det är problematiskt ur flera perspektiv:
- Som sagt; minister i vilken regering? Nu riktas det som ett allmänt krav gentemot Socialdemokraterna utifall de tänkt bilda en regering med alla nuvarande oppositionspartier +/- Centern). Men är det det som står på agendan?
- Det är ett opolitiskt krav och säger inget om vilken politik som krävs för att man ska ingå. Ska man inte hellre säga att man tänker fälla varje regering som inte ökar jämlikheten, jämställdheten, stärker arbetsrätten, ger offentliga sektorn de resurser som krävs och fullföljer den gröna omställningen? Är man beredd att acceptera ministerportföljer oavsett vilken politik den regeringen ska föra? Om svaret är nej och jag är naiv nog att tro att svaret är nej; ja, då måste man artikulera vilka politiska krav man ställer. Det är för sent att vänta till kongressen i slutet på april 2026. Valrörelsen har börjat nu och de politiska kraven måste ställas nu.
- Menar man verkligen allvar med att ”fälla varje regering man själv inte ingår i”? Man provade ju det 2018 när Socialdemokraterna bildade regering med MP och med passivt stöd av C och L genom Januariöverenskommelsen. Det Stefan Löfvén gjorde då var att vänta in sista talmansrundan och presentera sin laguppställning. Om Vänsterpartiet skulle tryckt röd knapp i riksdagen i regeringsfrågan skulle det utlösa nyval. Då skulle hela den politiska tyngden av att vara det parti som förorsakade ett nyval och som omöjliggjorde en Socialdemokratisk regering falla på Vänsterpartiets axlar. Kan man axla det? Förstår medlemmar och väljare att det här kan bli utgången av den linjen? Kanske. De som definitivt inte förutsåg det här var Vänsterpartiets partiledning som vek ner sig som en japansk origami och trots alla stora ord släppte fram Stefan Löfvén och Januariavtalet.
- Att säga att man fäller varje regering man själv inte sitter i är frejdigt och tufft snack. Det måste i så fall backas upp av en tuffhet i partiledningen och en tuffhet bland medlemmarna och väljarna. Man måste förklara – politiskt! – att det är bara med Vänsterpartiet man kan få en vänsterregering – alla andra regeringsalternativ kommer vara varianter på borgerliga konstellationer. Då är det värt att ta striden till sin spets. Att blåsa till strid och sedan vika ner sig är det mest demoraliserande man kan göra.
Sedan måste man ha klart för sig att Socialdemokraterna inte ser Vänsterpartiet som en naturlig samarbetspartner. På ytan kan det se ut som att partierna har mycket gemensamt, om man t ex lägger partiprogrammen bredvid varandra eller om man tittar på kongressbeslut. Oftast betyder dessa ingenting. Socialdemokraternas partiledning ser bara regeringsmakten framför sig och har dragit slutsatsen att vägen dit går genom att samarbeta högerut och då försvinner allt in i förhandlingsdimman.
Vänsterpartiet kan bara bli relevant i riksdagen om man bygger rörelse, ökar konfliktytorna gentemot andra partier och maximerar valresultatet.