Efter partiledardebatten i SVT har vi fått en debatt om debatten; den var för tjafsig och hård. Det slår sällan fel att de som hårdast driver ”debatten om debatten”, som Ulf Kristersson och Ebba Bush, väldigt ogärna vill diskutera ämnena för debatten; exempelvis arbetslösheten, matpriserna eller gängvåldet. De ämnena är inte så smickrande för regeringen, så man förstår att de gör allt i sin makt för att byta samtalsämne.
Kommentar|Patrik Olofsson
Men mest intressant ändå var Magdalena Anderssons besked i regeringsfrågan. Nu har hon undvikit Vänsterpartiets begäran att få ingå i en framtida S-ledd regering så många gånger att man nog får ta henne på allvar. Det finns ingen som helst vilja att bilda koalition med Vänsterpartiet i en ny regering. Och det har det aldrig funnits.
I grunden skiljer sig inte Magdalena Anderssons inställning från Göran Perssons eller Stefan Löfvens. Eller någon annan socialdemokratisk partiledare någonsin sedan Kosackvalet 1928, då socialdemokraterna förlorade stort på ett samarbete med SKP. Sedan dess skyr s-ledningen vänstern som en medeltida pandemi.
Det var lite annan ton från Mona Sahlin inför valet 2010 då S, V och MP gick fram med först en gemensam budgetmotion i riksdagen och ett gemensamt valmanifest i valet. Taktiskt skulle det här ställas mot det borgerliga blocket som hade sin Alliansen.
Men i regeringsfrågan var det inte självklart att Vänsterpartiet skulle få vara med i regeringen:
— Om vi vinner valet blir det en socialdemokratiskt ledd regering, men byggd på samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, enligt Mona Sahlin i SVT Agenda, februari 2010.
Socialdemokraterna sitter i regeringen, men erkänner Vänsterpartiet och MP:s existens. MP har sedermera kommit in i regeringen (Löfvén I & II), men till priset av att säga ja och amen till allt.
Socialdemokratisk valanalys
I den socialdemokratiska valanalysen efter 2010 slog man fast att:
— Det var fel att låta Socialdemokraterna framstå som ett av tre lika starka partier. Väljarna uppfattade inte längre S som den naturliga regeringsbildaren.
— Socialdemokratin måste vara ett parti för hela Sverige, inte en del av ett vänsterblock.
(Valanalysgruppen 2011)
Nej, socialdemokraterna kan inte framstå som ett parti jämlikt andra. Den socialdemokratiska självbilden är som den orwellska Djurfarmen; Alla djur är jämlika. Men en del djur är mer jämlika än andra.
Socialdemokraterna gjorde under Stefan Löfvén en parodi på Jeremy Corbyns slogan för Labour:
”For the many, not the few” och gjorde sin egen slogan: ”Vi står i mitten av svensk politik. Vi är ett parti för många – inte några få”.
Under valrörelsen 2018 var Stefan Löfvén tydlig i regeringsfrågan:
— Vi samarbetar med Vänsterpartiet i riksdagen, men vi kommer inte att bilda regering med dem. De har en annan ideologisk utgångspunkt än vi.
SVT Agenda, augusti 2018
Inför valet 2022
Magdalena Andersson var lika kategorisk inför valet 2022:
— Det är Socialdemokraterna som bildar regering, men vi behöver samarbete i riksdagen för att få igenom politik som gynnar vanligt folk.
Aftonbladet, 25 november 2021
I veckans partiledardebatt sa hon:
— Det som är ett problem är idén att det måste vara två block i svensk politik. Vi kan samarbeta brett. Jag säger det som jag har sagt sen jag blev vald till partiledare. Jag är beredd att samarbeta med alla partier. Det enda partiet jag utesluter är Sverigedemokraterna.
SVT Agenda 12 oktober 2025
Man måste nästan börja tro på vad de säger när de inte ser en framtid med Vänsterpartiet i regeringen.
Vänsterpartiets ledning har dock gjort en annan tolkning. Efter regeringskrisen med dig marknadshyrorna sa Nooshi Dadgostar:
— Det här är första gången på mycket länge som Socialdemokraterna har behandlat Vänsterpartiet med respekt i regeringsfrågan.
Nooshi Dadgostar,
presskonferens 23 november 2021
Ja, det är möjligt att Socialdemokraterna kan bete sig inställsamt mot ett Vänsterparti som hotar fälla regeringen. För att behålla den ”respekten” måste Vänsterpartiet fortsätta att i alla lägen vara beredda att fälla en socialdemokratisk regering. Är man det?
Socialdemokraterna blickar högerut
Magdalena Anderssons förstahandsalternativ efter 2026 är en socialdemokratisk minoritetsregering som samarbetar med några partier, som t ex Januariöverenskommelsen efter 2018. Eller hoppande majoriteter.
Socialdemokraterna kommer att ha svårt att få med Liberalerna. Enligt Simona Mohamsson är hennes ståndpunkt kategorisk:
— Men låt mig vara väldigt tydlig, dörren till Magdalena Andersson och Socialdemokraterna från mig är stängd. Dörren är låst, bommad igen, igenmurad och nyckeln är bortkastad.
Inför partiledardebatten SVT 12 oktober 2025
Om Liberalerna inte kommer in i riksdagen kommer hon att behöva avgå. Om Liberalerna kommer in kommer de tvingas välja mellan en högerregering med SD-ministrar eller en ny januariöverenskommelse med Socialdemokraterna. Hon har ju satt sin heder på att inget av detta ska hända, så hon kommer behöva avgå oavsett.
Historiskt tillhör ju liberaler den högra sidan. Moraliskt kan Liberaler ha vissa principer som gör att man stretar emot auktoritära och fascistiska tendenser till en början. Historiskt har dock alltid klassintresset fällt avgörandet, som i Tyskland och Italien på 1930-talet, och liberaler underordnar sig fascismen.
Kommer vi få en stor koalition mellan S och M, likt Tyskland (CDU + SPD), Nederländerna (VVD + PvdA) eller Österrike (ÖVP + SPÖ)? Vi har sett att det börjat i några kommuner där Socialdemokraterna och Moderaterna styr ihop. Sverige har inte riktigt någon tradition av det annat än samlingsregeringen under andra världskriget.
Kanske kan ”det sämsta säkerhetsläget sedan andra världskriget”, några drönare och en rysk militärövning på Kamtjatka nöta ner det interna motståndet mot en sådan koalition? För ledande socialdemokrater är det här oerhört mer attraktivt än en koalition med Vänsterpartiet.
I många kommuner och regioner har vi sett bredare koalitioner med Tidö-partierna men under ledning av socialdemokraterna (S, L, C & KD är ingen ovanlig kombination). Även det här är mer attraktivt än att regera ihop med Vänsterpartiet.
Vänsterpartiet kommer långt, långt ner på listan över tänkbara koalitionspartner.
Vänsterpartiet kan bara komma ifråga som regeringsparti om det går fram i valet på en rörelse för politisk förändring; arbetares rörelse, klimataktivisternas rörelse, fredsrörelsen, kvinnorörelsen, en anti-rasistisk rörelse med mera.
Vänstern behöver en rörelse i ryggen
Om V bara kommer i fråga som regeringspartner för att den parlamentariska matematiken kräver det – då kommer partiet tvingas kompromissa väldigt långt. Det är bara genom att ha en rörelse i ryggen som det går att förhandla utifrån en styrkeposition.
Den politik som behöver stå i centrum som villkor för att delta i en kommande regering är den som gäller förbättringar för de stora gruppernas villkor genom ökade rättigheter och att skapa maktförskjutningar. Att bara kräva t ex skattehöjningar för att kunna ”ge mer” av en offentlig tjänst, är måhända lovvärt men det är att manövrera helt inom systemet. Vi har sett hur allt sådant försvinner vid nästa borgerliga jobbskatteavdrag.
Om vanliga människor däremot får utökade rättigheter eller ökad makt, så kommer det finnas något att försvara och kämpa för om det angrips av borgarna. Då kommer frågorna avgöras genom klasskamp och rörelse i samhället. Med rätt strategi kan ett kommande regeringsdeltagande då bli en framgång.