Donald Trump har, enligt The New York Times, gett CIA grönt ljus att inleda ”dödliga operationer” inne i Venezuela. Officiellt handlar det om att ”bekämpa narkotikaterrorism”, men allt tyder på att det i själva verket rör sig om förberedelser för att destabilisera och avlägsna regeringen i Caracas.
Det här är inte en isolerad händelse. Det är en upprepning av ett mönster som har följt Latinamerika i över ett sekel, en imperialistisk praxis där USA ingriper militärt, ekonomiskt och politiskt för att krossa varje försök till självständighet, skriver Alex Fuentes.
Kommentar|Alex Fuentes
När den colombianske presidenten Gustavo Petro i början av oktober slog larm om att USA ”öppnat ett nytt krigsscenario i Karibien” väckte det knappast några rubriker i de europeiska medierna. Det var som om ingenting hade hänt. Men bakom tystnaden växer något mycket allvarligt fram: ett nytt och potentiellt katastrofalt steg i Washingtons långa tradition av militära och underrättelsemässiga interventioner i Latinamerika. Under de senaste veckorna har USA:s styrkor bombarderat flera små enkla båtar i Karibien, enligt Vita huset ”narcolanchas”, misstänkta narkotikatransporter, och dödat ett tjugotal människor. Petro menar att den senaste av dessa båtar kan ha varit colombiansk, med civila ombord. ”Aggressionen riktas mot hela Latinamerika och Karibien”, varnade Petro.
Samtidigt har USA:s president Donald Trump enligt The New York Times gett CIA grönt ljus att inleda ”dödliga operationer” inne i Venezuela. Officiellt handlar det om att ”bekämpa narkotikaterrorism”, men allt tyder på att det i själva verket rör sig om förberedelser för att destabilisera och avlägsna regeringen i Caracas. Venezuelas ambassadör i FN, Samuel Moncada, varnade nyligen för ett ”överhängande militärt angrepp”. Och så är det. Det här är inte en isolerad händelse. Det är en upprepning av ett mönster som har följt Latinamerika i över ett sekel, en imperialistisk praxis där USA ingriper militärt, ekonomiskt och politiskt för att krossa varje försök till självständighet.
Sedan 1950-talet har CIA spelat huvudrollen i en rad kupper och interventioner riktade mot regeringar som vågat utmana den nordamerikanska hegemonin:
Guatemala (1954): Den demokratiskt valde Jacobo Árbenz störtades efter att ha nationaliserat mark som tillhörde United Fruit Company. Kuba (1961): Invasionsförsöket i Grisbukten följdes av hundratals mordplaner mot Kubas ledare och en blockad som varat i över 60 år. Brasilien (1964) och Chile (1973): CIA understödde militärkupper mot João Goulart och Salvador Allende. I Chile inleddes en blodig diktatur under Pinochet, nyliberalismens första laboratorium. Argentina (1976-1983): USA samarbetade med militärjuntorna inom Operation Condor, ett gränsöverskridande militärt dödsnätverk riktat mot vänsteraktivister där flera tusen människor ”försvann”. Nicaragua (1980-talet): CIA skapade och finansierade de kontrarevolutionära Contras-styrkorna mot sandinisterna. Panama (1989): Invasionen, som sades bekämpa narkotikahandel, dödade tusentals civila, samma retorik som nu återanvänds mot Venezuela. Venezuela (2002): När Hugo Chávez avsattes i en kortvarig kupp fanns CIA-dokument som visade att Washington var inblandat i planerna.
Listan kunde göras längre – Haiti, Grenada, El Salvador. Mönstret är alltid detsamma: varje gång ett folk försöker resa sig ur fattigdom och beroende, träder USA in som ”försvarare av demokratin”, men i själva verket för att försvara sina ekonomiska och geopolitiska intressen. Trumps militära upptrappning i Karibien förpackas nu som en kamp mot knarkkarteller, precis som invasionen av Panama 1989. Men bakom denna ”antidrogretorik” döljer sig något annat: ett försök att återta kontrollen över regionen, blockera vänsterns återkomst och återetablera USA som den oinskränkta makten i västra hemisfären. När Trump talar om ”narcoterrorism” riktas vapnen inte mot knarkbaroner utan mot stater som utmanar den amerikanska dominansen, först och främst Venezuela, men i förlängningen också Kuba, Nicaragua och till och med Petro i Colombia.
Petro tog sitt budskap till Europa. Han varnade i Bryssel för att ”ett nytt scenario av krig öppnats i Karibien”. Men EU:s svar var, som vanligt, tystnad. Inga uttalanden från dåvarande utrikeschef Borrell, inga uppmaningar till respekt för folkrätten. Det är samma tystnad som omgett bombningarna i Gaza, samma tystnad som alltid infinner sig när USA står bakom vapnen. Att CIA nu har fått ”dödliga befogenheter” i Venezuela betyder att vi åter står inför ett scenario vi känner igen: infiltration, destabilisering, mord på politiska ledare och manipulation av information. Det är exakt så CIA agerade i Chile, Nicaragua och Guatemala. Och vi vet vad det leder till: blod, repression och årtionden av mänskligt lidande.
Det som händer i Karibien är inte en ”regional incident”. Det är början på en farlig geopolitisk konfrontation där USA åter försöker militarisera Latinamerika. Ett angrepp på Venezuela skulle bli en katastrof för hela regionen, ett brott mot FN-stadgan, men också ett slag mot varje försök till suverän utveckling i Syd. De latinamerikanska folken har genom historien gång på gång betalat priset för Washingtons ”demokratiexport”. Vi får inte stå tysta när detta mönster upprepas. Den internationella vänstern, fredsrörelser och antikoloniala krafter måste agera nu – genom protester, solidaritet och informationskampanjer – för att stoppa ännu ett imperialistiskt korståg innan bomberna faller över Caracas.