Vänsterpartiets kongress närmar sig i en extrem tid. Klimatkris på väg in i katastrof, krig, folkmord och snabbt växande klyftor, högerextremism och ren neofascism i regering efter regering världen runt. Människans överlevnadsfrågor tornar upp sig.
Kommentar|Håkan Blomqvist
I det läget samlas i Örebro 17-19 april 225 ombud för Sveriges överlägset största vänsterparti med över tjugotvå tusen medlemmar i omkring trehundra partiföreningar med 375 kommunala mandat landet runt, samt 24 riksdagsmandat motsvarande 6,7% av väljarna i senaste valet 2022. Den högsta beslutande församlingen för Sveriges vänster kommer att präglas av allvar och beslutsamhet, men också av oro och osäkerhet. Inte inför nödvändigheten av en stärkt vänster som kan besegra högern, rasismen och välfärdens fiender, utan snarare inför de egna strategiska och taktiska valen.
Förhoppningen är givetvis att kongressen blir en hejdundrande manifestation av enig vilja att stoppa Jimmie Åkesson, störta Tidöregimen och erövra politisk makt i en röd-grön regering. Opinionssiffrorna ligger över 2022 års resultat, nu på mellan 7,5 och 9 procent. Medlemssiffrorna har dock minskat med ett par tusen (och ligger långt under glädjenoteringarna på ca 31 000 i slutet av 2022). Men vad värre är, flera drivande aktivister har lämnat i protest både mot partiledningens tolkning av partiets strategiska inriktning och mot administrativa åtgärder eller utträngning av obekväma medlemmar. Riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat är de mest kända men här finns även andra, särskilt i Skåne, nu senast riksdagsledamoten Malcolm Momodou Jallow. Den radikala partiföreningen i Malmö har högljutt protesterat.
Partistyrelsens tolkning av strategin har handlat om fokus på plånboks- och välfärdsfrågor. Redan våren 2022 inför förra valet tonades klimatkampen ned genom partiets stöd åt sänkta drivmedelsskatter varvid Jens Holm, partiets klimatpolitiska talesperson, såg sig tvingad att avgå i protest. Därpå kom det att handla om palestinasolidariteten och stödet åt kurdiska Rojava, där enskildas ageranden kritiserats för antisemitism och stöd åt PKK. Att partiets breda och brokiga bas bland solidaritetsaktivister används av media för att ta fokus från den ekonomiska välfärdspolitiken, är en oro som återkommit. Hit hör förstås också nedrustnings- och fredsaktivism som ju går på tvärs både mot dagens partilinje och en helt dominerande politisk hegemoni i Sverige.
Att i valrörelsen, som flera motionärer föreslår, lyfta krav på att avbryta DCA-avtalet med USA och stoppa vidare upprustning, säga tydligt nej till kärnkraft, driva radikala klimatåtgärder, för att inte tala om flykting- och migrationsfrågor avvisas i stort av partiledningen för att det skulle försvaga strategins huvudinriktning och göra den kortfattade valplattformen otymplig.
I detta ligger ambitionen att inte ge motståndarna chans att ”prata om annat” och slingra sig ur ansvaret för en rå ekonomisk klasspolitik. Flykting- och kriminalpolitiken brukar nämnas som frågor där högern omedelbart hugger tag för att kamouflera sin arbetarfientliga politik – och att vänstern inte ska servera dem den chansen. Istället är tanken att inriktning på ekonomiska klassfrågor kan överbrygga skilda uppfattningar om annat och beröva högern möjligheter att splittra arbetarväljarna.
Fokus på plånboksfrågor anses också med en hårdtolkning vara Zohran Mamdanis framgångsrecept i New York (för den som glömmer hans engagemang för bl a Palestina). Tolkningen har förstärkts av opinionsundersökningar som V gjort bland svenska väljare som ser sig själva som att ligga till vänster om mitten. ”Affordability”, att ha råd, ligger här i topp tillsammans med vinstfri välfärd medan klimat hamnar rätt långt ned. Även socialdemokraternas valstrategi har liknande synsätt.
En sådan strategi kan inte enkelt avfärdas, men att driva den gentemot just det parti som byggt sitt ofta unga vänsterengagemang på bredden av samhällsfrågor, från klimat, fred och antiimperialism till antirasism och försvar av de mest utsatta, kostar på. Politik är ”att tjata”, är partiledningens budskap, och att motverka spretighet och sådant som ger motståndare och media chans att svartmåla. Men ett ”rörelseparti”, som V gärna vill och bör vara, kan inte smärtfritt anpassas till det parlamentariska spelet. Brokigheten och behoven från kampen och rörelserna underifrån kan inte tuktas utan den typ av följder vi tyvärr sett.
Att vi nu har två nya mindre utomparlamentariska vänsterpartier påverkar inte Vänsterpartiet i stort. Partiet Solidaritets kandidatur i riksdagsvalet tillsammans med Feministerna har ingen möjlighet – eller ambition – att vinna riksdagsmandat. Framtidens Vänsters kommunala satsningar kanske kan nå en del framgångar lokalt, som i ett par av Stockholms förorter tillsammans med Socialistiskt Alternativ. Däremot kan utbrytarnas socialistiska kritik få betydelse för dem som inte vill nöja sig med snäva plånboksfrågor.
Vänsterpartiet och dess föregångare har genom decennierna både till vardags och i valrörelser drivit både ekonomiska och bredare frågor, exempelvis kring makt, internationell solidaritet, feminism, kärnkraft och militarism. ”Ekonomism”, har i marxistiska sammanhang setts som minst sagt inskränkt. Istället för anpassning till ”rådande medvetenhet”, som präglas av det borgerliga samhällets värderingar och övertag, har det varit viktigt att driva det nödvändiga, även när detta inte rimmar med opinionslägen. Det är en övertygelse som är stark bland vänsteraktiva som så ofta måste gå emot strömmen.
Skulle den avgränsade ekonomistiska strategin leda till framgång och stärka partiets positioner lär den kritiken inte få större följder. Men om resultatet blir sämre eller den starka inriktningen på regeringsfrågan misslyckas, lär diskussioner vänta.
Löftet från partiledningen att efter valet rösta emot varje regering som partiet inte ingår i, motiveras med det tuffa att ”aldrig mer agera dörrmatta”. Men motioner från Umeå, Göteborg, Uppsala med flera anser att partiet istället ska understryka att det aldrig kommer att släppa fram Åkesson och en borgerlig regering. Att knyta ultimatum i regeringsfrågan till egna statsrådsposter riskerar, menar kritiken, att slå tillbaka. Inte minst för att det kan skymma centrala politiska frågor.
”Vi bör hålla korten nära kroppen”, lyder ett argument mot att alltför starkt lyfta fram politiska krav inför regeringsanspråk och eventuella förhandlingar. Liknelsen med kortspel illustrerar just kritikernas invändningar mot att kampen för viktiga krav och politisk makt placeras i ”spelet”. Frågan är dock hur viktigt det är. Den politiske bedömaren Thomas Ramberg påminner (DN 22/12 -25) under rubriken ”Gör det någon skillnad vem som vinner valet?” om betydelsen av partiernas sociala bas: ”Även där partierna på pappret verkar överens kan det i längden göra ganska stor skillnad vilken sida som regerar. Partiledningarna utsätts för helt olika sorters press från sina väljare, en press regeringar tvingas ta hänsyn till när de gör politiska vägval.” Detta alltså oavsett hur ”tätt inpå kroppen” förhandlare håller korten. De flesta känner till vad som ruvar i bakgrunden. Det är därför Centerns Thand Ringqvist skyr Vänsterpartiet som pesten. Vänsterns sociala bas är råkapitalismens värsta fiende – det vet borgerlighetens olika schatteringar mycket väl – både liberaler, konservativa och neofascister.
Så oavsett vilka frågor som sätts i förgrunden i valplattform och under själva valkampanjen kommer trycket från vänsterns sociala bas och breda vänsterförankring spela roll, vid både framgång och förlust.
Den 13 september är ett moment, men extremt viktigt för alla som vill förhindra Europas extremhöger från regelrätt regeringsmakt i Sverige. Men det är ett moment. Både före och efter kräver det starka opinioner för vänsterpolitik med full bredd, och utan illusioner om Magdalena Anderssons avsikter. Ska en seger över Tidöregimen slarvas bort genom samarbeten högerut, som bibehåller Tidös reaktionära migrations-, klass- och klimatpolitik? Eller kan kraften från ”golvet” mobiliseras för att bryta den onda cirkeln och öka möjligheten vid förhandlingsborden för röd-gröna lösningar?
Oavsett utgången på V-kongressen och formuleringar i en valplattform kommer den sociala och politiska kraftmätningen den 13 september att öppna eller stänga dörrar för framtiden. Kongressens hundratals ombud och deltagare vet vilka dessa är, och kommer att ge allt för att slå tillbaka Åkesson och compani – för en livsnödvändig vänsterseger.