I en värld som rustar sig till tänderna är en av de möjliga slutpunkterna för utvecklingen i Mellanöstern just slutet för en civilisation. Men i motsats till vad olika maktfullkomliga härskare tror finns det bara en civilisation – vår gemensamma.
Kommentar|Lars Henriksson
Den 8:e april drog de flesta ett lättat andetag när de vaknade. USA hade backat på sitt hot om att ”döda en hel civilisation”. Kanske inte Ebba Busch dock, hon som för några veckor sedan skrev att respektera ”den moraliska och humanitära dimensionen i agerandet erkännas och respekteras” när det gäller USA:s och Israels krig mot Iran.
Men nu lovade USA att de åtminstone skulle vänta ett par veckor innan de ”bombade Iran till stenåldern”. Hur förvirrad USA:s president än är så var detta inte bara tomma ord. Landets krigsmakt har kapacitet att göra något sådant. De vet också hur det ska gå till. Under de senaste två åren har USA:s viktigaste allierade, Israel, visat vägen. Med Netanyahu som föreståndare har Gaza blivit USA:s laboratorium för det nya kriget, det som nu fortsätter i Libanon.
Utrotningskriget i Gaza har varit krig utan hämningar, utan hänsyn till internationella konventioner eller mänskliga rättigheter. Ett krig som inte syftat till att erövra territorium eller besegra en regering utan till att göra ett land obeboeligt. Ett krig just för att ”döda en civilisation”.
Siffrorna som beskriver förödelsen är ohyggliga. Nittiofem procent av befolkningen är på flykt. Bortåt hundratusen döda och mångdubbelt fler skadade. Nästan alla bostäder och skolor helt eller delvis förstörda. Inte ett sjukhus intakt. Den allra största delen av jordbruksmarken har medvetet gjorts obrukbar av Israels krigsmakt.
Den mest talande siffran av alla är att det ligger trettionio miljoner ton bråte efter sprängda byggnader och annat skrot spridda över Gaza, det mesta giftigt av sprängämnesrester. Jämnt fördelat blir det hundra kilo per kvadratmeter! I rasmassorna ligger ett okänt antal döda begravda, liksom tonvis av odetonerade bomber. Det är så det ser ut när man ”dödar en civilisation”.
Det är också talande för det moraliska tillståndet – i världen och Sverige – att det som skapat den största upprördheten över kriget i Iran är att flödet av olja tillfälligt begränsats. Som om ett terrorkrig inte skulle beröra oss på annat sätt än genom höjda bensinpriser. Men det står mycket större saker på spel, också för oss. I en värld som rustar sig till tänderna är en av de möjliga slutpunkterna för utvecklingen i Mellanöstern just slutet för en civilisation. Men i motsats till vad olika maktfullkomliga härskare tror finns det bara en civilisation – vår gemensamma.
I torsdags var Nato:s särskilda Trumpfjäskare, generalsekreteraren Mark Rutte, i Washington och lovade att Europas Natomedlemmar i framtiden skulle vara behjälpliga när det gäller USA:s intressen i Persiska viken. Svensk militär ska alltså stå i givakt nästa gång USA drar ut på äventyr. För oljan eller mot någon regering USA ogillar eller när någon civilisation ska utplånas.
Det är lätt att bli förtvivlad och ge upp inför de till synes övermäktiga krafter som nu river ner civilisationen. Men vi har faktiskt inte möjlighet att ge upp. Inte när det handlar om vår gemensamma civilisation. Både i meningen att hela våra samhällen hotas när allt mer barbariska krig breder ut sig. Men också för att vi ska kunna känna respekt för oss själva, som civiliserade människor. Det som dör i Palestina är också vår civilisation. Då är det en mänsklig plikt att göra motstånd.
Bilden. Utrotningskriget i Gaza har varit krig utan hämningar, ett krig just för att ”döda en civilisation”.