Idag är det presidentval i Colombia, och vi har fått in ett debattinlägg från Juan Velasquez som inte är överens med Alex Fuentes när det gäller vänsterkandidaten Cepeda och om valet av honom verkligen skulle kunna innebära en socialistisk lösning. Här är Juans Velasquez inlägg, på Alex Fuentes ursprungliga artikel:
Colombia: Presidentvalet riskerar stärka trumpismen i Latinamerika – Internationalen
Och med svar från Alex Fuentes.
Opinion | Juan Velasquez
Tycker att följande stycke är missvisande ”Ur ett marxistiskt perspektiv erbjuder valet ingen verklig socialistisk lösning för Colombias arbetarklass. Varken reformismen eller högern bryter med kapitalets makt. Men det betyder inte att alla alternativ är likvärdiga.”
Jag förstår dina förväntningar på en revolution mot kapitalism. Men i inget land på kontinenten har folket och marxisterna krigat mer än i Colombia för det, och till ett så högt pris: folkmordet mot den marxistiska vänstern. Att kalla återuppståndelsen för reformism är verkligen respektlöst och historielöst. Det var just efter fredsavtalet 2016 som landet kommit närmare ett marxistiskt välfärdssamhälle, som i själva verket är vad vi kan kalla för verklig socialism. Venezuela har försökt och genomgår nu helvändning till höger från gänget som förespråkade socialism bara för några månader sedan. Petro inledde resan i Colombia, men valförlusten i kongressvalet 2022 och nu igen, har satt grus i maskineriet för reformismen. Cepeda menade att viktigare än presidentvalet var kongressvalet. Bortom att följa Petros socialdemokratiska reformer föreslår Cepeda en etisk revolution. Han vill undvika att göra politik genom personkult och messianism som i Venezuela. Politik ska föras kollegialt och underifrån av folket. Han öveväger vad han säger och lovar, och anser att ursprungsfolk utgör den moraliska kompassen som kan leda landets omställning till ett anständigt och hållbart samhälle. Marxismen i Europa och Latinamerika och Karibien har ännu inte gjort upp med sin kolonialism mot ursprungsfolk och slaveriet av afrikaner, men Cepeda lägger stor vikt vid det i sina handlingar och politiska löften.
Här svarar Alex Fuentes:
Tack för ditt inlägg, Juan. Låt mig försöka förtydliga vad jag menar.
Först vill jag understryka att jag hyser stor respekt för den colombianska vänsterns historia. Få vänsterrörelser i världen har fått betala ett så högt pris i form av förföljelse, mord och repression som den colombianska. Folkmordet på Unión Patriótica, de tusentals mördade fackliga aktivisterna, människorättsförsvararna och vänsterpolitikerna utgör ett av de mörkaste kapitlen i Latinamerikas moderna historia. Det råder det ingen oenighet om.
Men just därför är det viktigt att skilja mellan respekt för denna kamp och den analytiska frågan om hur olika politiska projekt ska förstås.
Du invänder mot formuleringen i min artikel där jag skriver: ”Ur ett marxistiskt perspektiv erbjuder valet ingen verklig socialistisk lösning för Colombias arbetarklass. Varken reformismen eller högern bryter med kapitalets makt. Men det betyder inte att alla alternativ är likvärdiga.”
Jag menar fortfarande att detta är en korrekt beskrivning.
Ett presidentval i en liberal demokrati är ett tillfälle där medborgarna får uttrycka sina politiska preferenser. Men även när vänstern vinner ett val innebär det inte automatiskt att samhället lämnar kapitalismen bakom sig. Så länge banker, storföretag, jordegendomar och de viktigaste produktionsmedlen förblir i privat ägo ligger den ekonomiska makten i huvudsak kvar hos kapitalistklassen. Det är ett grundläggande marxistiskt konstaterande.
Jag hyser heller inga illusioner om att en valprocedur i sig skulle leda till en socialistisk revolution. En revolutionär situation uppstår inte genom valresultat utan genom djupa samhälleliga kriser och genom att stora delar av arbetarklassen utvecklar en vilja och förmåga att utmana den rådande samhällsordningen. Något sådant ser vi inte i dagens Colombia.
Det innebär naturligtvis inte att den colombianska vänstern inte har kämpat för samhällsförändring eller att de väpnade gerillarörelsernas historia kan avfärdas rakt av. Tvärtom. Men här måste man också skilja mellan marxism som teori och olika strategier som utvecklats i Latinamerika under särskilda historiska förhållanden.
Om vi utgår från Marx egen emancipationsprincip – att arbetarklassens befrielse måste vara arbetarklassens eget verk – uppstår frågan om vilken roll arbetarklassen faktiskt spelat i de långvariga gerillakrigen. Att en rörelse för en väpnad kamp mot oligarkin innebär inte automatiskt att den representerar ett marxistiskt eller socialistiskt projekt i egentlig mening.
När jag använder begreppet reformism om Petro-regeringen är det därför inte ett moraliskt omdöme och inte heller ett uttryck för bristande respekt. Det är en politisk beskrivning av regeringens politiska strategi.
Petros regering har försökt genomföra betydande sociala reformer inom ramen för den existerande statsapparaten och de parlamentariska styrkeförhållandena. Det är i sig viktigt och progressivt. Men reformer inom kapitalismen är fortfarande reformer inom kapitalismen. Att beskriva detta som reformism är därför inte att förringa projektet utan att definiera dess karaktär.
Jag delar därför inte uppfattningen att Colombia efter fredsavtalet 2016 skulle ha närmat sig socialism i marxistisk mening. För mig handlar socialism ytterst om frågan om ägande och makt. Ett socialistiskt samhälle förutsätter att produktionen och de centrala ekonomiska resurserna står under samhällelig och demokratisk kontroll, inte under privat kontroll och styrning utifrån profitintressen.
Vi ser inte en sådan samhällsordning i dagens Colombia.
Samma resonemang gäller Venezuela. Hugo Chávez ledde utan tvekan en progressiv och antiimperialistisk regering som utmanade USA:s dominans i regionen. Men Venezuela upphörde aldrig att vara ett kapitalistiskt samhälle. Kapitalistiska produktionsförhållanden fortsatte att dominera ekonomin, även om staten spelade en större roll inom vissa sområden. Därför har jag svårt att beskriva Venezuela som socialistiskt, vare sig under Chávez eller senare.
När det gäller Iván Cepeda delar jag uppfattningen att han representerar något kvalitativt annorlunda än den colombianska högern och extremhögern. Hans försvar av fredsprocessen, människorättsarbetet och kampen mot paramilitarismen är av stor betydelse.
Men även här handlar det om vilket program som faktiskt förs fram. Cepeda har själv betonat att han vill fortsätta på den väg som Petro slagit in på. Det är ett progressivt reformprogram, men inte ett antikapitalistiskt program.
Du beskriver detta som en ”etisk revolution” och framhåller ursprungsfolkens betydelse som en moralisk kompass för samhällsomvandlingen. Det är viktiga perspektiv som den latinamerikanska vänstern har mycket att lära av. Samtidigt kvarstår den grundläggande frågan om den ekonomiska makten. Historiskt har kapitalistklassen aldrig avstått sina privilegier därför att moraliska argument varit övertygande. Avgörande samhällsförändringar har alltid varit knutna till organisering, mobilisering och maktförskjutningar underifrån.
Därför menar jag att diskussionen ytterst handlar om hur vi definierar begrepp som reformism, socialism och marxism.
Vi kan vara helt överens om att Petro och Cepeda representerar något långt mer progressivt än den colombianska högern och extremhögern. Vi kan också vara överens om att en seger för högern skulle innebära ett allvarligt bakslag för arbetare, bönder, ursprungsfolk och sociala rörelser.
Men därifrån följer inte automatiskt att Petro eller Cepeda representerar socialism i marxistisk mening. Det är denna distinktion jag försökte göra i min artikel.