▶ Handlar om allas rätt till bildning
▶ Allas rätt till del i samhällets skötsel
▶ Oavsett plånbokens storlek
Ledare | Vecka 32
”Myndigheten för kulturanalys mäter kulturvanorna varje år och bilden är sig lik. I den senaste mätningen hade 65 procent besökt en historisk sevärdhet, 56 procent gått på bio och 53 procent varit på biblioteket. Vi tar dem för givna som vattnet i kranen. Ingen ringer kommunen förrän det slutar rinna”. Under rubriken Ingen går till val på kulturfrågor, en debattartikel i Göteborgs Posten, belyser Admir Rahmanovic hur frånvarande frågor av kulturell art är i varje svensk valrörelse, trots att de i så hög grad påverkar vår vardag och livskvalité.
Spåren förskräcker när vi ser vad det styrande Tidölaget under de senaste fyra åren uträttat inom kultursfären. Det handlar om stora förändringar där vi kanske till och med kan tala om ett paradigmskifte:
Omfattande nedskärningar: Det är det mest synliga tecknet, kanske allra tydligast i frågan om folkbildningen när studieförbunden förlorat en tredjedel av sina tidigare anslag. Ofrånkomligt blir konsekvensen färre studiecirklar, reducerat stöd till offentliga möten, och att ungdomars tillgång till lokaler för att utöva sin musik påverkats påtagligt negativt, vilket Internationalen mer konkret uppehållit sig vid i en tidigare ledare. Vi ser det även i ett omstrukturerat och nedskuret mediestöd, för alternativa pressröster kan det vara frågan om rena dråpslaget, trängre ramar för public service, minskade anslag till kulturskolor, och därmed höjda avgifter, med mera.
I regeringens statsbudget för 2026 gick endast 0,62 procent till kulturen, den lägsta andelen på 26 år, vilket fick Dik (facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor) att skarpt reagera: ”Den kulturella välfärden är grundlagsstadgad, men regeringen väljer ändå att dutta ut kaffepengar till en sektor som sedan länge är gravt underfinansierad”, anmärkte förbundsordföranden Anna Troberg.
Vad är det då för ideologiska käpphästar som ligger bakom Tidölagets kulturpolitik?
Föga förvånande lyfter kulturminister Parisa Liljestrand fram skattesänkningar: ”Reformer som stärker hushållens köpkraft, som gör att fler får behålla mer av sina egna pengar, gör nämligen också att fler kan välja att besöka ett museum, se en teaterföreställning eller gå på en konsert”. En annan sak som hon framhåller är mer av privat finansiering. En nyligen framlagd utredning föreslår en skattereduktion på privata gåvor, för att locka det privata näringslivet och rika enskilda individer att ”satsa” mer på kulturen.
I vad kan då en helt annan kulturpolitik ta sin utgångspunkt? Centralt här är synsättet att kulturen är något mycket mer än de i för sig helt nödvändiga rejäla ekonomiska anslagen till exempelvis bibliotek eller konserthus. För en radikal kulturpolitik utgör allas rätt till bildning, oavsett plånbokens storlek, ett grundelement. Ytterst är det en fråga om demokrati och allas rätt att inbegripas i skötseln av vårt samhälle.
Målet är inte bara att alla ska ha möjlighet att konsumera kultur utan att även alla ska kunna finna vägar till att utöva skilda former av den – exempelvis skriva, sjunga, måla eller dansa, att vi ska ha en chans att känna oss som kreativa, skapande varelser.
Det kan dock inte fullt ut uppfyllas så länge vi lever i ett samhälle där de demokratiska ansatserna slår halt utanför arbetsplatserna. Den gamle socialdemokratiska statsministern Per-Albin Hansson talade om demokratin som en process i tre steg: politisk demokrati (den allmänna rösträtten) – social demokrati (välfärdsstaten) – ekonomisk demokrati (de arbetandes makt på sina egna arbetsplatser). Vi erövrade rösträtten och välfärdsstaten, även om den under senare decennier till viss del urholkats. Men det tredje steget återstår fortfarande att ta. Så länge vi töms på livgivande energier i vårt arbete sätter det också väsentligt sin prägel på vår tillvaro i övrigt – och förmåga till kreativitet – utanför arbetsplatsen. Det är först när vi erövrat makten i detta sammanhang som var och en av oss fullt ut får möjlighet ”att uppfylla sina bästa stämningars längtan”, som Hjalmar Branting så vackert uttryckte det.
Och visst borde kulturen – i dess vidaste mening – ha en given plats i varje valrörelse!