Idag inleder Magdalena Andersson på allvar sina sonderingar för att skapa en S-ledd regering, men valresultatet är det sämsta för S på 100 år med strax över 28 procent av rösterna och man har även tappat stort i tidigare socialdemokratiska fästen lokalt. I morse var det laddat samtal i P1morgon mellan historikern och Internationalens medarbetare Kjell Östberg och Stig Björn Ljunggren, statsvetare och ledarskribent, om de bakomliggande orsakerna och vad det egentligen innebär att socialdemokratin krymper.
Inrikes|Åsa Mattsson
-Vad som hänt nu har grundläggande strukturella orsaker. Partiets karaktär har ändrats i grunden under de senaste decennierna. Jag kommer själv från Kramfors i det röda Ådalen som länge varit Socialdemokratins starkaste fäste. När jag växte upp på 60-och 70-talet hade partiet 60 eller 65 procent av rösterna. Sen har det ju sjunkit som det gjort överallt annars. Förra valet hade man 40 procent, men i år så sjönk det drastiskt till 20 procent, inleder Kjell Östberg i P1morgon.
-Man kan ställa frågan: Håller botten på att gå ur socialdemokratin?
Stig-Björn Ljunggren lyfter fram att tidigare starka S-fästen, som då Kramfors, inte längre är de starka industriella fästen som de varit.
-Det vi ser är en medelklassifiering av samhället. Det är inte som förr och det ska inte vara som förr heller.
Kjell Östberg menar att Socialdemokratin bygger på två pelare:
-Det är ett rörelseparti med starka rötter i samhället, och det har naturligtvis försvagats när arbetarklassen som varit den bärande delen där också försvagats, men socialdemokratin har haft en annan pelare också nämligen kanske den mest geniala idén som vänstern någonsin har producerat – välfärdsstaten som skydd mot kapitalismens kriser, och bägge de här stödjepunkterna har eroderat.
-Det betyder att skalet är kvar men innehållet är i stora delar tömt. Och den här uppslutningen mellan en kollektiv ide och en politisk kultur som inte bara är kopplad till partiets organisation existerar ju inte längre.
– Om partiet förlorar så här mycket och dessutom överger det som varit den politiskt bärande grunden? Vad socialdemokratin blivit är det vi statsvetare kallar ett ”catch all-parti”, som i grunden inte skiljer sig från de andra stora partiernas målsättning att behålla den politiska makten.
Stig-Björn LJungggren genmäler att socialdemokratin har vidgat sin röstbas ändå sedan 20-30-talet, att trianguleringen inte någon ny trend.
-Man gick från arbetarklass till småfolket, och sen blev det folket, svenska folket. Man erövrade en fantastisk triangulering med Per Albin Hansson när han slår ihop borgerlighetens starkaste argument om nationen och svenska folket med socialdemokratins starkaste argument-sociala reformer för att förbättra för hela folket.
-Socialdemokratins strategiska mål nu är ju att erövra mitten i politiken. Det är där man ska ligga om man vill ha framgång, säger Stig-Björn Ljunggren
-Men problemet är ju att man inte haft någon framgång med den här politiken, slår Kjell Östberg fast. Problemet är ju att man genom den här trianguleringspolitiken fått sitt sämsta valresultat sedan 1908. Man har triangulerat när det gäller kriminalpolitik och migration, när det gäller nationalism, men när det gäller de frågor som till exempel partikongressen för ett år sen ville att man skulle lyfta fram: karensdag, arbetarpension, bankskatt tandvård osv så har de varit nästan osynliga. Och det beror ju, som du säger, på att man velat lägga sig nära de andra mittenpartierna som möjligt, men det har inte fungerat!
Hör hela samtalet här:
Varför backar Socialdemokraterna? | Sveriges Radio
Hör över Kjell Östberg i Studio Internationalen:
Läs Kjell Östbergs valanalys: