Socialdemokraterna fick i år sitt sämsta valresultat sedan 1908, ett år då bara en blygsam del av arbetarklassen hade rösträtt över huvud taget. Håller botten på att gå ur 1900-talets största och mest inflytelserika parti?
Kommentar| Kjell Östberg
Jag växte upp i Kramfors, länge en av socialdemokratins allra starkaste fästen, ofta hade partiet bortåt 2/3 av rösterna. Ända tills för några årtionden sedan hade man självklart egen majoritet.. Sedan dess har det gått utför. 2022 fick partiet rekordlåga 41 procent. Och i år – halverades röstetalet, till 20 procent!
Hur långt kan partiet sjunka?
Socialdemokratins styrka har historiskt byggt på två pelare
Dels den starka rörelsen – parti, fackföreningarna, ungdoms- och kvinnoförbunden, ABF med flera. Alltså ett rörelseparti med djupa rötter i lokalsamhället.
Och dels den idé som mer än någon annan vunnit anklang i breda samhällslager: välfärdssamhället som skydd mot kapitalismens kriser.
Bägge dessa stödjepunkter har idag eroderat.
I det röda Ådalen fanns i min ungdom på 1960-talet 17 arbetarekommuner, 12 kvinnoklubbar, 6 SSU-föreningar, Unga Örnar, Hyresgästföreningar, PRO och ett tiotal fackföreningar, sju Folket hus och en stor Folkets park. Det fanns ett dussintal Konsumbutiker och i centrum byggdes ett nytt stort Domusvaruhus. Ett årsmöte med de större arbetarekommunerna kunde samla 200–300 deltagare.
Idag har hela denna rörelse till stora delar eroderat. Skalet finns kvar men innehållet har tömts allt mer
Det finns bara ett par lokala partiföreningar kvar med glest besökta möten. Nästan alla kvinnoklubbar har lagts ner, SSU blommar upp då och då, men avtynar när eldsjälarna lämnar kommunen för studier någon annanstans. Endast PRO har ökat sin verksamhet. Medelåldern är hög, svårigheterna att rekrytera ungdomar påtagliga. Och så ser det ut på de flesta orter som socialdemokratin länge behärskade.
Men också det gemensamma projektet saknas – att med den kollektiva styrkan som redskap skapa ett anständigt liv och i förlängningen kanske ett annat samhälle.
Det som gjorde socialdemokraterna till ett rörelseparti existerar inte längre. I själva verket har socialdemokratin utvecklats till vad man ofta kallar ett catch all-parti.
De flesta av 1900-talets masspartier – borgerliga som kristdemokraterna eller arbetarklassbaserade som de socialdemokratiska – har idag utvecklats till professionella politiska organisationer där medlemmarna och deras aktiviteter spelar en betydligt mindre roll. Och viktigast, klassaspekten, som ofta utgjorde en viktig del i de gamla masspartierna, har kraftigt tonats ner. Denna utveckling har drabbat ett parti som Socialdemokraterna särskilt hårt.
Partiets klassbas har eroderat. För 25 år sedan röstade mer än hälften av arbetarna på socialdemokratin, i år sjönk det till 31 procent – fler arbetare röstar idag till höger! Partiet har tappat 2/3 av sina medlemmar de senaste decennierna och de flesta är över 60.
Partiledningen rekryteras från ett allt snävare socialt skikt, som skiljer sig från medlemmars och väljares. Den har professionaliserats och möjligheter att göra karriär utanför partiet, inom näringsliv eller lobbyorganisationer, gör att lojaliteten gentemot partimedlemmarna minskar.
Den minskade betydelsen av klass slår tungt igenom också i partiets politik. Om målsättningen är att vinna den politiska makten blir det politiska spelet viktigare är politikens innehåll. Trianguleringen – att lägga sig så nära motståndarnas uppfattningar och på så sätt neutralisera motsättningarna i motståndarnas starka frågor – har blivit symbolen för det principlösa maktspelet.
Den avgående Tidöregeringen har genomfört en kraftig och hjärtlös åtstramning av migrationspolitiken, drivit igenom en repressiv kriminalpolitik med kraftigt höjda straff och inlett en mångdubbling av försvarsutgifterna. I alla dessa frågor har socialdemokraterna som bekant valt att inte utmana politiken och ibland till och med försökt övertrumfa den.
Man vågade inte heller på allvar utmana med ett eget valprogram
Här fanns ursprungligen krav som slopade karensdagar, arbetarpensioner, bankskatt, billigare tandvård eller stopp för skolvinster, men partiet duckade snabbt inför högerns angrepp om att det blev för dyrt eller att partiet vill återupprätta bidragslinjen. Partiet blev rädd för sin egen politik, skrev LO:s tidning Arbetet bitskt.
Den utsuddade klasslinjen framgick också av socialdemokraternas allt tydligare strävan att få till stånd ett regeringssamarbete med Centerpartiet – riksdagens mest nyliberala parti – eller till och med det mest konservativa, Kristdemokraterna. Syftet var inte bara att säkra en majoritet. En sådan regering är också den säkraste garanten för att partiet ska slippa genomföra några radikala krav över huvud taget – på samma sätt som uteslutningen av Vänsterpartiet ytterligare underlättar driften mot höger.
Att istället bygga valkampanjen på partiledaren Magdalena Anderssons inledande popularitet är kanske det yttersta belägget för flykten från klass.
När Anderssons popularitet minskade – inte minst som följd av socialdemokraternas innehållslösa valkampanj – tappade partiet åt alla håll. En del av väljarna, framför allt de så kallade Magdamoderaterna, valde att gå tillbaka och rösta på centern eller något annat av partierna till höger. Andra valde att rösta på Vänsterpartiet eller De gröna för att på så sätt kunna sätta press på socialdemokraterna.
Det är uppenbart att valkampanjen varit ett fiasko. Bara fem, sex promille skilde från att det senaste seklets mest reaktionära regering, ledd av en statsminister omgiven av skandaler och politiskt styrd av ett xenofobt parti med rötter i nazism och rasism, hade fått förnyat förtroende. Ansvaret för detta faller helt på socialdemokraterna. De två partier som bjudit motstånd mot Tidöpolitiken ökade gudskelov tillräckligt mycket för att täcka upp för Socialdemokraternas debacle.
Denna utveckling handlar inte bara om en ytterligare uttunning av en traditionell socialdemokratisk politik, det handlar om en omdefiniering av partiets hela struktur och profil.
När socialdemokratin förlorat sin roll som den som företräder arbetarklassens intressen och när den brutit med de politiska och programmatiska rötter som vuxit fram ur detta arv, återstår bara ett maktparti utan ideologisk kompass. En tydligare illustration än partiets valkampanj 2026 är svår att tänka sig.
Skräcken inom den internationella socialdemokratin heter Pasokifiering.
I början av 2010-talet sjönk det grekiska socialistpartiet PASOKs röstandel från 40 till 6 procent. Några år senare minskade de franska socialisterna från 30 till 6 procent. Ingen av dessa partier har haft samma starka sociala förankring som den nordeuropeiska socialdemokratin. Men i förra valet föll de tyska socialdemokraterna till 16 procent (och de ligger ännu lägre i aktuella opinionsundersökningar) och de danska till 21.
Nedgången i Kramfors, var kraftig men inte unik. Den låter sig väl placeras in i en trend som pågått i decennier men som blev särskilt tydlig i årets val. Den nedgång som inleddes för flera decennier sedan i kommun efter kommun i arbetarrörelsens traditionellt starka fästen har sedan accelererat – den ligger bara i år ofta på 5 procent.
Ett parti som närmar sig 20 procent och som i allt högre grad saknar självförtroende, social bas och ett ideologiskt sammanhållet program är ingen bra utgångspunkt för att vända den trenden.
Övre Bilden: Magdalena Andersson, Tobias Baudin och en urblekt S-ros.
S tappar över hälften av sina röster i Kjell Östbergs uppväxtort Kramfors, 20 procent blev resultatet..