Organiserad personvalskampanj med reklam, förkryssning, transport till vallokal och annat stöd för en kandidat var själva meningen med utökade personval som infördes 1998 för att kunna runda partisystemet.
Kommentar | Håkan Blomqvist
Att sprida förhandskryssade valsedlar för en personvalskampanj var inte förbjudet när det nya systemet introducerades i valet 1998. Tvärtom, själva meningen med de utökade möjligheterna till personval var att enskilda kandidater skulle kunna kampanja och just kryssa sig förbi partiernas fastställda listor. Anhängarna såg förändringen som en del av 1990-talets nyliberala ”valfrihetsrevolution” där tungrodda byråkratiska partisystem skulle utmanas av personliga initiativ.
Även tidigare rådde i viss mening personval genom att väljarna kunde stryka namn på valsedlarna, ändra ordningsföljden eller skriva in namn på tomma valsedlar under endast ett partis namn. Också det systemet hade kritiserats för organiserade försök att ”ta över” ett partis kandidater med andra personer.
När frågan om utökat personval diskuterades på 1990-talet yrde stickor och strån. Medan liberaler och andra främst på den borgerliga kanten menade att personval skulle stärka de valdas förankring bland väljarna, varnade inte bara vänstern och socialdemokrater för kupper, kommersialisering, kändiskultur och lobbyism. Det demokratiska partisystemet skulle kunna undergrävas och röster köpas, fruktade kritiker.
Men frågor om ”förkryssade” valsedlar hörde inte till diskussionen. Personvalskampanjer kunde bedrivas på olika sätt, genom annonser, affischer, flygblad, möten och – utdelning av förhandskryssade valsedlar. Så skedde också i detta första utvidgade personval. En miljöpartist i Stockholm spred etthundratusen förkryssade valsedlar till nära 25 000 hushåll men erhöll ändå endast ett fåtal personröster. Valmyndigheten lämnade därför klagomål utan åtgärd – och detta trots att sedlarna uppenbarligen varit maskinellt förkryssade. Att trycka upp egna förkryssade valsedlar var inte tillåtet – att förkryssa för hand dock okej. Även i andra fall lämnade valmyndigheten klagomål, som i Pajala, utan åtgärd. Det var snarare internt, från partierna själva, som inkryssningar kritiserades för att de kunde ställa de egna demokratiskt fastställda kandidatlistorna åt sidan.
Och sådant skedde och diskuterades då upprört – liksom nu när Lars Leijonborg (L) kryssats före en riksdagskandidat från Skåne som upprört kräver att han på något sätt ska få inta sin givna plats.
Lars Leijonborg, f d Folkpartiet nu (L) som i årets val vid 76 års ålder kryssades förbi mer lokalt förankrade kandidater hörde till dem som på 1990-talet propagerade för personval. ”Personvalet innebär att man röstar på en människa därför att hon har vissa egenskaper istället för att saken är det viktiga”, menade han. (DN 3 juli 1997)
Vad Riksenheten mot korruption nu utreder i fallet Borlänge är ”otillbörligt verkande vid röstning”, alltså hot och påtryckningar, röstköp eller utnyttjande av en människas beroendeställning. Från 1989, när omyndighetsförklaring avskaffades och alla medborgare och folkbokförda fick rösträtt (till riksdag och/eller kommun) uppmärksammades det nya förvaltarskapets ansvar och risker. Men just att påverka eller styra människor i beroendeställning, åldringar, sjuka och oförmögna, har varit återkommande anklagelser och diskussioner alltsedan den allmänna rösträtten infördes. Helt enkelt, vem ska få rösta?
Debatten och mediadreven kring V i Borlänge tycks i dagsläget inte handla bara om påtryckningar och ekonomiska ersättningar utan även om just detta: vem ska få rösta? Den eviga fråga som skiljde rösträttsanhängare från motståndare, som vidmakthöll s k ”skötsamhetsstreck” som hindrade fattiga, straffade och skuldsatta från att rösta till efter andra världskriget och som nu larmar om ”klanröstning” när somalier röstar för en kandidat från sina egna kvarter.
Organiserad personvalskampanj, förkryssning och gemensam bilresa till vallokalen har ingenting med saken att göra.