Oavsett utredningen om otillåten påverkan i valet i Borlänge vittnar många av reaktionerna om den demokratifientlighet som genom historien varnade för hotet från ”massan”.
Bild från den radikala amerikanska tidningen The masses i början av 1900-talet. Bilden åsyftar den s k Ludlowmassakern där strejkande gruvarbetarfamiljer i ett tältläger 1914 mejades ner av nationalgardet. Omslaget till The Masses vänder på perspektivet, vilka är de skräckinjagade, ”massorna” eller militären?
Kommentar | Håkan Blomqvist
Oavsett vad utredningen kommer fram till står en odör av gammal god demokratifientlighet kring reaktionerna på valet i Borlänge. Organiserat personval med propagering och mobilisering av väljare, reklam och förkryssade valsedlar och hjälp att ta sig till vallokaler med mera hörde till själva meningen med personvalsreformen 1998. Ja, en av ambitionerna var att öka valdeltagandet bland invandrargrupper där deltagandet ansetts vara lågt. Med möjlighet att kringgå ett stelt partisystem.
Nu är det just denna organiserade mobilisering – oavsett eventuella penningtransaktioner – som fördöms. Inte för att det sker i Danderyd eller på andra håll där familje-, släkt- och klassröstning är legio. Utan för att det skulle handla om somaliska ”kvinnor i utanförskap”, unga män som inte tänkt rösta och hemlösa missbrukare – längst ner på samhällsstegen (DN 24 sept).
När de konservativa klasserna för ett århundrade sedan kämpade mot demokratiska reformer var det just i motstånd mot vad de kallade ”massvälde”. De ”okunniga massorna” som leddes av låga instinkter kunde inte tillåtas inverka på de upplysta eliternas planer. Kvinnor, förstås, för att de rent biologiskt var ämnade att sköta barn och familj utan förmåga att överblicka stora samhällsfrågor, statliga intressen och annan politik. Proletariatet för dess okunnighet, långa arbetstider och oförmåga att höja sig över sina egenintressen. De fattigaste för sina fysiska och mentala oförmågor och själsliga brister.
Filosofer och tidens tänkare varnade för ”massan” som genom demokrati skulle förstöra varje rimlig samhällsordning. Gustave Le Bon såg massan som en kropp där individen förlorade sin förmåga till självständigt tänkande och handling. Oswald Spengler varnade i kölvattnet av första världskriget och dess revolutionära omvälvningar för ”Västerlandets undergång” när massorna genom demokrati krävde makt. Ortega y Gasset såg ”massmänniskan” som hotet mot hela den mänskliga kulturen.
Kjell Östberg skriver om demokratins historia (Folk i rörelse 2021): ”Ledande samhällsforskare från sociologen Max Weber till ekonomen Joseph Schumpeter fångade upp oron. Weber ansåg att de flesta medborgare var passiva och ur stånd att förstå det moderna samhällets komplexitet. Visst skulle folket inkluderas, men de skulle inte själva få utöva makten. Och Schumpeter menade att demokrati bara innebar att folket har möjlighet att godkänna eller förkasta de personer som skall styra dem. Väljarna är påfallande ointelligenta, trångsynta och egoistiska. Det gör ingenting, bara vi inte inbillar oss att vanligt folk ska sköta politiken.”
Med ryska revolutionen ansågs denna massmänniska ha tagit makten i Ryssland under ledning av en fanatisk judisk ”bajonettokrati”. Det handlade om en rysk ”hord av djupt olyckliga människor, vilsna, förtvivlade människor som sjunkit ner till absolut apati, fullkomligt likgiltiga för allt utom det enda rent elementära begäret att få något att äta.” Med dåtidens rastänkande hävdades att massan inte bara i Ryssland präglades av rasblandat ”blodkaos”. Det gällde också i väst. ”De barbarer som hotar samhället är inte att söka i Kaukasus eller på tartarsteppen. De finns i förstäderna till våra fabriker”, hade det hetat i en fransk tidning om väveriarbetarnas uppror i Lyon 1831. På väg in i 1900-talet hade föreställningen om barbarerna cementerats av rasvetenskapen, inte minst i Sverige.
De motdemokratiska krafterna kunde stödja sig på rasbiologiska så kallade eugeniska argument i sitt motstånd mot att samhällets ”lägre skikt” som präglades av ”rasblandning”, skulle få rösträtt och andra demokratiska friheter. Lösdrivare, fattiga, sjukliga, kriminella, skuldsatta, romer och resande (kallade ”tattare”) utan mantalsadress, inte kunde de inbegripas i den typ av demokrati som växte fram på 1920-talet. Det var först 1944 som rösträtten utvidgades till även de flesta av dessa delar av ”massan”, även om långtifrån alla ens då räknades in.
För människor av annan nationalitet gällde under större delen av 1900-talet inte rösträtt. Medborgarskap och därmed rösträtt kunde beviljas efter behovsprövning och olika krav för ”naturalisation” (som tid i landet, vandel och försörjning mm, allt polisiärt kontrollerat). Den som exempelvis behövde fattigvård kunde knappast bli medborgare.
Med den stora arbetskrafts- och flyktinginvandringen efter andra världskriget kom efterhand reglerna att förändras. Från 1976 infördes rösträtt i kommun- och regionval för invandrare utan svenskt medborgarskap samtidigt som möjligheterna till medborgarskap lättades (krav på tid i landet sänktes till fem år, färre krav infördes vad gäller vandel och försörjning), de krav som nu 2026 åter har skärpts.
Hotet från ”massan” har under välfärdsstatens uppbygge och jämlikhetsreformer efter andra världskriget knappast använts i retoriken. ”Alla människors lika värde”, har efterhand kommit att bli som ett demokratiskt mantra, även om vi vet att det inte motsvaras av verkliga förhållanden. Människor värdesätts ju väldigt olika vad gäller levnadsvillkor, roll i samhället och möjligheter.
Med växande ekonomiska klyftor och sociala motsättningar tenderar tidigare tänkesätt om högre och lägre att återkomma och förankras. När techmiljardärer som Peter Thiel med flera återpopulariserar gamla rasbiologiska, eugeniska föreställningar i sitt stöd för högerauktoritära rörelser där människors just olika värde framhålls återkommer tidigare föreställningar om ”massväldets” fara för eliterna. I Trumps USA skruvas tiden tillbaka genom att inte bara demonisera olika etniska grupper och klappjakt på papperslösa utan genom att med så kallad gerrymandering rita om valdistrikt för att missgynna i första hand svarta väljare och på andra sätt förhindra minoriteters demokratiska inflytande.
Oavsett vad som skett i valkuverten. I hetsen kring valet i Borlänge lyser inte bara rasism gentemot just somalier igenom utan även denna gamla skräck för ”massan”, människor bortom det upplysta synfältet, bortom den reglerade ordningen, typ ”kvinnor i utanförskap”, unga män som inte tänkt rösta och hemlösa missbrukare… Kanske några med bara det ”rent elementära begäret att få något att äta.”