Den 4 oktober går Brasilien till val. Nästan 159 miljoner väljare ska avgöra vem som blir president i Latinamerikas största land. Valet äger rum samtidigt som Donald Trumps USA åter försöker flytta fram sina positioner i regionen och den internationella extremhögern vunnit mark.
Uppgiften för den radikala vänstern är dubbel – att besegra extremhögern och att bygga något som kan ersätta de samhällsförhållanden ur vilka den växer.
Kommentar | Alex Fuentes
Bolsonarismen besegrades 2022 och möter fortfarande ett omfattande motstånd. Inom vänstern argumenterar krafter som trotskisterna inom och kring PSOL (Partiet för socialism och frihet) för en dubbel uppgift: besegra extremhögern och samtidigt bygga ett självständigt socialistiskt alternativ.
Med drygt 214 miljoner invånare och 158,7 miljoner röstberättigade är Brasilien Latinamerikas folkrikaste land och största ekonomi. Första valomgången hålls den 4 oktober och, om ingen kandidat får absolut majoritet, följer en andra omgång den 25 oktober. Valet kan knappast betraktas isolerat från det som händer i resten av världen.
Donald Trumps återkomst till Vita huset har förändrat den internationella situationen. I Latinamerika har högerkrafter på flera håll sökt politisk inspiration och stöd från Washington. Brasiliens val har dessutom blivit direkt indraget i konflikten med USA genom Trumpadministrationens tullpolitik. USA har infört 25-procentiga tullar på delar av den brasilianska exporten, och frågan har blivit en stridsfråga i valkampen.
President Lula har i sin tur gjort försvaret av Brasiliens suveränitet till en del av sin kampanj. I sitt tal inför FN generalförsamling i september varnade han för USA:s inblandning i valet och förklarade att Brasilien inte är ”någons bakgård”. Detta är bakgrunden till ett presidentval vars betydelse sträcker sig långt utanför Brasiliens gränser.
Jair Bolsonaro är inte kandidat, han är dömd för försök till militärkupp och sitter i husarrest. Men bolsonarismen har inte försvunnit. Bolsonaros son, senatorn Flávio Bolsonaro, försöker föra det politiska arvet vidare. Och det är inte bara ett familjearv. Bakom bolsonarismen finns betydande delar av Brasiliens ekonomiska elit, evangelikala höger, konservativa grupper och en politisk rörelse som under Jair Bolsonaros presidenttid visade sin förmåga att mobilisera miljontals människor. Flávio Bolsonaro har dessutom fått öppet internationellt stöd från Donald Trump, Javier Milei och Benjamin Netanyahu.
Familjen Bolsonaros förhållande till Trumpadministrationen har blivit en politisk fråga i sig. Flávio Bolsonaro reste under sommaren till Washington för att försöka få Trump att skjuta upp tullarna mot Brasilien. Lula har anklagat familjen Bolsonaro för att samarbeta med amerikanska konservativa krafter för att försvaga hans regering. Familjen Bolsonaro är inte särskilt patriotisk av sig.
Valet är dessutom extremt jämnt. Opinionsundersökningar som publicerades i slutet av september gav motsatta resultat i en tänkt andra valomgång: i den ena ledde Flávio Bolsonaro över Lula med en procentenhet, i den andra Lula över Bolsonaro med lika mycket. Båda skillnaderna låg inom felmarginalen. Utgången är med andra ord öppen.
Men varför har bolsonarismen fortfarande ett så starkt stöd? En del av svaret finns i motsättningarna i det brasilianska samhället. Lulas regering kan peka på verkliga sociala framsteg. Arbetslösheten låg under andra kvartalet 2026 på 5,4 procent. Den nationella minimilönen höjdes vid årets början från 1 518 till 1 621 realer. Samtidigt berättar andra siffror om den ekonomiska press som miljontals brasilianare lever under. I juli hade 82 procent av landets familjer någon form av skuld – den högsta nivån sedan denna mätserie inleddes. I genomsnitt gick 29,5 procent av hushållens inkomster till skuldbetalningar. Nästan 30 procent av familjerna hade dessutom förfallna skulder.
Det är i sådana motsättningar som den politiska kampen utspelar sig i de två Brasilien som finns. För människor som har arbete men ändå har svårt att betala hyran, maten och skulderna räcker sjunkande arbetslöshet inte alltid som mått på hur livet faktiskt utvecklas. Extremhögern försöker kanalisera detta missnöje i sin riktning. Men samma materiella verklighet ställer också en fråga till vänstern: vilka svar kan den erbjuda som förändrar människors vardag?
Klimatpolitiken illustrerar samma motsägelse. Under Lula har avskogningen i Amazonas minskat kraftigt. Enligt Brasiliens rymdforskningsinstitut INPE minskade områden med varningar för avskogning med 36 procent mellan augusti 2025 och juli 2026. De 2 874 kvadratkilometer som registrerades var den lägsta nivån sedan den nuvarande mätserien började 2016. Det är en betydande förändring jämfört med Bolsonaros presidentskap.
Men samtidigt driver Lulas regering exploatering av oljefyndigheter utanför Amazonaskusten. Lula har beskrivit fyndet som ett ”pass till landets framtid”, medan miljöorganisationer och företrädare för ursprungsfolk har protesterat mot oljeprojekten. Det visar att konflikten inte enkelt kan reduceras till Lula mot Bolsonaro. Den handlar också om vilken utvecklingsmodell Brasilien ska ha. Och det är här PSOL och den radikala vänstern kommer in i bilden.
PSOL bildades 2004 av radikala vänsterkrafter som brutit med PT efter att PT i regeringsställning slog in på en hård åtstramningspolitik och uteslöt den radikala vänstern i partiet. I dag är PSOL den viktigaste organiserade politiska kraften till vänster om Lulas parti. PSOL är samtidigt ett pluralistiskt parti med olika socialistiska och marxistiska strömningar. En av dem är den trotskistiska MES – Movimento Esquerda Socialista (Socialistiska vänsterrörelsen).
Trotskisternas hållning inför valet är särskilt intressant eftersom den försöker förena två uppgifter som ibland ställs mot varandra inom vänstern. MES arbetar till exempel uttryckligen för Lulas återval och för ett nederlag för bolsonarismen. I ett uttalande från MES från den 15 september slås tre omedelbara uppgifter fast: att bidra till Lulas återval, se till att PSOL klarar den parlamentariska spärren och välja in partiets egna kandidater. Men MES stannar inte där.
Organisationen kräver bland annat beskattning av stora förmögenheter, högre minimilöner, kontroll av hyrorna, skuldavskrivning för skuldsatta familjer, försvar av de statliga företagen och återförstatligande av grundläggande samhällstjänster. Till detta kommer krav på nationell kontroll över sällsynta jordartsmetaller och andra kritiska mineraler, försvar av den offentliga sjukvården SUS och ett ekosocialistiskt program. Ett stöd till Lula utan att uppgå i lulismen. Det handlar alltså om en dubbel strategi: gemensam kamp för att besegra extremhögern, men samtidigt ett eget socialistiskt program och en självständig politisk organisering.
Några dagar före valet formulerade Israel Dutra, medlem av MES och PSOL:s nationella ledning, denna syn i artikeln Entre dois mundos – Mellan två världar. Utgångspunkten är den internationella situationen. Dutra menar att det brasilianska valet är mer påverkat av världspolitiken än tidigare och ställer de två linjer som kom till uttryck i Lula och Trumps framträdanden inför FN mot varandra. Klimatkrisen, artificiell intelligens, krigen, Palestina och framför allt folkens nationella suveränitet har enligt honom blivit delar av själva den brasilianska valkampen.
Men hans slutsats är inte att vänstern ska vänta på att Lula ska lösa problemen uppifrån. MES formulerar uppgiften betydligt mer aktivt: vänstern måste, skriver Dutra, förstärka den antifascistiska och antiimperialistiska kampen och ”gå ut på gatorna med alla krafter mot extremhögern” vilket är väldigt likt med vad den radikala vänstern lyckas göra i Argentina mot ”galningen” Milei.
Formuleringen från MES sammanfattar en viktig skillnad. Valet avgörs vid valurnorna. Men styrkeförhållandena i samhället avgörs på arbetsplatserna, i fackföreningarna, bland studenterna, i bostadsområdena och i de sociala rörelserna. I sitt septemberuttalande kräver MES därför inte bara valarbete utan stöd till pågående strejker och mobilisering på gatorna.
Den internationella utvecklingen kan lätt ge intrycket av en högerextrem våg som obönhörligt rullar från land till land. Men Brasilien visar samtidigt varför historien inte är så enkel. Jair Bolsonaro besegrades i presidentvalet 2022. Bolsonarismen försvann inte. Den omgrupperade sig, behöll en betydande social bas och försöker nu återvända till presidentpalatset genom Flávio Bolsonaro.
Men själva det faktum att kampen fortfarande är öppen är viktigt. Extremhögerns framgångar är inte resultatet av någon historisk naturlag. Den växer under bestämda politiska och sociala förhållanden. Ekonomisk otrygghet, sociala klyftor, misstro mot etablerade institutioner och människors upplevelse av att de traditionella partierna inte förändrar deras liv kan skapa en jordmån som högern försöker utnyttja. Därför kan kampen mot extremhögern inte reduceras till att vart fjärde år rösta mot dess kandidater. Extremhögern är inte oövervinnlig.
Den verkligt intressanta frågan för den socialistiska vänstern är därför inte bara vad som händer den 4 oktober. Det är vad som händer dagen efter. Om Lula återväljs kvarstår konflikterna om löner, hyror, skuldsättning, klimat, Amazonas, finanskapitalets makt och Brasiliens naturresurser. Om vänstern begränsar sin uppgift till att försvara den existerande regeringen lämnas en del av detta sociala missnöje öppet för högern att exploatera.
Sett ur sådant perspektiv måste kampen mot bolsonarismen därför kombineras med kampen för ett annat samhällsprojekt. Det innebär också en politisk spänning inom PSOL: hur nära kan partiet stå PT utan att förlora sin egen politiska funktion? Svaret torde vara klart – enhet mot extremhögern får inte betyda politisk upplösning i lulismen.
Den 4 oktober avgörs inte världens framtid i Brasilien. Men det som händer där kommer att få betydelse långt utanför landets gränser. Brasilien är en regional stormakt, medlem av BRICS, en central aktör i klimatpolitiken och ett land vars politiska orientering påverkar maktförhållandena i hela Latinamerika. En bolsonaristisk regering skulle innebära en annan inriktning i flera av dessa frågor. En fortsatt Lula-regering skulle inte heller undanröja de sociala motsättningar som bidragit till att göra extremhögern så stark.
För den radikala brasilianska vänstern blir uppgiften därför dubbel. Att besegra extremhögern och att bygga något som kan ersätta de samhällsförhållanden ur vilka den växer. Det är därför Brasilien är så intressant för vänstern också utanför Latinamerika. Extremhögern kan vinna val och regeringsmakt. Den kan bygga internationella allianser och få stöd från mäktiga ekonomiska intressen. Men dess framgång är inte förutbestämd. I Brasilien pågår just nu en konkret politisk strid om den frågan – vid valurnorna, på arbetsplatserna och på gatorna.