Det som föreföll vara en given seger för den brasilianska extremhögern förvandlades till ett historiskt nederlag. Miljontals arbetare, kvinnor och ungdomar mobiliserade för att stoppa bolsonarismen och ge Luiz Inácio Lula da Silva en fjärde presidentperiod. Men bakom den dramatiska valsegern framträder också ett djupt splittrat Brasilien. Extremhögern är besegrad vid valurnorna – inte i samhället.
Kommentar| Alex Fuentes
Det var en politisk jordbävning i Brasilien. Mot alla förväntningar lyckades Brasiliens arbetare, ungdomar och fattiga vända ett valresultat som bara några veckor tidigare hade framstått som närmast avgjort. Den 25 oktober segrade Lula, Luiz Inácio Lula da Silva, över högerns Flávio Bolsonaro med 51,79 procent av rösterna mot 48,21 procent.
Över 60 miljoner brasilianare röstade på Lula. Segermarginalen blev drygt 4,4 miljoner röster. En historisk vändning efter den första valomgången den 4 oktober, då Flávio Bolsonaro hade fått 47,03 procent mot Lulas 45,16 procent. Det som hade framställts som en nästan oundviklig seger för den reaktionära högern förvandlades till dess nederlag. Och det var inte i första hand resultatet av skickliga manövrer i maktens korridorer. Den avgörande politiska kraften kom under valrörelsens slutskede underifrån, från de samhällsskikt som hade mest att förlora på en ny bolsonaristisk president.
Under dagarna före den andra valomgången fylldes Brasiliens gator och torg av manifestationer mot extremhögern. Ungdomar, kvinnor, fackligt aktiva och sociala rörelser mobiliserade med en kraft som förändrade valrörelsens politiska dynamik. På sociala medier spreds bilder från överfulla busstationer i nordöstra Brasilien och båtar på Amazonas floder, där människor färdades med Lulas flaggor för att kunna ta sig till vallokalerna. Renato Rovai, chefredaktör för den brasilianska tidskriften Revista Fórum, som följt landets val sedan 1989, beskrev i ett uttalande den ovanliga mobiliseringen:
– Glöm opinionsundersökningarna. Bilderna från busstationerna i nordöstra och norra Brasilien har gjort ett oerhört intryck på mig. De är fullpackade. Det som händer är av en omfattning som vi aldrig tidigare har sett i Brasiliens historia.
Det var en mobilisering som trotsade både politiska prognoser och materiella hinder. På valdagen uppstod allvarliga problem med kollektivtrafiken i flera städer. Väljare fick svårigheter att nå vallokalerna och landets högsta domstol ingrep med ett beslut om att förlänga röstningen med två timmar där vallokalerna fortfarande kunde hållas öppna. Händelserna blottlade hur avgörande tillgången till transporter är för de fattigaste befolkningsgruppernas möjlighet att utöva sina demokratiska rättigheter.
Den brasilianska högern hade tillgång till betydande ekonomiska resurser, mäktiga mediala nätverk och stöd från inflytelserika delar av de evangelikala kyrkorna. Men pengar, propaganda och religiös konservatism visade sig inte räcka för att stoppa den folkliga mobiliseringen. Segern bekräftades vid valurnorna. Men de politiska förutsättningarna för den skapades på gatorna, i bostadsområdena, på arbetsplatserna och i de fattigas kamp för sin framtid. Folket tog saken i egna händer.
Ett ögonblick under valrörelsens slutskede fångade den klassmässiga motsättningen mellan kandidaterna. Under den sista tv-debatten hånade Bolsonaro sin motståndare genom att anspela på Lulas nio fingrar. Det var en hänvisning till den arbetsplatsolycka där Lula som ung metallarbetare förlorade ett finger vid en svarv. För Bolsonaro var det ett tillfälle att förlöjliga sin motståndare. För Lula blev det en möjlighet att påminna om sin bakgrund i arbetarklassen. Lula krävde en offentlig ursäkt och vände angreppet mot Bolsonaro, som han anklagade för att aldrig ha behövt försörja sig genom vanligt arbete.
Det handlade plötsligt inte längre bara om två presidentkandidater. Det handlade om föraktet för dem som arbetar med sina händer, om klassamhällets hierarkier och om den sociala arrogans som präglar stora delar av den brasilianska högern. Arbetarklassen hade anledning att ta förolämpningen personligt. Nio fingrar – och en hel arbetarklass, och den 25 oktober kom svaret vid valurnorna.
Dagen före valet inträffade en händelse i Rio de Janeiro som på ett brutalt sätt illustrerade de reaktionära krafter som stod på spel. Under en manifestation till stöd för Flávio Bolsonaro uppmärksammades en svart man med ett klistermärke till stöd för Lula, som hade kedjats fast av en Bolsonaroanhängare. Bilderna väckte starka reaktioner. Brasiliens ministerium för jämlikhet mellan etniska grupper fördömde händelsen och beskrev det som oacceptabelt att en svart människa kedjas och förödmjukas på ett sätt som återskapar slaveriets förtryck.
I ett land vars rikedomar historiskt byggts på slaveri, kolonial exploatering och extrem ojämlikhet var symboliken omöjlig att bortförklara. Bolsonarismen är inte bara en konservativ politisk rörelse. Den rymmer auktoritära, rasistiska och öppet antidemokratiska strömningar som söker återupprätta gamla makthierarkier med nya politiska medel. Rasismen visar extremhögerns verkliga ansikte. Därför blev valet också en kamp om något större än presidentposten: om demokratins framtid, de fattigas rättigheter och möjligheten att organisera motstånd mot rasism och socialt förtryck.
Lulas seger har betydelse långt utanför Brasiliens gränser. Den kommer i en tid då den internationella extremhögern försöker framställa sin frammarsch som en historisk nödvändighet. Från Donald Trumps USA till Europas nationalistiska och rasistiska rörelser har budskapet varit detsamma: den auktoritära högerns tid är kommen och dess motståndare är dömda till nederlag.
Brasiliens arbetare och ungdomar har visat att historien inte är förutbestämd. Precis som de ungdomar som mobiliserat på Frankrikes gator mot nedskärningar och sociala orättvisor har den brasilianska ungdomen visat att politiska styrkeförhållanden kan förändras när människor lämnar passiviteten bakom sig och börjar agera kollektivt. Segern sträcker sig bortom Brasilien.
Men det vore ett allvarligt politiskt misstag att förväxla denna seger med ett slutgiltigt nederlag för den brasilianska extremhögern. 56 miljoner människor röstade på Flávio Bolsonaro. Bolsonarismen har ett omfattande stöd inom delar av överklassen, den konservativa medelklassen, de evangelikala miljöerna och även inom skikt av arbetarklassen. Dess politiska och ekonomiska makt har inte försvunnit med valnederlaget.
Lulas nya mandatperiod kommer att präglas av stora förväntningar. Miljontals brasilianare kräver förbättrade levnadsvillkor, högre köpkraft, fungerande offentliga tjänster och åtgärder mot den fattigdom och ojämlikhet som fortfarande kännetecknar ett av Latinamerikas ekonomiskt mäktigaste länder. Men det är här den avgörande motsättningen framträder. Arbetarklassen kan genom valen besegra en högerkandidat utan att därmed förändra de grundläggande ekonomiska maktförhållandena. Storjordägarna, finanskapitalet, industrikapitalet och de mäktiga ekonomiska intressen som präglar den brasilianska staten behåller sina maktpositioner. Valurnorna förändrar regeringen – inte klassamhället.
Den radikala vänstern står därför inför en dubbel uppgift: att försvara den demokratiska segern över bolsonarismen och samtidigt bevara sin politiska självständighet gentemot Lulas regering. Att bekämpa extremhögern kan inte innebära att arbetarklassen avstår från sina egna krav eller underordnar sin kamp de kompromisser som regeringsmakten kräver. Tvärtom. Om den folkliga mobilisering som gjorde valsegern möjlig ska få en varaktig betydelse måste den fortsätta efter valet – i fackföreningarna, bland ungdomarna, i kvinnorörelsen, i de svartas kamp mot rasismen och bland de jordlösa bönderna. Det är i dessa rörelser som möjligheten finns att inte bara hejda extremhögern utan också utmana de samhällsförhållanden som ger den näring.
Historien har gång på gång visat att den reaktionära högern inte utan vidare accepterar att förlora politisk makt. Brasilien har dessutom erfarenheterna från stormningen av landets demokratiska institutioner den 8 januari 2022, då anhängare till Jair Bolsonaro försökte kullkasta den konstitutionella ordningen. Den brasilianska demokratins framtid kan därför inte garanteras enbart genom en majoritet i presidentvalet.
Lulas seger är historisk. Den har hejdat extremhögerns försök att återta presidentmakten och gett nytt självförtroende åt miljontals människor som vägrar acceptera rasism, auktoritärt styre och social nedrustning som sin framtid. Men det är inte samma sak som att bolsonarismen har besegrats som samhällelig kraft. Den avgörande lärdomen från den 25 oktober 2026 är att den folkliga mobiliseringen kan förändra det som framstår som politiskt omöjligt. Valet är vunnet. Men kampen om Brasiliens framtid har bara gått in i en ny fas.