Upprorens Europa – En ny generation träder fram med en vägran att acceptera att framtiden redan är avgjord

Från Paris till Belgrad, från Madrid till Rom växer en ny våg av ungdomsprotester, strejker och sociala revolter fram. Mot bostadskris, nedskärningar, rasism och militarisering söker unga och arbetare nya former för gemensam kamp. När den europeiska kapitalismens kris fördjupas och ytterhögern flyttar fram sina positioner växer samtidigt ett motstånd som vägrar acceptera den rådande ordningen. Fjärde Internationalen ordnade ett möte den 15:e november (A wind of rebellion – is sweeping across Europe) och med hundratals deltagare framträdde konturerna av en ny generation som inte längre nöjer sig med att protestera – utan vill förändra samhället.

Kommentar| Alex Fuentes

Det började med ungdomar som vägrade finna sig i sakernas tillstånd. Skolor och universitet blockerades. Studenter gick ut på gatorna, arbetare anslöt sig och demonstrationerna växte till en bredare social revolt. I Frankrike har protesterna sedan september utvecklats till något som sträcker sig långt utanför utbildningssystemets väggar. Kampen mot nedskärningar och försämrad utbildning har förenats med motstånd mot rasism, klimatförstörelse och solidaritet med det palestinska folket.

Polisens svar har varit brutalt. Demonstranter har skadats, i vissa fall med förlorad syn som följd. Men repressionen har inte lyckats kväva protesterna. Bilden framträder av en europeisk ungdom som håller på att återupptäcka den kollektiva kampens möjligheter. Olivier Besancenot, en av de mest kända företrädarna för den franska antikapitalistiska vänstern (NPA), betonade att den nya generationen inte bär på samma politiska nederlag som tidigare generationer av arbetare. De som protesterar i dag blickar framåt.

Det är en betydelsefull iakttagelse. Under årtionden har nyliberalismens offensiv, privatiseringarna och arbetarrörelsens reträtter bidragit till att försvaga tron på kollektiva samhällsförändringar. Men den historiska erfarenheten av nederlag är inte nödvändigtvis den unga generationens utgångspunkt. Den franska revolten utvecklas samtidigt som landet går mot en politisk kraftmätning mellan Marine Le Pens ytterhöger och Jean-Luc Mélenchons La France insoumise. Men ungdomarna som blockerar universitet, organiserar stormöten och deltar i strejker låter sig inte reduceras till valkampanjernas logik. De söker andra vägar. Självorganisering, direktdemokrati och gemensam handling har blivit centrala inslag i en rörelse som utmanar både den ekonomiska makten och det politiska etablissemanget.

I Spanien har bostadskrisen blivit en av de tydligaste symbolerna för kapitalismens sociala motsättningar. För miljontals människor, inte minst ungdomar, har rätten till en bostad förvandlats till en fråga om ekonomisk överlevnad. Samtidigt som fastigheter blivit investeringsobjekt för banker, fonder och spekulanter har allt fler löntagare fått se sina inkomster slukas av hyror och boendekostnader. Den 11 november kulminerade missnöjet i en omfattande generalstrejk som mobiliserade miljontals människor. Företrädare för den spanska organisationen Anticapitalistas framhöll under det internationella mötet hur bostadskampen har förenats med arbetarnas protester och solidariteten med Palestina. Men de betonade också något annat: behovet av att flytta kampen från enskilda demonstrationer till arbetsplatserna och bostadsområdena.

Att utmana de kapitalistiska regeringarna där människor arbetar och lever är, enligt Anticapitalistas, en central strategisk uppgift. Strejkkommittéer, lokala församlingar och försök att organisera även de mest utsatta delarna av arbetarklassen, inte minst migrantarbetare, pekar mot en ambition att bygga en social motmakt underifrån. Det handlar inte enbart om att protestera mot regeringarnas politik. Det handlar om att utveckla former för kollektiv makt som kan ifrågasätta kapitalets rätt att bestämma över människors liv.

I Serbien har ungdomsrevolten redan visat vilken politisk kraft en långvarig mobilisering kan utveckla. Under närmare två år har studenter och andra samhällsgrupper organiserat blockader, strejker och massdemonstrationer mot korruption, auktoritärt styre och ett politiskt system präglat av maktkoncentration. Rörelsens styrka har inte enbart legat i dess omfattning, utan också i dess organisationsformer: öppna möten, direktdemokratiska beslut och representanter som kan återkallas. Den 25 oktober besegrade den studentstödda vallistan Aleksandar Vučićs politiska läger i parlamentsvalet. Det är en historisk framgång. Men den illustrerar också en motsättning som varje social rörelse förr eller senare ställs inför: förhållandet mellan mobiliseringarna på gatorna och makten inom de etablerade politiska institutionerna. Den serbiska studentrörelsen är inte ideologiskt homogen. Inom den finns olika föreställningar om samhällets framtid och om hur långt förändringarna måste gå. En serbisk deltagare sammanfattade situationen med orden: ”Kampen har bara börjat.”

I Giorgia Melonis Italien möter den unga generationens protester en regering där nationalism, rasism och auktoritär politik förenas med försvar av kapitalets intressen. Den 17 oktober samlades ungdomar i Rom till omfattande protester. Många var barn till invandrare, och solidariteten med Palestina intog en framträdande plats. För en generation som möter osäkra anställningar, låga löner och allt mindre möjligheter att skapa sig en självständig framtid blir den sociala revolten ett sätt att bryta med uppgivenheten. Den italienska deltagaren i mötet betonade särskilt självorganiseringens betydelse: ”Strejkerna tillhör varken fackledningarna eller de politiska partierna. De tillhör arbetarna.”

Det är ett påstående som rymmer en viktig strategisk diskussion. Fackliga organisationer och arbetarpartier kan vara avgörande redskap i kampen. Men när deras ledningar försöker begränsa rörelserna till förhandlingar inom den rådande ordningens ramar uppstår en motsättning mellan organisationernas institutionella intressen och arbetarnas egen handlingskraft. Den italienska erfarenheten visar samtidigt hur antirasism, antifascism och internationell solidaritet kan bli sammanbindande krafter i en bredare klassrörelse.

I Portugal har bostadskrisen nått en omfattning som gör det allt svårare för stora delar av befolkningen att leva på sina inkomster. En företrädare för Bloco de Esquerda beskrev hur bostadsbristen, försämrade offentliga tjänster och angreppen mot fackliga rättigheter och migranter tillsammans skapar en alltmer explosiv situation. Vräkningar och bostadsspekulation är inte isolerade företeelser. De är uttryck för en ekonomisk ordning där människors grundläggande behov underordnas ägarnas avkastningskrav. I Belgien har återkommande strejker mot högerns åtstramningspolitik mobiliserat bland andra postanställda, lärare och studenter. Här har kampen för sociala rättigheter också förenats med försvaret av demokratiska friheter. Trots repressionen finns en påtaglig optimism. ”Vi återfinner glädjen i kampen”, förklarade den belgiska deltagaren.

I Tyskland framträder motsättningarna kanske särskilt tydligt. Den ekonomiska stagnationen, industrins omstrukturering och pressen på välfärden sammanfaller med en omfattande militarisering och den rasistiska ytterhögerns framväxt. Med kriget i Ukraina som motivering prioriteras militära satsningar samtidigt som stora delar av befolkningen konfronteras med osäkra anställningar, privatiseringar och försämrad offentlig service. Men också här växer motståndet. Fackliga organisationer, däribland IG Metall, och ungdomsrörelser organiserar sig mot försämrade levnadsvillkor, militarisering och den växande fascistiska faran. Den tyska deltagaren sammanfattade perspektivet: ”Bara den som kämpar kan vinna.”

Det som förenar dessa rörelser är inte att de har identiska krav eller en gemensam politisk ledning. Det är att de växer fram ur samma grundläggande motsättning: ett kapitalistiskt system som producerar enorma rikedomar men samtidigt förnekar majoriteten ekonomisk trygghet, sociala rättigheter och möjligheten att påverka sina egna liv. Bostadskrisen, klimatkatastrofen, militariseringen och den växande ojämlikheten är inte fristående problem. De är sammanflätade med kapitalismens sätt att organisera produktion, ägande och makt.

Samtidigt försöker den yttersta högern utnyttja missnöjet genom att rikta det mot invandrare, minoriteter och andra grupper som redan befinner sig i en utsatt position. Här framträder två oförenliga svar på den europeiska krisen. Det ena bygger på nationalism, rasism, auktoritär makt och en fördjupad splittring av arbetarklassen. Det andra söker förena människor över nationsgränserna i kampen för jämlikhet, demokrati och social frigörelse. Men den andra vägen utvecklas inte automatiskt. Den kräver politisk organisering, gemensamma erfarenheter och förmågan att förvandla tillfälliga mobiliseringar till en varaktig social kraft.

En socialistisk förståelse av situationen måste därför gå längre än att konstatera att ungdomarna gör uppror. Den avgörande frågan är hur deras energi och radikalism kan förenas med arbetarklassens kollektiva styrka, så att kampen inte stannar vid motstånd mot enskilda regeringar utan också riktas mot de ekonomiska maktförhållanden som dessa regeringar försvarar. Det är här diskussionerna om strejkkommittéer, stormöten, direktdemokrati och självorganisering får sin djupare betydelse. De handlar ytterst om vem som ska bestämma över samhället.

Den revoltanda som vuxit fram på Europas gator har också nått Sverige, Den 20 november mobiliserar ungdomar i Stockholm under parollen mot privatiseringar, upprustning, klimatkrisen och folkmordet. Det är ingen tillfällighet att dessa frågor förenas. Det är ett uttryck för hur politiska erfarenheter sprids över gränserna och hur nya generationer börjar se sina egna problem som delar av en större internationell verklighet.

«J’ai deux passions » – Jag har två passioner: musik och revolution! Leve blockaderna, sabotagen, ockupationerna och de vilda demonstrationerna! Orden från den franska revoltens refräng kan fånga något av den anda som nu gör sig påmind i flera europeiska länder. Det handlar om att återupptäcka solidariteten, den kollektiva styrkan och möjligheten att förändra världen. Den politiska melankoli som följde på tidigare nederlag behöver inte längre vara förhärskande. En ny generation träder fram, inte utan motsättningar eller illusioner, men med en vägran att acceptera att framtiden redan är avgjord. Ingen kan i dag säga hur långt den europeiska revoltvågen kommer att nå. Men en sak framstår allt tydligare: det finns människor som inte längre är beredda att låta kapitalismens kris betalas av dem som arbetar, studerar och försöker skapa sig en framtid. Och när ungdomens uppror förenas med arbetarklassens organiserade styrka öppnas möjligheter som länge har framstått som avlägsna. Framtiden är inte skriven. Den formas i kampen.

Bild: Paris, Kjell Östberg