När världen bevittnar ett folkmord försöker svensk borgerlig media rikta blicken bort från blodet. Istället pekas palestinier, aktivister och till och med Greta Thunberg ut som terroristkramare. Det är inte bara cyniskt, det är galenskap.
Kommentar|Alex Fuentes
Sedan 1948 har den israeliska staten bedrivit en systematisk politik av terror mot det palestinska folket. Fördrivningar, mord, ockupationer, bombningar och blockader har avlöst varandra, med västvärldens fulla politiska och mediala uppbackning. Man behöver inte vara expert på Mellanöstern för att förstå detta; det räcker med att jämföra kartan över Palestina 1948 med den i dag. Bit för bit har ett helt folk fråntagits sitt land, sin frihet och sin framtid. Att kalla Israel för en ”terrorstat” är inte en överdrift. Det är en nödvändig beskrivning av verkligheten. Sedan Hamasattacken 7 oktober 2023 (mord på civila får aldrig rättfärdigas vill jag understryka) har Israels regering begått handlingar som internationell rätt själv definierar som krigsbrott och brott mot mänskligheten. 77 000 döda och lemlästade, hela städer jämnade med marken, sjukhus, skolor och flyktingläger bombade, detta är inte ”självförsvar”. Det är en mardröm iscensatt av en stat som i decennier agerat med total straffrihet.
Men medan världen har bevittnat folkmordet i Gaza, har den svenska medieapparaten valt att gå en annan väg. Istället för att granska den verkliga terrorn försöker man tysta, misstänkliggöra och smutskasta dem som vågar stå upp för palestiniernas rättigheter. Den senaste i raden av dessa kampanjer kommer från Expressens reporter Inas Hamdan, tidigare verksam på Sydsvenskan, som bedrivit en hetsjakt mot Palestinaaktivister och solidaritetsrörelsen. När Global Sumud Flotilla – ett internationellt initiativ av 500 aktivister från olika länder seglade mot Gaza för att bryta blockaden – attackerades, kapades och misshandlades av israeliska styrkor, möttes de inte av stöd, varken från den svenska regeringen eller svensk media. Tvärtom. Expressens Hamdan satte igång en kampanj som syftar till att koppla flottiljens deltagare till ”terrorism”.
I hennes texter utmålas aktivisterna som folk som hyllar terrorstämplade grupper, sprider antisemitiska konspirationer och poserar med ”terroristvänner” på Instagram. Det spelar ingen roll att dessa människor riskerade sina liv för att leverera humanitär hjälp till ett belägrat folk. I Hamdans värld är det själva solidariteten som är brottet. Den logiken är välbekant. Samma logik användes när USA kallade motståndsrörelser i Latinamerika för ”terrorister” medan de själva sprängde fabriker, tränade dödspatruller och störtade folkvalda regeringar. Samma logik användes av apartheidregimen i Sydafrika, som stämplade ANC och Nelson Mandela som terrorister. I dag används den av Israel, och av västliga medier som vill hålla sig väl med maktens uppdragsgivare.
Det är inte första gången Hamdan står i centrum för ett mediedrev mot Palestinaaktivister. Under sin tid på Sydsvenskan riktade hon in sig på Orwa Kadoura, en av Malmös mest kända röster för Palestina. Genom insinuationer, halvsanningar och lösryckta citat lyckades hon starta en kampanj som till slut ledde till att Kadoura tvingades lämna Vänsterpartiet. De borgerliga redaktionerna jublade. Att en palestinier med röst, ilska och historia tystades, det var en seger för deras ordning.
Sedan dess har samma mönster upprepats. Varje gång solidaritetsrörelsen växer, mobiliserar medierna sina mest lojala skribenter för att smutskasta, misstänkliggöra och splittra. Idag riktas den smutsiga kampanjen mot två namn som borde vara bortom alla misstankar: Greta Thunberg och Lorena Delgado. I Expressens senaste artikel (14/10) försöker Hamdan göra en absurd koppling mellan Thunberg, Delgado och ”terrorstämplade organisationer”. Beviset? Att de deltagit i demonstrationer, tagit bilder med människor från flottiljen eller delat inlägg med solidaritetsbudskap. I detta mediala parallelluniversum blir en bild på Arlanda eller en kommentar på sociala medier tillräckligt för att stämplas som terroristvän. Det är inte journalistik, det är politisk smutskastning. Hamdans artikel innehåller inga avslöjanden, inga fakta, inga bevis, bara ett ändlöst flöde av insinuationer, där varje palestinier eller solidaritetsaktivist är potentiellt misstänkt. Samtidigt säger hon inte ett ord om att flottiljen attackerades brutalt av israeliska kommandon, att aktivisterna fängslades, misshandlades och förhördes under tortyrliknande förhållanden.
Men låt oss tala klarspråk: vem är det egentligen som står för terrorn? Är det de obeväpnade aktivister som seglar för att bryta en olaglig blockad, eller är det den stat som bombat civila mål i Palestina, Syrien, Libanon, Iran och Jemen, i strid med varje princip i internationell rätt? Är det Greta Thunberg, som kräver ett slut på folkmordet, eller Benjamin Netanyahu, som beordrat att förinta palestinier och vägrar följa beslut från FN och Internationella domstolen?
Vem är det som placerat sprängladdningar på palestinska ledare i utlandet? Vem har genomfört mordoperationer utanför Israels gränser? Vem har använt förgiftning, drönare och bombdåd som statlig politik? Inte Greta Thunberg. Inte Lorena Delgado. Det är Israel, den självutnämnda demokratin som gör världen till sin jaktmark. Och ändå vågar knappt en handfull regeringar i världen kalla saker vid dess rätta namn. Man har talat om ”tragiska händelser”, ”eskalering”, ”svåra beslut”. Men Israel är en terrorstat, ledd av en krigsförbrytare som borde sitta inför Internationella brottmålsdomstolen, inte i FN:s generalförsamling. Netanyahu är inte en ledare, han är en internationell förbrytare som badar i blod.
Historien är cyklisk. Under det kalla kriget var det kommunismen som utmålades som hotet mot civilisationen. Efter Berlinmurens fall behövde den kapitalistiska världen ett nytt spöke, och fann det i islam, i arabvärlden, i de palestinska flyktinglägren. Sedan 2001 har den islamofobiska kampanjen blivit en av kapitalismens främsta ideologiska verktyg. Den rättfärdigar bomber, sanktioner, blockader och regimförändringar. Den upprätthåller den globala ordningen. I dag är det inte längre bara ”muslimerna” som demoniseras, utan alla som solidariserar sig med Palestina. Den som ropar ”stoppa folkmordet” får höra att hen stöder terror. Den som kritiserar Israels regering kallas antisemit. Det är så språket förvrids för att skydda makten. När verkligheten blir för brutal att försvara, byter man bara ord eller håller tyst. Sverige deltar aktivt i denna tystnad.
Regeringen pratar om ”mänskliga rättigheter” men exporterar vapen till länder som stöttar Israels krig. Man tiger om att USA – samma regim som länge stöttar Netanyahu – nu genomför militära attacker mot Venezuelas kust, samtidigt som man talar om ”demokrati”. Man tiger om att EU-toppar dansat efter Washingtons pipa medan Gaza omvandlats till en kyrkogård. Samma logik driver Hamdans kampanj: att smutskasta solidariteten
. När hon skriver att en palestinsk aktivist sagt ”Gör er intifada till en jordbävning som fäller förrädarna” används det som bevis för extremism. Men att palestinier kräver uppgörelse med sina egna kollaboratörer – som Mahmoud Abbas och PLO:s ledning – är knappast extremt. Det är en del av den interna kampen mot förtrycket. De flesta palestinier vet att Abbas inte representerar dem. Men det är naturligtvis enklare för svensk media att fördöma palestiniernas vrede än att förklara den. Det är enklare att förvandla en ung palestinier till hotbild än att visa bilderna på barnen i Rafah.
Det mest cyniska i allt detta är hur journalistikens språk förvrängs till ett vapen. När Hamdan skriver att Expressen ”avslöjar” att en aktivist mött Greta Thunberg på Arlanda, att han deltog i förberedelser inför flottiljen i Barcelona, eller att han protesterade mot Palestinas ambassadör, framställs det som suspekt. I själva verket är det helt normalt politiskt engagemang. Men i propagandans logik förvandlas varje gest till skuld. Att finnas, att tala, att organisera sig – blir brott.
Vi har sett detta förut. I Latinamerika på 1970-talet, när präster, fackföreningsledare och studenter kallades kommunistagenter. I USA under McCarthy-eran, när konstnärer svartlistades. I Sydafrika, när ANC-medlemmar kallades terrorister. Det är en gammal strategi: demonisera solidariteten, så kan du tysta motståndet. Det som nu sker i Sverige är en upprepning av samma koloniala logik, men i ny tappning. En reporter i Expressen får agera åklagare mot internationella fredsaktivister, klimatkämpar och parlamentariker, och ingen i de stora redaktionerna ställer frågan: vem är det egentligen som bedriver terror? Greta Thunberg är inte farlig för att hon poserar med aktivister, hon är farlig för att hon avslöjar systemets totala moraliska bankrutt. Lorena Delgado är inte hotfull för att hon kräver rättvisa i Palestina, hon är hotfull för att hon påminner om att solidaritet inte känner gränser. När Israel förgör Gaza, när USA bombar Jemen, när EU tiger, då är det dessa röster som visar att en annan värld är möjlig. Det är just därför makten måste tysta dem.
Att kalla solidaritet för terror är inte bara falskt, det är galenskap. Det är den galenskap som gör att vi lever i en värld där ord har förlorat sin mening. Där en ockupant kallas ”försvarare” och offren kallas ”terrorister”. Där journalister kan skriva sida upp och sida ner om Greta Thunbergs ”kopplingar” – men inte nämna de tusentals barn som dött under ruinerna i Rafah. Om någon i denna historia står för terror, så är det inte de som seglade mot Gaza. Det är inte de som demonstrerar på gator och torg. Det är de som bombar, ockuperar och tystar. Den verkliga terrorn bär inte keffiyeh, den bär slips, talar engelska i FN och kallas ”premiärminister”.
I tider av lögn blir sanningen revolutionär, skrev Orwell. Och i dag är det revolutionärt att säga det mest självklara: att Palestina lever, att Israel är en terrorstat, och att de som står på de förtrycktas sida aldrig kommer att be om ursäkt för sin solidaritet. De som i Expressen försöker kriminalisera Greta Thunberg, Lorena Delgado och alla de internationella aktivister som vågar stå upp mot ett folkmord är inte försvarare av demokrati, de är försvarare av tystnaden.
Bilden: Greta Thunberg, Lorena Delgado Varas och de andra svenska aktivisterna från Global Sumud Flotilla välkomnas på Sergels torg i Stockholm