Massprotester, generalstrejker och växande ilska skakar Argentina. När Javier Milei driver igenom sin brutala åtstramningspolitik svarar arbetarklassen med kamp – samtidigt som 50-årsminnet av militärdiktaturen kastar en skarp varning över utvecklingen.
Kommentar|Alex Fuentes
Argentinas president Javier Milei, en villkorslös ”galen” vasall till Donald Trump, skärper sin offensiv mot arbetarklassen, men möter växande motstånd. Därför trappar han upp sitt krig ytterligare. Det politiska läget skärps. Generalstrejker, massprotester och kamp för hotade jobb visar att arbetare och vänsterkrafter är fast beslutna att ta strid. Samtidigt närmar sig 50-årsdagen av militärkuppen 1976 – en påminnelse om vad som står på spel i dagens Argentina.
Det har nu gått 50 år sedan militärkuppen som installerade diktaturen. I dag, när tålamodet bland breda grupper av arbetare börjar ta slut, reagerar miljoner människor mot den brutala verkligheten. Landets 1,7 miljoner arbetslösa är den högsta siffran sedan pandemin. Till detta kommer en ungdomsarbetslöshet som 2025 nådde 20 procent. Nya korruptionsskandaler spär på ilskan.
Den 19 februari utlyste fackliga centralorganisationen CGT en generalstrejk mot Mileis åtstramningspolitik. Protesterna märktes över hela landet. Så kallade oppositionspolitiker och arbetsgivare försökte stoppa strejken, men misslyckades. Strejken slog hårt. Transporterna stod stilla på vägar, järnvägar och flygplatser, liksom i hamnarna. Även i den offentliga sektorn märktes mobiliseringen tydligt. Allt fler arbetare inser vad Mileis politik innebär: ett tillbakasteg på årtionden av vunna rättigheter.
I mobiliseringarna spelade stridbara fackliga grupper en central roll – metallarbetare, pensionärer, socialarbetare och statsanställda, liksom breda delar av vårdpersonalen. Den radikala vänstern deltog också aktivt. Generalstrejken blev en tydlig varningssignal till högerregeringen. Ingenting tyder på att arbetarklassen tänker ge upp kampen.
Den 27 februari kallade delar av den kämpande fackföreningsrörelsen och Frente de Izquierda (Vänsterfronten) till en ny mobilisering utanför kongressen. Protesten riktades mot arbetsmarknads”reformen” och till stöd för däckfabriken Fate, där 920 arbetare hotas av uppsägning. Mobiliseringen fick stort genomslag i både nationella och internationella medier. De trotskistiska parlamentsledamöterna Nicolás del Caño och Myriam Bregman intervjuades i tv, radio och digitala plattformar, även internationellt.
Samtidigt tappar Milei mark i sociala medier. Myriam Bregman ökar däremot stadigt sitt genomslag och ligger nu i topp inom oppositionen. Räckvidden för Mileis inlägg sjunker snabbt. När han inledde sammanträdesperioden 2024 samlade han över 4,5 miljoner gillamarkeringar. Året därpå hade siffran sjunkit till omkring en miljon och 2026 till mindre än en halv miljon.
Mileis valseger är i grunden ett uttryck för den djupa krisen i Argentinas kapitalism och för peronismens sammanbrott som trovärdigt alternativ, vilket öppnat för att social vrede kunnat kanaliseras i reaktionär, högerpopulistisk form i avsaknad av ett självständigt arbetaralternativ.
Enligt opinionsanalyser växer nu vänsterns inflytande:
”Vänstern växer i takt med Myriam Bregmans framgångar. Särskilt sedan slutet av december har vi sett en tydlig uppgång i hennes genomslag. Siffrorna från öppnandet av parlamentets sessioner tyder på att trenden fortsätter och placerar henne som den främsta oppositionsledaren.”
Ett av Bregmans mest spridda inlägg kom efter att Milei angripit henne i parlamentet och kallat henne en ”gnällig trotskist”. Under debatten svarade vänsterledamöter med plakat:
”Milei – Trumps keliga lilla kattunge”, snarare än det ”lejon” han utger sig för att vara.
Den 4 mars mobiliserade Fatearbetarna under parollerna: ”Stoppa uppsägningarna – inga fabriksnedläggningar! Fate ska inte stängas!”. Svaret från staten blev brutalt. Polisen öppnade eld och inledde vad som beskrevs som en regelrätt människojakt över flera kvarter.
– Mottagandet vi fick var ett bakhåll, sade en facklig ledare efteråt.
Repressionen riktades inte bara mot fackliga aktivister utan även mot parlamentsledamöter och representanter för Vänsterfronten. Myriam Bregman kommenterade polisangreppet:
– Med den här repressionen försvarar de en man som ligger på plats 15 på Forbes lista. Mot arbetarna skickar de polisen.
Kort därefter organiserades en solidaritetsfestival utanför Fatefabriken. Omkring 20 000 personer deltog. Musik och kultur blev en del av kampen, ett sätt att synliggöra motståndet mot Mileis politik.
”Vi är musiker, men framför allt arbetare – och Fate ska inte stängas!”
Den 24 mars är det 50 år sedan den blodiga militärkuppen som inledde en diktatur där 30 000 människor mördades. Just nu sitter ett antal före detta officerare på de anklagades bänk, åtalade för en massaker som genomfördes i Buenos Aires under 1970-talet. En av advokaterna som företräder offrens anhöriga är Myriam Bregman, som också är en ledande företrädare för Vänsterfronten.
Inför årsdagen uppmanar Guillo Pistonesi från Vänsterfronten till massmobilisering:
– Vi måste bli miljoner på gatorna i hela landet. Storföretagen och godsägarna, med stöd av USA-imperialismen och välsignelse från den katolska kyrkans ledning, organiserade ett folkmord för att krossa arbetarnas och folkets kamp efter Cordobazon 1969 [Arbetaruppror i staden Córdoba]. De ville utplåna en hel generation av kämpande arbetare och vänsteraktivister.
– Den bästa hyllningen till de 30 000 mördade är att fortsätta kampen. Vi måste gå hela vägen tills vi besegrar dem genom generalstrejk och folkligt uppror.
Donald Trumps regering i USA är en av Mileis viktigaste internationella inspirationskällor. Milei stödjer Washingtons och Israels politik i Mellanöstern, liksom ekonomiska och politiska angrepp mot Kuba och kriget mot Iran.
Vänsterfronten fördömer därför Mileiregeringens uppslutning bakom Donald Trump och Benjamin Netanyahu i deras imperialistiska aggression mot Iran. I ett uttalande säger de:
”Vi vet att inget gott för det iranska folket kommer att komma från imperialismens hand. Att hävda detta innebär inte på något sätt att stödja den iranska regeringen eller att tiga inför den repression den utövar mot sitt eget folk. Precis som de 30 000 försvunna gjorde, kommer vi denna 24 mars också att höja antiimperialismens fanor högt, samtidigt som vi fortsätter att fördöma Mileiregeringen – medskyldig till Trumps kriminella politik.”
Bilderna: Till höger Myriam Bregman, trotskistisk parlamentsledamot, som håller ett plakat med texten ”Milei – Trumps keliga lilla kattunge” (Milei hävdar att han är ett ”lejon”) Till vänster gatito mimoso i egen låg person.