”King Trump” ställde sitt stöd under villkoret att Milei måste vinna valet, ett hot som tolkades som utpressning och ändå tycks ha hjälpt honom. Men priset är högt: den argentinska centralbanken står nu under USA:s direkta inflytande, och landets ekonomiska politik bestäms i praktiken i Washington.
Trots att de stora medierna försökte tysta ner dem lyckades också vänsterfronten försvara sina tre mandat i kongressen och växte till tredje största kraft i Buenos Aires-provinsen och i huvudstaden.
Kommentar|Alex Fuentes
Efter Argentinas mellanårsval, och tvärtemot vad alla opinionsundersökningar förutspådde, står högern starkare, men utan stabilitet. Samtidigt växer delvis vänstern som opposition. Den 26 oktober kallades 35,9 miljoner argentinare till valurnorna för att välja halva kongressens deputeradekammare och en tredjedel av senaten. Valet betraktades som ett avgörande test för den högerextreme presidenten Javier Milei, vars stöd hade rasat efter en rad korruptionsskandaler, den galopperande inflationen och växande socialt missnöje. Den spanska tidningen El País (27/10) varnar dock extremhögern i Argentina: ”Den extremhögerns president borde inte tro att argentinarna gav honom en enda källa till stöd för allt han gjorde eller misslyckades med att göra.” En pyrrhusseger?
Inför valet hade Milei redan lidit ett tungt nederlag i provinsen Buenos Aires den 7 september, där den peronistiska koalitionen Fuerza Patria, ledd av guvernören Axel Kicillof, fått nästan 47 procent mot Mileis 34. Oppositionen talade då om högerprojektets reträtt. Men bara sju veckor senare inträffade det oväntade: Mileis parti La Libertad Avanza(Friheten går framåt) vann mellanårsvalet med drygt 40 procent av rösterna mot Fuerza Patrias 34,8. Bakom den sena vändningen låg löftet om en massiv injektion av dollar från Donald Trump. Mileis regering, som stod på randen till finansiellt sammanbrott, räddades bokstavligen av ett ”Trump-rescue package”. USA:s påtryckningar om fortsatt nyliberal åtstramning och lydnad inför IMF spelade samtidigt på argentinska väljares rädsla för total ekonomisk kollaps. ”King Trump” ställde sitt stöd under villkoret att Milei måste vinna valet, ett hot som tolkades som utpressning och ändå tycks ha hjälpt honom. Men priset är högt: den argentinska centralbanken står nu under USA:s direkta inflytande, och landets ekonomiska politik bestäms i praktiken i Washington.
Peronismen, historiskt Argentinas starkaste oppositionskraft, visade åter sin organisatoriska förmåga, men också sin defensiva linje. Rörelsen är djupt splittrad och saknar tydlig ledning efter Cristina Fernández de Kirchners fall från makten. I stället för att mobilisera till motstånd mot Mileis åtstramningspolitik valde Fuerza Patria en linje av passivitet och moderering. Den försökte lugna kapitalet i stället för att konfrontera högern och straffades i valurnorna. Som flera vänsterkommentatorer i Argentina påpekade: ”Av rädsla för att radikalisera sig glömde peronismen valet 2025 och började redan kampanja inför 2027.”
Medan peronismen stod passiv har vänstern – Frente de Izquierda y de Trabajadores (FIT) – fortsatt att vara den enda kraft som konsekvent står på arbetarnas och de fattigas sida. Trots att de stora medierna försökte tysta ner dem lyckades vänsterfronten försvara sina tre mandat i kongressen och växte till tredje största kraft i Buenos Aires-provinsen och i huvudstaden. Kända ledare som Myriam Bregman, Nicolás del Caño och Romina del Plá betonade efter valet att vänsterns uppgift nu är att organisera motståndet: ”Vänstern finns till för att störa, för att bryta barriärer, för att kämpa – inte bara för en framtida socialistisk samhällsordning, utan redan i dag för kvinnorna, för arbetarna och för de arbetande kvinnorna.”
Myriam Bregman
FIT:s kampanj byggde på krav som ”förkortad arbetsdag, en lön som täcker familjens behov och en suverän vägran att betala skulden till IMF så att pengarna kan gå till arbetarna, inte till spekulanterna.” I ett läge där nästan alla partier teg om Israels attacker mot Gaza var det också vänstern som lyfte Palestina-solidariteten. FIT deltog i massdemonstrationer till stöd för den globala flottiljen Sumud och krävde frigivning av de internationella aktivister som kidnappades av Israel. ”Palestiniernas kamp är de förtrycktas kamp över hela världen”, sade Nicolás del Caño i samband med ett valmöte.
I staden Rosario, där Javier Milei avslutade sin valkampanj, dånade genom högtalarna orden: ”Jag är lejonet, besten röt…”. Milei brukar kalla sig själv för lejonet, även om vänsterfrontens parlamentsledamot Bregman kallar honom för Trumps ”keliga kattunge”. I detta val uppmanade den ”keliga kattungen” till att stoppa ”kommunismen”. Kattungens seger innebär att högern behåller initiativet i kongressen, men inte att dess kris är löst. Bakom valframgången döljer sig djup misstro, en ekonomi i recession och växande folkliga protester. Massrörelser för utbildning och hälsa har redan tvingat regeringen till reträtter. Vänstern har därför fått ett nytt politiskt utrymme, inte som enbart en protestkraft, utan som den enda rörelse som vägrar samarbeta med högern. Den står inför utmaningen att förvandla sitt inflytande i parlamentet till organisering på gator, arbetsplatser och universitet. ”Högern faller inte av sig själv”, sa Bregman i ett tal. ”Den måste störtas av ett folk i rörelse.” Valet den 26 oktober visade att Argentinas kris är långt ifrån över, men också att kampen för ett annat samhälle lever.
Övre bilden: Javier Milei